Säpospionen

Jag har alltså blivit föremål för spioneri.

Frågan är om det har varit på uppdrag av säkerhetspolisen, eller om de ens varit intresserade. Kanske bedrev Hans-Erik Sjöholm bara samma slags privatspaning som hundratals andra självpåtagna samhällsbevarare sysselsätter sig med.

Om Säpo sparat så mycket som en harkling från Sjöholms påringningar är det förstås en demokratisk skandal.

Min gissning är att de inte har gjort det. Och det borde de kunna kosta på sig att bekräfta.

Själv påstår Sjöholm att hans tjänster varit efterfrågade, att han agerat på uppdrag av Säpo. Det ligger förstås i hans intresse att blåsa upp den egna betydelsen. Att Säpo använt Sjöholm under 80-talet för information om högerextremister betyder inte i sig att de satt något värde på den information han senare skickade in om vänsterpartister. Att fabulera om att Lars Ohly försvarade proletariatets diktatur 1998 - det faller naturligtvis på sin egen orimlighet - tolkar jag som ett ganska desperat försök att få uppmärksamhet.

Det luktar helt enkelt lite bitter, avpolletterad bekräftelsesökare över hela Sjöholms märkliga person.

I Uppsala visste vi att han hade högerextrem bakgrund. Han var välkommen ändå, förstås. I övrigt var det inget konstigt med honom: han gick på möten ibland, sa inte så mycket. Man ska veta att Uppsala är en av Vänsterpartiets största lokalavdelningar: en medlem blir inte automatiskt "en i gänget". Jag har aldrig gett Hans-Erik Sjöholm några förtroenden, och känner mig inte särskilt lurad.

Att jag inte heller blir genuint upprörd (åtminstone så länge Sjöholms egna uppgifter väger så tungt i Aftonbladets story) handlar också om distans: det finns de som bevisligen fått sina liv saboterade av övervakning. Och jag funderar mer på hur Uppsalavänner kan ha kartlagts som var aktiva i VPK i slutet av 80-talet, när kalla kriget var kallt. Då kanske Säpos intresse var större, liksom konsekvenserna av att bli spionerad på.

Anledningen till att jag var intressant att skvallra om var inte att jag var riksdagsledamot i fem veckor 2005, utan att jag var ordförande i Vänsterpartiet i Uppsala, liksom för partidistriktet, i några år i början av 00-talet. Sjöholm ska ha lämnat uppgifter om att jag satt på möten med representanter för Kpml(r). De där åren präglades mycket riktigt av många breda folkrörelsesamarbeten. Först i samband med den andra intifadan, sedan efter USA:s invasioner av Afghanistan och Irak. De flesta var med: Sjöholm hade också kunnat fotografera sossar, fredsvänner, miljöaktivister, partilösa.

Allting är ganska ironiskt, eftersom just jag drev linjen att Vänsterpartiet inte borde samarbeta med just Kpml(r) på grund av deras hopplösa Stalindyrkan - ett beslut som jag också lyckades få stöd för på ett årsmöte i början av 00-talet.

Ironiskt är också att det inte var någon större romantiker i vänstern - någon som blivit mer hedrad över att bli spionerad på - som blev föremål för infiltratörens intresse. Jag kan tänka mig flera sådana personer. I min nyktra gubbsocialism ger det här inga poäng.

Och, som sagt: glöm inte dem som verkligen blivit offer för övervakning. Än så länge är det här ingenting.