Därför minskar SD

En av vårens bästa politiska nyheter är förstås att Sverigedemokraternas opinionsstöd har börjat vända nedåt. Jag tror att det kommer fortsätta så. Inte heller i dagens Sifo får partiet någon siffra som kommer att vända trenden i sammanvägningen i poll of polls.

Och detta sker alltså samtidigt som det skulle kunna vara som Lena Mellin skriver, att protesterna i samband med Jimmie Åkessons Sverigeturné "spelar honom i händerna". Men den eventuella effekten vägs i så fall upp av någonting annat.

Dessutom är fortfarande M ett dåligt regeringsparti och S ett dåligt oppositionsparti. SD skulle kunnat fortsätta växa på bekostnad av båda. Det börjar bli en allmän sanning att S och M kopierar sig allt mer lika i den politiska mitten, och att det gynnar ytterkanterna. Men i de senaste opinionsmätningarna har det ovanliga inträffat, att M minskar utan att SD lyckas fånga upp de rösterna. Eller, återigen: om SD gjort det, så har den eventuella effekten i så fall vägts upp av någonting annat.

Vad är då "någonting annat"?

Jag tror att de senaste månadernas makalösa antinazistiska folkrörelse helt enkelt har svept med sig Sverigedemokraterna: när nazisterna har lyfts fram har det blivit uppenbart hur mycket grundinställningen och retoriken ändå är densamma som SD:s. Svenska Motståndsrörelsen har helt enkelt släpat salongsrasismen i smutsen en aning. Det har blivit lätt att vara antirasist när rasismen tagit sig så grova uttryck som i Kärrtorp och Malmö - men det har också blivit svårare att dra en tydlig gräns vid just SD. Det blir inte logiskt att protestera vilt mot nazism i uniform samtidigt som man tiger om rasism i riksdagskostym. Därför får nu vinterns antinazistiska kamp en fortsättning i arbetsplatsprotester mot Jimmie Åkesson.

Om resonemanget ovan är korrekt, betyder det att idén att SD normaliseras i samma takt som nya högerextrema partier kommer in på scenen, inte stämmer. SD känns inte mer normala bara för att det finns partier som är ännu värre: tvärtom påminns väljarna om vilket träsk de har rötterna i.

Jämför gärna med vänsterns historia. Enligt normaliseringsresonemanget borde VPK ha blivit rumsrent när maoister, vänsterterrorister och allehanda bokstavskombinationer fick kraftig uppmärksamhet i slutet av 60- och början av 70-talet. Men det hände inte, och orsaken är förmodligen exakt densamma: extremvänstern förstörde helt enkelt bilden av vänstern i allmänhet, och då hjälpte det inte hur vattenkammade (nåja) riksdagskommunisterna var.

Om protesterna mot Åkessons arbetsplatsbesök må sägas följande: om uppmärksamheten ska gynna SD, måste folk i allmänhet känna att det är oschysst att anställda inte vill träffa SD-ledaren. Det tror jag inte att de gör. Tvärtom påminns de om att SD av många inte betraktas som ett parti bland andra. Om Jimmie Åkesson däremot stängs ute av ledningarna på arbetsplatserna (framför allt de politiskt styrda) så att anställda inte får träffa honom, kan det upplevas som dåligt fair play och stärka SD:s outsiderroll. Men en sådan effekt måste fortfarande vägas mot att SD uppfattas som kontroversiellt på ett dåligt sätt. Det värsta som kan hända är trots allt inte att SD kan gråta krokodiltårar om att de förtrycks av etablissemanget - det är att de blir etablissemanget.