Man skulle kunna tro att framgångarna under det senaste året gör att Vänsterpartiets ledning kan glida fram på en räkmacka på kongressen. Eller att Sjöstedts popularitet i partiet skulle få partiet att säga: ok, kör på, vi litar på er! Men så funkar det inte i Vänsterpartiet: här sätter ombuden fingret på varje siffra. Misstänksamheten mot partistyrelsen är konstant över tid. Det kanske bara är bra, jag vet inte. Men nog är det lite speciellt: ett parti där partiledningen aldrig är starkare än sitt senaste argument.
Under Gudrun Schymans tid var det partiledningens högeravvikelse som bevakades. Idag finns det ett stråk av misstänksamhet mot professionaliseringen av opinionsarbetet, en oro för någon slags PR-ifiering och utslätning. Hittills driver Vänsterpartiet fortfarande de minst professionella valkampanjerna (förutom SD). Det blir en utmaning för partiledningen att bli bättre där på ett sätt som går ihop med den starka folkrörelsekänslan i partiet. Gott PR-kunnande behövs trots allt som
ett hantverk vid sidan av allt annat hantverkskunnande i ett
parti. Det behöver inte vara synonymt med mesigare budskap.
Valuttalandet gick ändå igenom hyggligt oförändrat, till och med "omtanke" fick stå kvar på ett ställe. Det nästan sensationella med vänsterpartiperspektiv är att det inte kastades in en massa nya hjärtefrågor att driva. "Det är ett svek att inte alltid skriva om allt", skrev jag efter partikongressen 2012. Den åsikten är fortfarande ganska rikt representerad, men i minoritet.
Paradoxalt nog är prioritering inte högsta mode i valkampanjarbete längre. Om en amerikansk politisk konsult skulle besöka Vänsterpartiets kongress skulle han förmodligen vara förvånad: "Vadå? Man driver väl lika många frågor som det finns väljargrupper?" Ett parti har inte längre bara en position som är bekant
för alla, utan sprider tusentals olika bilder av partiet till
alltmer finfördelade grupper av väljare.
Det finns en del skillnader som gör att riktade budskap funkar bättre i USA; en mer splittrad nationell debatt, svagare höger-vänsterdimension och större möjligheter att samla in personuppgifter om väljarna. Och det kan försvåra för valarbetarna att stå på gator och torg utan tydliga prioriteringar. Men svenska partier lär ändå gå åt det hållet redan i årets val.
Mediakommentarerna kring kongressen handlar mycket om ett parti som surfar på en framgångsvåg. Helt rättmätigt. Men också av fortsatt yrvakenhet både kring vinst i välfärden-frågan ("hur i hela friden ska det gå till?") och partiets lite tuffare spel i regeringsfrågan - här fastnar analysen ofta i att Stefan Löfven inte vill ha med Jonas Sjöstedt att göra och att det avgör frågan. Men sossarnas innersta önskningar är det sista som kommer att spela roll efter valet. Då handlar det om makt, opinion, alternativ och förmåga att spela sina kort rätt. Vänsterpartiet har bättre läge än många tror.
2014-01-11
2014-01-09
De frustrerades kongress
Det borde råda triumfstämning på Vänsterpartiets kongress som inleds i morgon. Partiledningen kan peka på fler medlemmar, viktiga organisationsförändringar, nya former för interninformation och ett stadigt ökande väljarstöd.
Men det finns inga nöjda vänsterpartister. Och har kanske aldrig funnits. När SKP erövrade sitt första, historiska fullmäktigemandat i Uppsala 1922, var kommentaren i protokollet: ”Med mera energisk agitation har det säkert lyckats att få en kamrat till vald.” Hur bra det än går, tillåter sig vänsterpartister sällan att vara glada.
Ambitionerna är alltid tre steg framför framgångarna. Man förstår varför: partiet har ju satt sig för att omvälva samhället, och vad är ett mandat i fullmäktige i det perspektivet? Men problemet är att det är svårt att vinna stora segrar utan att först vinna några små. Utan dem ingen vinnarkultur, ingen övertygelse om att partiet är rätt redskap för förändring.
Med ett sammanvägt opinionsstöd på 7,2 procent (december) ser det ut som om Vänsterpartiet i höst kommer att göra sitt tredje bästa val under efterkrigstiden. Värdet av dagens stöd är dessutom högre än förr, då många av partiets väljare var stödröstande socialdemokrater. Ändå är det lätt frustrerade ombud som samlas till kongress. Många hade hoppats att vinst i välfärden-kritiken skulle gett ännu större utväxling i väljarstöd. Dessutom tycks samhällsdebatten (särskilt den ekonomiska) ha svängt kraftigt åt vänster.
Varför belönas då inte Vänsterpartiet mer?
Den mest uppenbara förklaringen är att hela partisystemet följt med vänsterut. Folkpartiet kritiserar riskkapitalister och Anders Borg skäller på banker. Vänsterpartiets hårda linje mot vinstdrivande välfärdsföretag kan uppfattas som en gradskillnad. Det är det paradoxala priset för en framgångsrik linje – att tvingas dela den med allt fler. Det går nog heller inte att räkna med opinionsvinster för att man tidigt började prata om en alternativ ekonomisk politik: parollerna är för allmänna, och det är för många som bidragit till den ändrade dagordningen. Om man vill bli förknippad med förändring måste man driva förändringar som man kan förknippas med.
Partiledningen har tolkat gapet mellan medhåll i sakfrågorna och uteblivet röststöd som att väljarna inte tror att Vänsterpartiet kan genomföra det man säger. Nu bygger man regeringsduglighet. Det är klokt, men frågan är om det inte också finns ett annat problem: att väljarna inte känner sig som – vänsterpartister. Svenska väljare röstar ideologiskt. Helheten måste kännas rätt. Om det finns tveksamheter kring vad det innebär att vara vänsterpartist, kommer många att tveka. Ibland blir lösningen att påstå att man i själva verket röstat på ”Gudrun” (som alla proteströstande sossar 1998). Men i längden måste målet vara att ingen ska behöva känna ett behov av att förklara sig när de röstar på Vänsterpartiet. Att avmystifiera socialismen – de ”stora förändringar” som folk enligt opinionsundersökningar förknippar med partiet – är ett knepigt men nödvändigt projekt. I allt väsentligt handlar det om att göra avståndet mellan sakfrågorna och partiets grundläggande idéer kortare i väljarnas medvetande. ”Att vara emot vinster i välfärden, det är vad det innebär att vara vänsterpartist.” ”Att ta tillbaka kontrollen över tågtrafiken, det är vad vi menar med socialism”. Det ska inte finnas något utrymme för väljarna att grubbla över vad partiet ”egentligen” vill. Enkelt uttryckt: om Vänsterpartiet vill omvandla medhåll i sakfrågor till röster på partiet måste det tala om att det är medhåll i sakfrågorna (och bara det) som gör en till vänsterpartist.
Men att få väljarna att bli bekväma som vänsterpartister är inte bara en intellektuell övning. Det måste också till en känsla av tillhörighet. Fler måste kunna föreställa sig själva bland partiets väljare. Det kan handla om att tala mer riktat till olika väljargrupper, att oftare ta retoriska avstamp i vardag och populärkultur, eller att visa upp mångfalden av ansikten bland sympatisörerna. Och kanske att vara mer normalsvenskt nöjd när det går bra.
(Ledare publicerad i Flamman 9 januari.)
Men det finns inga nöjda vänsterpartister. Och har kanske aldrig funnits. När SKP erövrade sitt första, historiska fullmäktigemandat i Uppsala 1922, var kommentaren i protokollet: ”Med mera energisk agitation har det säkert lyckats att få en kamrat till vald.” Hur bra det än går, tillåter sig vänsterpartister sällan att vara glada.
Ambitionerna är alltid tre steg framför framgångarna. Man förstår varför: partiet har ju satt sig för att omvälva samhället, och vad är ett mandat i fullmäktige i det perspektivet? Men problemet är att det är svårt att vinna stora segrar utan att först vinna några små. Utan dem ingen vinnarkultur, ingen övertygelse om att partiet är rätt redskap för förändring.
Med ett sammanvägt opinionsstöd på 7,2 procent (december) ser det ut som om Vänsterpartiet i höst kommer att göra sitt tredje bästa val under efterkrigstiden. Värdet av dagens stöd är dessutom högre än förr, då många av partiets väljare var stödröstande socialdemokrater. Ändå är det lätt frustrerade ombud som samlas till kongress. Många hade hoppats att vinst i välfärden-kritiken skulle gett ännu större utväxling i väljarstöd. Dessutom tycks samhällsdebatten (särskilt den ekonomiska) ha svängt kraftigt åt vänster.
Varför belönas då inte Vänsterpartiet mer?
Den mest uppenbara förklaringen är att hela partisystemet följt med vänsterut. Folkpartiet kritiserar riskkapitalister och Anders Borg skäller på banker. Vänsterpartiets hårda linje mot vinstdrivande välfärdsföretag kan uppfattas som en gradskillnad. Det är det paradoxala priset för en framgångsrik linje – att tvingas dela den med allt fler. Det går nog heller inte att räkna med opinionsvinster för att man tidigt började prata om en alternativ ekonomisk politik: parollerna är för allmänna, och det är för många som bidragit till den ändrade dagordningen. Om man vill bli förknippad med förändring måste man driva förändringar som man kan förknippas med.
Partiledningen har tolkat gapet mellan medhåll i sakfrågorna och uteblivet röststöd som att väljarna inte tror att Vänsterpartiet kan genomföra det man säger. Nu bygger man regeringsduglighet. Det är klokt, men frågan är om det inte också finns ett annat problem: att väljarna inte känner sig som – vänsterpartister. Svenska väljare röstar ideologiskt. Helheten måste kännas rätt. Om det finns tveksamheter kring vad det innebär att vara vänsterpartist, kommer många att tveka. Ibland blir lösningen att påstå att man i själva verket röstat på ”Gudrun” (som alla proteströstande sossar 1998). Men i längden måste målet vara att ingen ska behöva känna ett behov av att förklara sig när de röstar på Vänsterpartiet. Att avmystifiera socialismen – de ”stora förändringar” som folk enligt opinionsundersökningar förknippar med partiet – är ett knepigt men nödvändigt projekt. I allt väsentligt handlar det om att göra avståndet mellan sakfrågorna och partiets grundläggande idéer kortare i väljarnas medvetande. ”Att vara emot vinster i välfärden, det är vad det innebär att vara vänsterpartist.” ”Att ta tillbaka kontrollen över tågtrafiken, det är vad vi menar med socialism”. Det ska inte finnas något utrymme för väljarna att grubbla över vad partiet ”egentligen” vill. Enkelt uttryckt: om Vänsterpartiet vill omvandla medhåll i sakfrågor till röster på partiet måste det tala om att det är medhåll i sakfrågorna (och bara det) som gör en till vänsterpartist.
Men att få väljarna att bli bekväma som vänsterpartister är inte bara en intellektuell övning. Det måste också till en känsla av tillhörighet. Fler måste kunna föreställa sig själva bland partiets väljare. Det kan handla om att tala mer riktat till olika väljargrupper, att oftare ta retoriska avstamp i vardag och populärkultur, eller att visa upp mångfalden av ansikten bland sympatisörerna. Och kanske att vara mer normalsvenskt nöjd när det går bra.
(Ledare publicerad i Flamman 9 januari.)
2014-01-08
Teppanyakihällen var aldrig problemet
Malin Ullgren skriver bra idag om medelklassens uppvaknande: villigheten att sluta shoppa, tänka längre än plånboken räcker och bli politisk.
Jag håller med om det grundläggande: det finns ett sug efter gemensamma lösningar, långt upp i övre medelklassen. Och det finns en politisk möjlighet att exploatera det suget genom att knäcka löntagarkoden - att även på 2000-talet omforma medelklassen till en grupp som i första hand ser gemensamma intressen med arbetarklassen och som ser att de tjänar på offentlig välfärd.
Men jag tror att medelklassens politiska historia är mycket mindre dramatisk än vad Ullgren och andra föreställer sig. Medelklassen har alltid varit röd i Sverige, samtidigt som den inrett sina hem. (Motsättningen mellan att vara politisk och att vilja ha det vackert omkring sig är mycket, mycket liten.)
Till och med när medelklassen röstade fram regeringarna Reinfeldt gjorde den ju det på grund av att Moderaterna lät som en bättre sorts sossar - inte för att det skett något värderingsskifte bland människorna.
Jag tror (tyvärr) att alla fortsatt kommer att vilja "definieras genom sin konsumtion" - det är ju kittet som håller ihop hela den moderna kapitalismen - men det kommer fortfarande att gå att vinna opinion för en radikal politik. Det går inte att sätta likhetstecken mellan att konsumera och att dra sig tillbaka, att vända sig inåt. Inte heller mellan att ha ett hem och att förtvina i kärnfamiljens klister: den medelklass som gillar inredning och design föreställer sig ofta tvärtom att de ska ha öppna, gästfria hem där vänner ska samlas. Man kan lägga patiens vid ett köksbord, men det kan också trängas revolutionärer runt det - som hos Lenin och Krupskaja i exilen i Paris.
Det märkligaste med hela navelskådarvinkeln på inredningsvurmen är att ingen verkar ha märkt att även arbetarklassen vurmar för att ha det snyggt omkring sig. På ett annat sätt, och med mindre resurser. Men det finns knappt ett kök i Sverige som inte är prytt av någonting. Det gör inte arbetarklassen mindre radikal.
Det är inte konsumtion för privat tillfredsställelse som är i vägen för en radikalisering av medelklassen, utan konsumtionen av de egna gräddfilerna när man inte vågar lita på att den gemensamma välfärden kommer att fungera, när man märker att det inte finns någon politisk idé om att lösa saker tillsammans. Man har valt, man har ordnat det för sig, man har säkrat upp. Då minskar drivkrafterna att gå i demonstrationståg för andra sätt att ordna samhället på, även om man egentligen skulle föredra dem. Det är enklare att välja nytt dagis när det gamla falerar istället för att försöka välta hela valfrihetssystemet över ända politiskt. Och lite var det väl vårt eget fel när vi valde som vi valde? Medelklassen sitter fast vid alla val och alla privata system som i ett gummiband, som hela tiden drar dem ifrån politisk handling. Det tror jag är det stora problemet - men jag tror också att vi ser en radikalisering och en mycket stark vilja att ta sig ur det där.
Och teppanyakihällen var aldrig problemet.
Jag håller med om det grundläggande: det finns ett sug efter gemensamma lösningar, långt upp i övre medelklassen. Och det finns en politisk möjlighet att exploatera det suget genom att knäcka löntagarkoden - att även på 2000-talet omforma medelklassen till en grupp som i första hand ser gemensamma intressen med arbetarklassen och som ser att de tjänar på offentlig välfärd.
Men jag tror att medelklassens politiska historia är mycket mindre dramatisk än vad Ullgren och andra föreställer sig. Medelklassen har alltid varit röd i Sverige, samtidigt som den inrett sina hem. (Motsättningen mellan att vara politisk och att vilja ha det vackert omkring sig är mycket, mycket liten.)
Till och med när medelklassen röstade fram regeringarna Reinfeldt gjorde den ju det på grund av att Moderaterna lät som en bättre sorts sossar - inte för att det skett något värderingsskifte bland människorna.
Jag tror (tyvärr) att alla fortsatt kommer att vilja "definieras genom sin konsumtion" - det är ju kittet som håller ihop hela den moderna kapitalismen - men det kommer fortfarande att gå att vinna opinion för en radikal politik. Det går inte att sätta likhetstecken mellan att konsumera och att dra sig tillbaka, att vända sig inåt. Inte heller mellan att ha ett hem och att förtvina i kärnfamiljens klister: den medelklass som gillar inredning och design föreställer sig ofta tvärtom att de ska ha öppna, gästfria hem där vänner ska samlas. Man kan lägga patiens vid ett köksbord, men det kan också trängas revolutionärer runt det - som hos Lenin och Krupskaja i exilen i Paris.
Det märkligaste med hela navelskådarvinkeln på inredningsvurmen är att ingen verkar ha märkt att även arbetarklassen vurmar för att ha det snyggt omkring sig. På ett annat sätt, och med mindre resurser. Men det finns knappt ett kök i Sverige som inte är prytt av någonting. Det gör inte arbetarklassen mindre radikal.
Det är inte konsumtion för privat tillfredsställelse som är i vägen för en radikalisering av medelklassen, utan konsumtionen av de egna gräddfilerna när man inte vågar lita på att den gemensamma välfärden kommer att fungera, när man märker att det inte finns någon politisk idé om att lösa saker tillsammans. Man har valt, man har ordnat det för sig, man har säkrat upp. Då minskar drivkrafterna att gå i demonstrationståg för andra sätt att ordna samhället på, även om man egentligen skulle föredra dem. Det är enklare att välja nytt dagis när det gamla falerar istället för att försöka välta hela valfrihetssystemet över ända politiskt. Och lite var det väl vårt eget fel när vi valde som vi valde? Medelklassen sitter fast vid alla val och alla privata system som i ett gummiband, som hela tiden drar dem ifrån politisk handling. Det tror jag är det stora problemet - men jag tror också att vi ser en radikalisering och en mycket stark vilja att ta sig ur det där.
Och teppanyakihällen var aldrig problemet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)