Är Martin Hansson en hora?

Svensk fotbollspublik har en gigantisk hangup på domarna. I går ägnade till exempel större delen av Stockholms stadion en halvlek åt att ropa att Martin Hansson är en hora. (Ironiskt nog efter att något alibi intervjuats i paus om Djurgårdens arbete med "värdegrunden".)

Och ni vet hur det är: har publiken en gång känt sig illa behandlade av domaren, blir det vansinnesvrål efter varje kroppskontakt resten av matchen.

Visst, kalla Martin Hansson "hora". Det är inte vackert, men läktarkultur är sällan vackert, och okvädningsord är bara - ord.

Men är det särskilt roligt att titta på fotboll när man har all uppmärksamhet på matchfunktionärerna? När all ens energi går åt till att hitta, och reagera på, domarmissar? Jag menar inte alls att alternativet är den neutrale kulturjournalistens förnäma hängivenhet åt spelet med stort "s". Jag menar att även för den som är villig att dö för sin klubb måste det vara tråkigt att vara uppfylld med så mycket gråt och gnäll, och så lite passion.

För det är ju det de där apvrålen mot domaren är, decibeltalen till trots: gråt och gnäll. Domaren var dum, dum, dum och nu är det jättesynd om oss.

Publikens fixering vid domarna är mycket svensk - jag tror inte att den är lika stor i något annat land i Europa. Kanske handlar det om dåligt självförtroende, om 25:e-platsen på världsrankingen. Om Martin Hansson borde stekas i skärselden för att han blåser straff och utvisning med 40 minuter kvar att spela, då kan väl det bara bero på att matchen därmed anses körd? Om Djurgårdspubliken verkligen trott på sitt lag - verkligen trott på sitt lag - då hade inte domslutet varit skillnaden mellan liv och död.

Hänger Djurgårdens framgångar verkligen på en så skör tråd som ett eller två felbeslut av Martin Hansson? Då är det nog dags att börja bygga ett lag som håller för en genomsnittlig svensk domarinsats.

Och dessutom: hur kan man vara så in i helvete dum att man inte förstår att allt sånt där jämnar ut sig i längden?

Tottenham

Upploppen i Storbritannien skapar reaktioner som är intressanta att fundera på. Jag vet inte säkert vad jag ska tycka. Någon har säkert redan skrivit en bra analys.

De första patetiska rapporterna i SVT beskrev upploppen som någon slags medveten protest mot polisens dödsskjutning; som om det fanns politik i upploppen. Det var redan uppenbart att folk som sket fullständigt i Mark Duggan bara hakade på och hade egna motiv för det de företog sig.

Nä, det är inte så där politik ser ut.

Men det faktum att man är en idiot betyder inte att man valt att vara en idiot.

Efter hand blev svenska medier och (vettiga) debattörer ganska snabba med att lyfta fram allmänna sociala orsaker (arbetslöshet, utanförskap, förlorat framtidshopp) som grogrunden för våldet. Det är ju sant. Samtidigt kan man inte låta bli att undra varför brottskategorin "förortskravaller" ska få sociala förklaringar, medan det alltid råder underskott på sådana förklaringar när det gäller annan kriminalitet. Det finns en social grogrund för enstaka mord också.

Man kunde önska sig bättre balans: spara lite av de sociala orsaksresonemangen i Tottenhamfallet till de mördare och våldtäktsmän som aldrig ses som en produkt av någonting annat än sin egen galenskap.

I orsaksförklaringen fattigdom-upplopp finns också en allför stor reduktionism som jag förstår att många i den skötsamma arbetarklassen kan irritera sig på. Nästan alla i utanförskap avstår från att sätta byggnader i brand. Tvärtom betalar man sina räkningar och hanterar sin frustration på lagliga sätt.

Fattigdom och utanförskap är bara en av förutsättningarna för upploppen. Om man ska prata vetenskapligt: en nödvändig men inte tillräcklig faktor. Det är enkelt att se att det inte uppstår kravaller överallt där det finns fattigdom.

Jag vill se fler förklaringar som pratar om kön, ungdom, avsaknad av civilsamhälle och politisk organisering. Myndigheternas klumpiga oförmåga att skapa respekt för sitt arbete. Eller så banala saker som sommarlov utan meningsfull sysselsättning.

I den alltför enkla sociala förklaringen finns också ett drag av de välbeställda klassernas rädsla för den våldsamma underklassen. "Det är så här det blir", typ. Eftersom man aldrig satt sin fot i en förort förstår man inte hur illa omtyckta de unga våldsamma männen är även i de områdena. Det är inte Tottenham som kravallar. Att se hela områden som homogena enheter känns som något som bara göra på stora geografiska och sociala avstånd - vare sig det är revolutionsromantisk vänster eller ignorant medieklass som uttalar sig.

Reinfeldt - skogsfolkens man

Visst, "S sjunker i städerna", som DN har stort uppslaget idag. Sammanlagt 13 procentenheter i förra valet. I valet 2002 tappade Moderaterna 34 procentenheter i storstäderna, men jag kommer inte ihåg att några medier tolkade det som ett strukturellt-existensiellt problem. Problemet är att Socialdemokraternas förluster tolkas in i en bredare föreställning om industrisamhällets död och oundvikliga medelklassifiering. Medan Moderaternas tillbakagångar förklaras på ett politiskt plan.

Visst, "S sjunker i städerna", men de styr två av tre storstäder.

Alliansen backade i Stockholm 2010, rödgröna gick framåt. Varför minskar förtroendet för de borgerliga i storstan?

Och Moderaterna fick drygt fyra femtedelar av sina röster från landsbygden (eller vad man nu ska kalla Sverige utanför storstäderna). Töntigt, va?

DN skulle lika gärna kunna ställa frågan: Vad är hemligheten bakom Moderaternas succé i skogslänen? (Moderaterna ökade med sammanlagt 30 procentenheter i skogslänen 2010, medan S backade med 13 procentenheter.) Varför tilltalas inte de tystlåtna, inbundna bakåtsträvarna i glesbygden av S på samma sätt som de tilltalas av Fredrik Reinfeldt? Hur lyckades Moderaterna säkra valsegern genom det nya förtroendet hos skogarnas, älvarnas och gruvornas folk?

Nä, så går inte storyn såklart. Förlusterna hos den urbana, moderna medelklassen ska vara i fokus, så att sossarna framstår som riktigt mossiga.

De "vita fläckarna" (DN:s namn på områden där S har under 10 procent) är såklart ett problem. Men alla sådana fläckar beror huvudsakligen på en homogen klassammansättning, inte på politik. Sedan kan man har större eller mindre framgång ändå. S skulle inte ha behövt tappa från 32 till 19 procent i valkretsen Södermalm-Enskede, trots bostadsrättsombildningar och gentrifiering.

Det kan sossarna behöva fundera på. Men artikeln i DN är en del i en kampanj om deras storstadsproblem som börjar bli riktigt tröttsam. Tyvärr förstoras väl också problemen av de inom SAP som vill ha en mer högerinriktad agenda.

(För övrigt har Moderaterna nästan lika många "vita fläckar" i Malmö - 8 stycken mot Socialdemokraternas 10. Om man skulle sätta ribban vid 15 procents väljarstöd blir skillnaden inte heller stor: Moderaterna 29, Socialdemokraterna 34.)