Fullt normalt

Alliansregeringen har använt biståndsbudgeten till att betala biståndsministerns och statssekreterarens löner.

Carl Bildts kommentar: "det är fullt normalt, det har skett under alla år".

Sådan är ju utrikesministerns teknik när han får kritiska frågor: Men det här är ju självklart. Visste du inte det, lilla vän?

På Carl Bildt ser man aldrig om han tar en fråga på allvar. Allting avfärdas på samma sätt: här har ingenting hänt som inte alla redan visste.

"Det tillhör väl inte ovanligheterna" med ryska militärplan över Östersjön.

"Det är ingen hemlighet" att Sverige samarbetat med USA om övervakning av medborgarna.

"Banal information" att informera USA om resultaten av hemliga regeringsförhandlingar.

Tekniken går ut på att backa och erkänna precis det han anklagas för, men samtidigt låta som om det är någonting fullständigt självklart och harmlöst. Nyheten ska inte bemötas - nyheten ska pulvriseras som nyhet.

Och journalisterna rodnar generat, säger tack för intervjun och lommar hem till redaktionen, skamsna över att ha gjort så dålig research att de inte hade bätttre koll: alla visste redan - och allting var hur självklart som helst.

Några redaktionschefer runt om i landet borde ta ordentliga snack om detta.

Möt väljarna utanför medierna (också)

Siewert Öholms utfall mot hur journalister kommenterar och förklarar i tio minuter när en politiker har pratat i fem har mötts av många nickar.

Eftersom politiker kommunicerar politik som om det handlade om att vilja någonting, och redaktionerna är övertygade om att allt bara är ett maktspel, måste det glappet överbryggas med att översätta allting till maktspel inför tittarna.

Att kommentera debatter istället för att ge debatterna mer utrymme är ett sätt som medierna är mer självständiga - nej förresten, det var längesedan - tar kommandot över dagordningen.

Det är i sin tur en av de viktigaste orsakerna till att de politiska partierna försöker möta väljarna öga mot öga istället. Med dörrknackning och samtal på gator och torg slipper man få sina budskap filtrerade av allt mer ställningstagande och agendadrivande medier. Och granskade, för den delen.

Ibland låter det som om det är på grund av Barack Obama som svenska partier ska knacka dörr i valet 2014. Det är bara sant till en del. I grund och botten finns samma rationella grunder för att utöka andelen direktkontakter här i Sverige:

- Man rundar medierna och får ut budskapen oförvanskade.

- I medierna konkurrerar också allt fler sidoaktörer om utrymmet under en valrörelse - företag och organisationer gör fler utspel än de politiska partierna tillsammans. (Även de sidoaktörerna har redan upplevt trängseln i medierna och börjat kontaminera valrörelserna med "valstugor", "valaffischer" och andra klassiska uttryck i det offentliga rummet.) Det går inte att bygga en valrörelse på förhoppningen om medial uppmärksamhet. Då säkrar man upp med att också bygga en bas av direktkontakter.

- Att konsumera medier under en valrörelse blir också alltmer outhärdligt för den enskilde - även sociala medier. Hur såg ditt Facebookflöde ut under kyrkovalet egentligen? Tänk det gånger tjugo i september 2014. Att samtala med en vanlig, svettig valarbetare kommer att bli valrörelsernas slowfood, en sätt att få valfrågorna rakt på sak från en tydlig avsändare utan bakgrundssurr.

- Med dörrknackning och torgsamtal kan partierna utnyttja tyngden i att budskapen framförs av människor som känns igen och som vet hur det är. De kan också anpassa budskap och tonläge efter mottagaren - också ett slags arbete med de mikro-riktade budskap som är en annan kampanjtrend.

Till sist: de politiska partierna skulle också, om de ville, kunna utmana medierna om makten över debatten istället för att bara runda dem. Göran Persson hade en utmärkt idé i sina memoarer: varför inte bara arrangera valdebatterna själva? Bjud in etermedierna. De kan inte tacka nej med mindre än att de bryter mot sina uppdrag.

Men det går ju så bra?

Socialdemokrater i Skandinavien förundras över att man tvingats lämna ytterligare ett "dukat bord" till högern. Precis som i Sverige 1976 och 2006 petades de norska sossarna bort från regeringsmakten trots tillväxt, hög sysselsättning och välfärdsutbyggnad. De verkar tycka lite synd om sig själva. Men väljare tittar sällan tillbaka: lösta frågor är irrelevanta frågor. Det ställer till problem i en rörelse vars identitet i så stor utsträckning bygger på genomförda reformer. Och socialdemokrater kanske helt enkelt är dåliga på att förnya sig? Det borde inte en folkrörelse som har örat mot marken behöva vara.

(Ledarstick publicerat i Flamman 12 sep.)