Juholtdrevet

Mycket viktig läsning om Juholtaffären signerad Viktor Tullgren finns här. Det fanns inga klara regler, det finns ingenting som tyder på att Juholt har försökt dölja några verkliga förhållanden - och riksdagsförvaltningen har gått in och ändrat sina informationstexter om boendeersättning mitt under brinnande mediadrev.

Kajsa Ekis Ekman skriver bra i DN i dag också, om drevet (finns inte på nätet): den psykos som innebär att kritiken hela tiden måste "växa", även om det kräver att man upphöjer obskyra kommunalråd till "ledande socialdemokrater" eller korshänvisar till andra mediers spaltmeter i ämnet. Och aldrig är väl en populist som Lotta Gröning, en liberal som Jonas Morian eller en hangaround som Stigbjörn Ljunggren så mycket socialdemokrater som när media vill ha "röster från tunga socialdemokrater". Kunde ni inte ha visat er socialdemokratiska tyngd när det gällde att driva socialdemokratisk politik någon gång, typ i senaste valrörelsen?

I jakten på kritiker blir frågor om bakomliggande intressen förstås raskt överhoppade: nämen vad konstigt att Maryam Yazdanfar kritiserar Juholt - hon som blev avpolletterad som utskottsordförande av honom! Nej, nu är också hennes petning en del av drevet: i gårdagens Aktuellt sa Mats Knutsson att Juholt "anklagas [eller har anklagats, har inte hunnit nagelfara citatet] för att rensa ut personer med utomeuropeisk bakgrund". Han är rasist också! Alla spärrar släpper: journalisternas klassintressen slår ut i full blom. Det värsta av allt är nästan att det skiner igenom hur roligt redaktionerna tycker att det här är: vilken story! Vilka rubriker! Nya avslöjanden! Och ju mer trycksvärta man använder, desto tyngre investerar man i Juholts fall - det blir omöjligt att vända, att låta det lugna ner sig, att det inte blir "värre minut för minut" som Ulf Kristofferson sa i TV4 igår.

Och allt detta samtidigt som vi istället skulle behöva diskutera Socialdemokraternas bedrövliga skuggbudget, den som slog fast att Juholts (briljanta) retorik under våren och sommaren inte på något sätt motsvaras av någon ambition att göra realpolitisk skillnad gentemot regeringen. De minsta skillnaderna i modern politisk historia ska saluföras av den hårdaste antikapitalistiska retorikern sedan Palme eller Carlsson. Det är onekligen en ny form av triangulering. Men väljarna är smartare än så.

Samtidigt hör jag en del vänsterpartister som luftar en viss förhoppning om att utrymmet för V ska öka med ett förborgerligat SAP. Ja, om ambitionen är att ha två jämnstora röda partier i evig opposition. När väljare blir besvikna på sina partier kliver de inte bara glatt över till ett annat: människor desillusioneras och passiviseras. Och skulle Vänsterpartiet på något sätt räcka till som radikal motkraft i samhällsdebatten idag? Det vore förödande om Socialdemokraterna bröts ned som organisation och politiskt alternativ.