Vuvuzelan har peakat

Hajade till över en tweet på Twitter förra veckan.

"Asså, sorry, men att äga en iphone = att åka till thailand på semester."

Det är mycket underhållande att analysera den urbana, agendasättande medelklassen. I sin strävan över att vara först - eftersom det är samma sak som att ha en personlighet, och bottnar i en skräck för massamhället - gäller det att hålla koll på när företeelser har blivit alltför vanliga och spridda. Det gäller att veta när trenden peakar så att man kan hoppa av den, innan man råkar konsumera eller bete sig som en LO-medlem. Det är till och med lite skämmigt att hoppa av mitt på peaken: det bästa är om man kan förutse peaken och hoppa av i god tid.

Alltså ser man ständigt små nervösa trevare i sociala medier: nu är väl iphone ute? Nu börjar väl folk överge Facebook? Underförstått: jag tänker fan inte bli kvar här bland en massa svennar om partyt har flyttat.

Häromdagen såg vi en extremt koncentrerad trendpeak i den urbana medelklassens förhållande till vuvuzelas, plasttrumpeten som alla pratar om i samband med fotbolls-VM i Sydafrika. (Jo, allt medelklassen rör vid fylls med status; hög eller låg, stigande eller sjunkande - t o m hur man ska kommentera vuvuzelas.)

Onsdag den 16 juni exploderade vuvuzelakommentarerna på Twitter. Någon efterlyste lite skojigt mer vuvuzelafrågor i partiledardebatten som pågick i riksdagen, vuvuzelakupper mot prinsessbröllopet planerades och så vidare. Men strax efter lunch kunde man höra den första varningssignalen: någon jeppe twittrade ironisk om att det skrivs för lite om vuvuzelor i sociala medier. Genast börjar alla kallsvettas och snegla åt sidorna: bäst att ligga lågt och avvakta läget. Trenden började plana ut, och började definitivt störta nedåt när Aftonbladet under dagen lade ut ett beställningsformulär på nätet där man kunde köpa sin egen vuvuzela.

Från smal till massa på 24 timmar.

Vill du göra bort dig i helgen på en middag på Skånegatan i Stockholm? Säg med äkta entusiasm: "Har ni hört de där vuvuzelorna i Sydafrika?"

En stor den av den urbana medelklassens liv ägnas åt att hålla koll på produktlivscykeln för alla produkter och företeelser. Självklart är det bra att vara bland de första när någonting är på väg upp, men det är egentligen två andra punkter som är viktigare att hitta: 1) tidpunkten då företeelsen blivit alltför vanlig, och 2) tidpunkten då företeelsen blivit så spridd och invand att den blivit kult - då kan man nämligen hoppa på den igen, med en ironisk blinkning (Allsång på Skansen-fenomenet).

Politiskt tyckande undantages icke. Här handlar det framför allt om att den urbana medelklassens tyckare är livrädda för att bli en del av alltför stora folkopinioner. Ett vanligt uttryck som den rädslan tar sig är att det alltid dyker upp någon mitten-vänster-tjomme som tycker tvärtom inom ett par timmar efter att en debatt har startat. Den urbana medelklassen söker sig till lediga debattpositioner - åsikter som ingen för tillfället företräder - som flugor till socker. Pågår alltför kraftfullt råskäll mot monarkin, dyker det strax upp en rojalist-socialist i spalterna. Pågår alltför unisont hat mot Israels agerande, dyker det strax upp någon som tycker att det är för mycket hat. Pågår alltför mycket prat om samförstånd mellan Israel och Palestina, hade samma person krävt mera hat.

Det handlar förstås till stor del om att det är svårt att tjäna frilanspengar genom att hålla med alla andra, men också om att en åsikt redan nått sitt mognadsstadium i produktlivscykeln och därför blivit alltför omfattad för att kännas riktigt fräsch. Skräcken för massåsikten och det överdrivna älskandet av opposition ligger och skvalpar någonstans i bakgrunden till att det aldrig finns någon samhällsdebatt som tar fäste på allvar, blir genomdiskuterad, pågår i åratal, förändrar opinionen i grunden. Istället: jakten på nästa snackis. Vilken debattör idag - till höger eller vänster - vill "fastna" i en fråga? Det borde vara en hederssak att fastna i en fråga. Att ständig befinna sig i opposition är inte att vara intellektuell.

Ingen Aftonbladetlinje i sjukförsäkringen

"Sara var dödssjuk i svininfluensa - får inte sjukpenning" - Aftonbladets rubrik på det senaste fallet av hård bedömning från Försäkringskassan.

Men när hon var dödssjuk fick hon sjukpenning. Ingen regering kommer någonsin att tillåta några regler som innebär att man kan bli sjukskriven på grundval av vad som har varit. Det är bara nuläget som är relevant. Har Sara tillräcklig arbetsförmåga för att försörja sig själv idag?

Kvällstidningsartiklarna handlar till 3/4 om hur sjuk Sara har varit - illustrerat med hemska bilder från när hon låg nersövd på sjukhus. Inget av detta är relevant. Den sista fjärdedelen handlar om hur hon faktiskt mår idag: hon går med rullator, kan bara sitta uppe korta stunder och har smärtor i magen. Det låter verkligen som om hon borde få längre tid på sig att rehabilitera sig. Det kan man komma fram till genom att hålla sig till hennes faktiska situation idag. Eller hur tänkte Aftonbladet - skulle fotot på en nedsövd Sara med slangar i munnen ha spelat roll hos Försäkringskassan?

Den värsta sortens sjukpenningspopulism börjar stå mig upp i halsen.

Det är dessutom ett politiskt problem när vissa rödgröna politiker, bloggare och opinionsbildare knyter an till kvällstidningsjournalistiken och förespeglar att det skulle bli några ändringar av de mest grundläggande elementen i försäkringen: en objektiv bedömning av arbetsförmåga i nuläget. Det kommer inte att hända.

Objektiv - d v s försäkrade kommer även under en rödgrön regering att nekas sjukskrivning mot sin vilja.

Arbetsförmåga - d v s försäkrade kommer även under en rödgrön regering att bedömas utifrån sin arbetsförmåga, inte primärt utifrån vad de eventuellt inte kan göra, vad de har för besvär eller hur dåligt de mår.

Nuläget - d v s sjukförsäkringen kommer aldrig att omfatta personer med arbetsförmåga, hur sjuka de än varit tidigare.

Detta framgår med all önskvärd tydlighet i de rödgrönas överenskommelse om en ny sjukförsäkring. Där framgår också att det finns gott om återstående angreppspunkter mot allianspolitiken även om man inte ställer upp på Aftonbladetlinjen (d v s att människor själva ska avgöra om de känner sig eller har känt sig så sjuka att de borde ha sjukersättning).

Gärna hård opposition - men helst inte i strid med vad man själv går till val på. Folk riskerar att bli så besvikna då.

Får invandrare socialbidrag?

Får invandrare socialbidrag?

Nej, den som inte kan försörja sig själv får socialbidrag.

Men när regeringen uttalar sig om motprestationer för att få socialbidrag är det inte kommunministern som uttalar sig. Det är inte socialministern. Det är inte arbetsmarknadsministern. Det är - tadaaa! - integrationsminister Sabuni.

Kan den medvetna etnifieringen av sociala problem göras tydligare?