Utnyttjad arbetskraft är inte humanism

”Sverige behöver fortsätta vara ett öppet land”, var Miljöpartiets kommentar till s-utspelet om att behoven på arbetsmarknaden ska styra arbetskraftsinvandringen. Ett öppet land? Jag googlar ordet ”utvisa” och klickar på första artikeln. Den handlar om Sofia, en 16-årig tjej i Boden. Hon är från Kirgizistan och ska utvisas. Hennes familj är hotad, men det tror inte Migrationsverket på. Sofia är rädd för att dö om hon tvingas återvända. Ändå sätts hon snart på ett plan till Bisjkek.

Det är alltså inte Sofia som Miljöpartiets Sverige är öppet för. Men en ung kille från Ukraina, som Svenska Dagbladet berättade om i somras, var välkommen. Han jobbar för tio kronor i timmen på ett bygge i Stockholm. Han sover där också, på golvet. Hans kamrater är rädda för att bli hemskickade, vågar inte prata med varandra. Och reportern berättar att de ”ser det som en självklarhet att de ska ha mindre betalt än svenskarna”.

Om det är så här vår globala solidaritet ser ut, behöver vi en ny diskussion om vad solidaritet är.

När asylpolitiken fortsätter vara benhård blir den oreglerade arbetskraftsinvandringen någon slags humanistisk avledningsmanöver i debatten. Plötsligt kan Fredrik Reinfeldt prata om de som ”får ett bättre liv” tack vare arbetskraftsinvandringen, samtidigt som många asylsökande som bara är ute efter att rädda sina liv vägras fristad i Sverige.

Svenska företag har alltid kunnat anställa utlänningar när de haft svårt att få tag på inhemsk arbetskraft. Men den gamla arbetsmarknadsprövningen (som inte gjordes av LO) var till för att företagen inte skulle smita undan det första alternativet för att få fler sökande: att erbjuda bättre villkor. De som tjänade på avregleringen av arbetskraftsinvandringen 2008 var just de företag som vägrade göra det. Och det var precis så Svenskt Näringsliv ville ha det. I en rapport från 2002 önskar de sig fri arbetskraftsinvandring för att inte inflationen ska sätta fart när arbetslösheten minskar. Om arbetsmarknaden fylls på med människor som står ut med sämre villkor, dämpas lönekraven.

Svenskt Näringsliv spred inga dimråder: deras resonemang gick ut på att arbetskraftsinvandring har effekter på lönerna. I dagens debatt uttalas tvärtom från höger till vänster att ”det inte finns en begränsad mängd jobb att dela på”, en klockartro på en evig jämvikt. ”Ju fler som befinner sig i landet, desto fler arbeten skapas det”, som Fredrik Federley sa i riksdagen. Men det är inte sant på annat än mycket lång sikt. IFAU sa så här inför avregleringen: ” [att] arbetskraftsinvandringen inte ska tränga undan arbetskraft som redan finns i landet…[är] mer eller mindre omöjligt ur ett principiellt perspektiv.” Detta drabbar inte bara infödda svenskar. Sverige är en del av EU:s arbetsmarknad. Det betyder att villkoren pressas nedåt även för de polacker, ester och rumäner som jobbar här. Dessutom är svenskar med invandrarbakgrund överrepresenterade i just de branscher LO vill skydda från mer låglönekonkurrens. Hur man än vrider på saken går det inte att se hur bara de blonda och blåögda skulle tjäna på en arbetsmarknadsprövning.

Ändå har Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson få vänner i debatten. Det är som om även vänstern anar dunkla motiv och köper den Jimmy Hoffa-bild som högern försöker sätta av LO – vita, tjocka män med privilegier – och glömmer bort alla organiserade och förtroendevalda med invandrarbakgrund som också är LO, glömmer bort all facklig kamp som varje dag gynnar alla möjliga röster och hudfärger. De partier som står bakom dagens system har alla ”vitare” förtroendevalda LO. Man kan lika gärna vända på anklagelsen: är det just därför de inte fattar hur illa det är?

(Ledare publicerad i Flamman 12 december.)