2013-07-01

Ta över Sd-väljarna med egen politik

Dags i Almedalen för Sveriges bästa oppositionspolitiker, Jimmie Åkesson.

Sett till väljaropinionen är det ju så. Ingen parti har ökat så mycket sedan förra valet.

Det är också ett tal från en av landets mest välbetalda politiska pampar, en makthavare, som leder ett högerparti som garanterar fortlevnaden för Europas tröttaste regering -  utan att ens lyckas sätta särskilt stort avtryck.

Jag tror att sådana beskrivningar måste få större utrymme vid sidan av bilden av enfrågerasisten Jimmie Åkesson, en bild som Miljöpartiet nu ska förstärka genom att ”ta debatten” om invandring med Sverigedemokraterna.

Även om främlingsfientlighet är Sd:s enda starka profilfråga och även om deras väljare åsiktsmässigt skiljer ut sig i den frågan, finns det ingen anledning att tro att just dessa väljare är totalt endimensionella. Det är trots allt bara två tredjedelar av Sverigedemokraternas väljare som svarar att invandring är en ”viktig” fråga för partivalet. (Det remarkabla i sammanhanget är faktiskt att en tredjedel inte ens nämner invandringsfrågan – inte att två tredjedelar gör det.) Och de som nämner den säger faktiskt inte att det är den allt överskuggande frågan. Och – för att slutföra tankekedjan – de som har den som den allt överskuggande frågan kan förmodligen påverkas att ersätta den med andra frågor.

Tar vi Sverigedemokraternas väljare på allvar – och det har skrivits mycket klokt om att göra det de senaste åren – måste vi, precis som för andra väljare, tro att det är samhällsutvecklingen i stort som motiverar deras röstande. (I det perspektivet är det inte så konstigt att järnrörsskandalen inte ledde till några tappade röster. Om inte du och jag byter parti på grund av att någon företrädare gör bort sig, så gör nog inte sverigedemokratiska väljare det heller.)

Sd:s främlingsfientlighet slår inte an därför att det är en fördom som möter fördomar, den slår an därför att det är en politiskt begriplig förklaring och ett förslag på lösning. Givet att Sverigedemokraterna lyckas med två ganska avancerade reptrick - att maskera sitt stödröstande med regeringen och att skadebegränsa partimedlemmarnas rasistiska "klavertramp" - är den viktigaste orsaken till att Sverigedemokraterna gått framåt är att de är ett skickligt oppositionsparti. Den naturliga ordningen i en demokrati har alltid varit att oppositionen går framåt mellan valen: det som har varit avvikande sedan 2010 är ur det perspektivet inte Sverigedemokraternas och Miljöpartiets framgångar, utan Socialdemokraternas och Vänsterpartiets rätt futtiga sympativinster.

Regeringen är mindre populär än på länge och folk ser rätt mörkt på framtiden. Sverigedemokraterna är duktiga på att fånga upp det missnöjet. Anders Borg gör sitt bästa för att få väljarna att tro att jobbkrisen är något som kommer utitrån, utom räckhåll för regeringen; att det är ekonomi, inte politik. Sverigedemokraterna säger tvärtom att det är möjligt att göra något: de säger att krisen, och problemen inom välfärden, är politiskt skapade och lovar att det går att ändra på genom att rösta annorlunda 2014.

Samtidigt ägnar sig den övriga oppositionen (förutom Vänsterpartiet) åt uppgörelser med regeringen och flirt med mittenpartierna. Det har de sina goda skäl för, men det skickar inte några signaler om ett tydligt alternativ till alliansen. Uppgörelserna gör det också svårt för Löfven, Fridolin och Romson att skälla Åkesson för regeringsunderlag. Det är de ju själva till och från. Det är synd, eftersom det är någonting som de politikermisstroende Sd-väljarna skulle behöva höra.

Att inte heller regeringen vill utmåla Jimmie Åkesson som makthavare är självklart, men de bidrar å sin sida till hans outsider-image genom att inte erkänna honom som höger. Det innebär att de i praktiken placerar Sverigedemokraterna precis där Sverigedemokraterna själva vill placera sig: som en oberoende, tredje kraft – huserande i en helt egen politisk dimension. Den hjälpen skulle upphöra om bara högern kunde ta ordet ”högerextremism” i sin mun.

Hur ska Sverigedemokraterna bekämpas då?

Det ska de inte: deras väljare ska vinnas tillbaka.

Skillnaden är ganska stor. Det är skillnaden mellan att debattera invandring med Jimmie Åkesson i en tevestudio eller att driva en egen politik mot de samhällsförhållanden som skapar efterfrågan på ett rasistiskt parti över huvud taget. Det är, rent retoriskt, skillnaden mellan att vända sig till Jimmie Åkesson och försöka få honom att begripa hur fel han har eller att vända sig till Jimmie Åkessons väljare och utgå från deras perspektiv. Politik kan locka fram både goda och dåliga sidor hos folk. Sverigdemokraternas väljare är inte för evigt förlorade. Det gäller bara att vinna dem för andra problemformuleringar - men det bygger också på att man inte bara berättar hur fel det är med den problemformulering som de tills vidare fastnat för. Man måste bygga en annan fiendebild (som Stefan Arvidsson kallat det) från grunden.

Det var det Håkan Juholt gjorde så bra under sin korta partiledartid: istället för att magisteraktigt försöka undervisa en annan partiledare, talade han om problemen i Sverige idag som han tyckte att de borde uppfattas. Som om han inte hade hört vad Jimmie Åkesson sagt överhuvudtaget. För detta fick han skäll för att inte vara tillräckligt mycket antirasist. Med en sådan definition av antirasism är bara den antirasist, som tar debatten på rasisternas villkor.

Att ha bättre argument i ädel debatt har aldrig varit det enda sättet att ta ner en politisk motståndare. Titta gärna på hur Socialdemokraterna framgångsrikt marginaliserade kommunistpartiet under större delen av 1900-talet. Det är en slags mönstermodell för hur Sd borde bemötas: tig ihjäl partiet - men scanna noga av var de vinner väljare och möt dem med egna reformer.

Förutom att "ta debatten" genom att flytta agendan, är det viktigt att inte få det att verka som om det bara finns en alternativ röst när invandrings- och integrationsfrågor väl dyker upp. När Socialdemokraterna och Vänsterpartiet deltar i råskället på Jimmie Åkesson i SVT:s partiledardebatter skapar man bilden av ett enat etablissemang mot en ifrågasättande uppstickare. Men så är det ju egentligen inte: Vänsterpartiet är ju jättekritiskt mot segration och restriktiv flyktingpolitik: regeringen förtjänar att stå till svars lika mycket som Jimmie Åkesson. En sådan strategi – förutom att den inte får hela politikområdet att kretsa kring Åkesson – gör det också tydligt att regeringen inte börjat tillhöra de goda bara för att Sd lyckades komma in i riksdagen. Att Sd lyckats ta kål på alla andra konfliktlinjer inom invandringsområdet är ett stort misslyckande för de andra partierna.

Den som ska ta debatten med Sverigedemokraterna får inte heller utgå från att allting partiet säger ska bemötas genom att hävda den exakta motsatsen. Två exempel: att påstå att det inte finns någon ”svensk kultur” måste framstå som helt kollrigt för varje väljare som någon gång rest utomlands. Att inte alls diskutera i termer av ”svenskt” är att göra det väldigt svårt för sig. Vad det gäller att ta strid för är ju snarare att svenskheten är både föränderlig och konstruerad av människor med vitt skilda bakgrunder - precis som alla andra nationella särarter i världen.

Ett annat ogenomtänkt argument är att hävda att någon nationell gemenskap inte alls behövs, bara för att Sverigedemokraterna vill bygga en sådan efter etniska skiljelinjer. Men välfärdsstaten har alltid varit beroende av en gemensamhetskänsla, till exempel runt ett modernt politiskt projekt, som har gett förutsättningar för solidaritet och ansvarstagande. Det är inte nationen som ska vara kittet – men ett kitt behövs.

Det finns så mycket som vi inte kan påverka: hur Jimmie Åkesson hanteras med silkesvantar av pressen, hur media medvetet försöker skapa snackisar i frågor där de vet att de aktiverar den främlingsfientliga kommentarsfältsarmén, hur samtiden etnifierar snart sagt alla samhällsproblem, hur andra partier väljer usla motstrategier o s v. Men det Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har helt och hållet i sina egna händer är att lita på att Sverigedemokraternas väljare är nåbara och helt enkelt se till att bli bättre oppositionspartier.

1 kommentar:

  1. Bra!

    Dessvärre känns det som att S inte är intresserade av att vinna tillbaka SD-väljare, snarare som att de bestämt sig för att det är enklast att släppa den delen av deras traditionella väljarbas. Hoppas naturligtvis att jag har fel.

    SvaraRadera