Det är inte ekonomin, dumbom

Lena Mellin sammanfattar den nuvarande s-ledningens fatala tänkande ganska bra:

"Väljarna sätter alltid ekonomin och jobben överst på dagordningen och på det området är tilltron till Socialdemokraterna lägre än till Moderaterna. S har alltså behov av att bygga förtroende på detta viktiga område."

Det är för det första inte helt sant att ekonomin alltid är topp-prioriterat av väljarna, åtminstone inte det enkätalternativ som heter "ekonomi" när SCB frågar väljarna själva. Det är snarare välfärdsfrågor som toppar, tillsammans med (mycket riktigt) jobben.

Däremot har "ekonomi" varit ett framträdande skäl bland de väljare som övergett Socialdemokraterna för alliansen i de senaste valen. S-ledningen tänker sig, inte helt tokigt, att "ekonomi" alltså måste vara viktigt även för att vinna tillbaka dessa väljare.

Men det är en syn på väljaropinionen som är alldeles för statisk. I själva verket är det ju partierna själva som spelar den viktigaste rollen för vilka frågor som väljarna upplever som viktiga. Jobbfrågan är illustrativ: den gick inte från att vara den nionde viktigaste frågan 2002 till att vara den allra viktigaste frågan 2010 på grund av externa faktorer (arbetslösheten låg i stort sett på samma nivå), utan för att Moderaterna ville göra den viktig.

Det handlar inte bara om att anpassa sig till väljarnas agenda - det handlar lika mycket om att forma agendan. Socialdemokraterna har ett genuint förtroende i alla välfärdsfrågor. Utgångspunkten bör då vara att försöka få debatten att handla om välfärden.

Lena Mellin säger egentligen motsatsen: ge er in i Moderaternas bästa fråga och försök vinna den.

Vad gäller marginalväljarna, finns det ingenting som säger att den som gått till alliansen på grund av "ekonomin" inte kan gå tillbaka till S på grund av "välfärden".

I ett större perspektiv måste det vara en återvändsgränd för arbetarrörelsens partier att försöka bli bättre än Moderaterna på ekonomi. Ja, vi ska visa hur de sänker skatter utan att bry sig om underskott. Visst, vi ska med exemplets makt visa att vi är kompetenta att sköta de offentliga finanserna på alla nivåer. Men bättre? Och är det en sådan diskussion om ekonomi vi vill ha - en som handlar om kompetens, statsfinanser, budgetar? Vänstern bör ju snarare, för sitt eget bästa, få "ekonomi" att bli oskiljbart från just välfärd och sysselsättning.

Höger kommer alltid att vara förknippat med företag, pengar och en strikt ekonomisk syn på samhällslivet. Det Stefan Löfven försöker etablera genom att upprepa att Fredrik Reinfeldt kallat näringslivet för "särintresse" strider mot allt som finns inpräntat i vår arvsmassa om höger och vänster - och därför kommer det inte att lyckas.

Och varför skulle vi vilja att det lyckades? Det är inte dåligt för vänstern att högern förknippas med företag och pengar. Den synen går hand i hand med att de också uppfattas som mindre omhändertagande och solidariska.

Vad gäller jobbfrågan ligger S redan före M (det kan alltså inte ha varit den Lena Mellin syftade på). Det är bra, även om det är lite för enkelt att göra det till ett universalrecept för valvinster - S hade starkast jobbprofil även i förlustvalet 1991. Och Moderaterna hinner mycket väl göra en mycket mer flexibel analys än Lena Mellin och s-ledningen: överge jobbfokuset om man inser att det blir en match på sossarnas villkor.