Det verkar inte finnas någon botten för Vänsterpartiets långsiktiga ras i opinionen. 3,8 procent nu. I Stockholm - där partiet nästan alltid varit starkare än ute i landet - var stödet nere på 4,5 procent i SCB:s majundersökning.
Någon borde göra nåt. Men vad?
Till att börja med kan vi väl skaffa tjära och fjädrar till alla stolpskott som pratar om att det är så fantastiskt att vara i opposition. Det är en plåga att vara i opposition. Ny inspiration my ass. Koncentrera sig på den egna politiken my ass. Lättare att kritisera my ass. Att kritisera på rätt sätt är det svåraste som finns.
Nu ställs också Vänsterpartiet inför en av de svåraste strategifrågorna som finns: Ha tålamod och tro på den valda linjen, eller ta opinionssiffrorna till intäkt för att snabbt testa ett annat spår? Jag kan lätt argumentera för båda i nästan alla situationer.
I det här fallet har partiet gnetat på med ungefär samma kommunikationsarbete, kampanjtänk och politiska prioriteringar i flera år. Det minskade väljarstödet är ingen tillfällig dipp, utan en stark trend. Den trenden beror i första hand på faktorer utanför partiets kontroll: samhällsutvecklingen i stort, Socialdemokraternas vänstersväng sedan 90-talet.
Men de faktorerna är givna. De ingår i förutsättningarna. Lite för ofta har Vänsterpartiets ledning skyllt sitt misslyckande på att hela skitsamhället är emot oss. Men medlemmarna begär inte att partiledningen ska vrida samhällsutvecklingen 180 grader. De begär - och har rätt till - en partiledning som alltid gör det absolut bästa av situationen, givet det usla utgångsläget. Vänsterpartiets utgångsläge har alltid varit uselt. Åtminstone alltid på skalan från "inte fullt så uselt" till "riktigt skituselt".
För den som inte konsumerar dagspolitik 24 timmar om dygnet - jag är där ibland - är det uppenbart att Vänsterpartiet är totalt irrelevant, helt vid sidan av allt viktigt. Jag tänker mig att det var så här det var att vara SKP:are på 50-talet.
Nu krävs det raka rör och ett ordentligt ledarskap.
Raka rör framför allt i frågan om partiledarskapet.
Till slut byter man partiledare i ett parti som störtar neråt i opinionen. Det är en av politikens grymmaste lagar, att det är rätt att ibland byta för bytandets skull. Lars Ohly är en briljant politiker och retoriker, och hans sätt att se och prata med vanliga medlemmar står inte bara i kontrast till Gudrun Schymans snorkighet utan klarar vilka jämförelser som helst. Men en partiledares främsta uppgift är inte att vara trevligaste killen, utan att samla opinion.
Vänsterpartiet kan alltså inte bara ställa sig frågan: "Är Lars Ohly en bra partiledare?" Då blir svaret ja, eftersom han får höga poäng på allt som en vänsterpartist förknippar med gott partiledarskap. Man måste vara mycket mer resultatinriktad än så. Att känna sig hård mot en sympatisk person är svårt, men i ljuset av missade historiska chanser och förlorade generationer måste det vara en lätt sak. Vänsterpartiet behövs förtvivlat mycket som relevant kraft idag, och partiledarbyten är en av få stora förändringar som kan chockstarta ett parti.
Raka rör skulle också behövas i andra personfrågor och om hur man forumlerar och kommunicerar politiken. Problemet i Vänsterpartiet idag är att den breda partitoppen - säg de 200 mest inflytelserika vänsterpartisterna - är alldeles för bra vänner, eftersom man är överens om partiets idépolitiska linje, som om det vore den enda viktiga frågan. Kanske gäller det just den här generationen, kanske har idéstriderna alltid varit överordnade. Äldre vänsterpartister känner förmodligen en del olust inför att reprisera det tidiga 90-talets konflikter under Lars Werners sista år.
Faktum kvarstår: Avsaknaden av debatt på liv och död i dagens konkurshotade Vänsterparti beror på att partiet (medvetet eller omedvetet) inte vill riskera en värdefull politisk enighet genom att bråka om personer, organisering, kommunikation och strategier. Men det är en orimlig överskattning av enigheten och en sorglig underskattning av det andra.
Att bli lite ovänner på vägen är ett lågt pris att betala. Titta bara på Moderaterna.
Att sjunka under fyraprocentsspärren som goda kamrater är ett sämre alternativ än att osams stanna ovanför den.
Ledarskapet i bredare mening då? Vi kanske pratar om en historisk kris för ett parti som snart har funnits i riksdagen i 100 år. Då är det dags att kasta alla skygglappar och ifrågasätta allt man håller på med. (Förutom det politiska programmet, nota bene. Ingen Canossavandring á la SAP, tack: vi måste tro på den idé vi har bildat partiet kring, det finns tillräckligt mycket att diskutera kring prioriteringar och strategier.)
Men en sådan diskussion är meningslös om den förs som ett slags seminarium mellan maktlösa gräsrötter.
Framtidskommissionen har gjort ett bra jobb, men själva upplägget har inneburit att partistyrelsen har hållt eftervalsdiskussionen på armlängds avstånd. Nu har framtidskommissionens dokument passerat partistyrelsen nästan oförändrat och lagts i knät på kongressen. Det är inte ledarskap, det är vaktmästeri: ta emot post och skicka den vidare.
Partiledningen bär ansvaret för kräftgången, men de har ingenting att säga om den. Det kan ju i bästa fall tolkas som någon slags ultrademokrati ("döm oss ni!"), men en diskussion som förs utan ett första påstående, utan ett förslag, riskerar nästan alltid att mynna ut i ingenting. Ska vi sitta och gissa hur partiledningen tänkte, vilka strategiska val de gjorde? Ska vi diskutera tusen vägar att gå, så att det garanterat inte blir majoritet för någon av dem? Det finns klara risker med att strategidokumentet blir rätt god litteratur om hur partiorganisationen borde fungera, men inte så mycket mer.
Om inte förr, så måste partiledningen sätta ner foten när kongressen är avslutad. För mig är kongressdiskussionen om strategidokumentet inte särskilt intressant. Hur bra saker där än står, kommer ingenting att hända utan en handlingskraftig partiledning. Det viktiga är att strategidokumentet får konkret betydelse. Hur mycket våld tänker partiledningen använda för att ge det det? Alldeles för lite, är jag rädd för.
Partiledningen skulle heller aldrig ha väntat med att vara partiledning till 2012. Det var dumt. Det är bara partiledningen som kan organisera relevanta nystartsgrupper, brainstormingmöten, utvärderingar, grafiska förändringar, särskilda satsningar, fokusgrupper, politiska prioriteringar, nyanställningar, omorganisationer. Det är helt enkelt de som måste ta tag i det här: engagerat, med fantasi, twentyfour-seven, kolikbarn hemma ingen ursäkt.
Man kan be medlemmarna fundera på framtiden. Man kan också utöva ledarskap: välja en linje och stå till svars för den på nästa kongress. Det är lika god demokrati som något annat.
2011-06-23
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Precis, jag håller med om det mesta! Den bild jag får av vänsterpartiet idag från min utsiktsplats som någotsånär engagerad men inte heltidspolitik eller proffsaktivist är ett rätt liknöjt parti som på något sätt slagit sig till ro med motgångarna. Man tittar på hur samhällsutvecklingen vrids snäpp efter snäpp åt höger och hur extremhögern mer och mer tar över vänsterpartiets gamla roll som antietablissemang, man protesterar pliktskyldigt i debatterna, och när det inte ger önskad effekt så rycker man på axlarna och går hem till TV-soffan. Istället för att ta sig en ordentligt kritisk titt på saker som uppenbarligen inte fungerar, som partiledaren, kommunikationen utåt, samarbetsstrategierna med de rödgröna, sättet man bemöter SD på, så gömmer sig partiet bakom snuttefiltar om att man minsann alltid haft det kämpigt. Vilket inte ens är sant.
SvaraRaderaEtt exempel på liknöjdheten som jag ser är det otroligt svaga internetarbetet som partiet bedriver (om ens något alls). SD-arna kan spamma ner varenda offentligt klotterplank, men vänsterpartiet har inte ens haft något fungerande internt diskussionsforum, än mindre något utåtriktat arbete. Det här har jag pratat med ansvariga om och anmält intresse för att hjälpa till med, vilket såklart inte utnyttjats. Till slut rycker man bara på axlarna.
Det är ett bra exempel. Just på det området behövs det just bara ledning - unga onlineradikaler som bara väntar på att få hjälpa till finns det gott om.
SvaraRaderaFör övrigt var det alltför länge sen du skrev på din blogg.
Håller med om det mesta du skriver. Jag har påpekat i flera år att vi måste byta partiledare, oavsett om man tycker att Lars Ohly är duktig politiker eller inte, oavsett om man gillar honom som person eller inte. Topparna i vänstern verkar leva i en egen värld. Det finns inget utmanande med vänsterpartiet idag. Vi är bäst i klassen i parlamentariska församlingar men det hjälper inte om ledningen drar ner oss. När ett idrottslag går dåligt byter man ledning. Det borde vänsterpartiet också göra. Det borde Lars Ohly också veta, Djurgårdare som han är.
SvaraRaderaPoängen med att diskutera strategidokumentet är ju bla att ställa krav på en mer aktiv partiledning. För mig är inte de enskilda formuleringarna det viktigaste utan vilket avtryck och vilken berättelse som dokumentet kan skapa. Till skillnad mot tidigare kongresser, då man i princip enbart svarar på olika motioner som kommer in, så har partiledningen en möjlighet att driva ett tydligare projekt framför sig. Jag tycker själv att det ska bli intressant att se om de faktiskt kommer att göra det. Sen har det väl alltid varit så att själva valet av ledning är viktigast, det är ju inte enbart ett personval det handlar om, utan ett strategiskt/politiskt val. /Ida Gabrielsson
SvaraRaderaIntressant inlägg. Kanske är det rätt väg att byta ledning, kanske inte... Jag vet inte själv vad jag tycker ännu.
SvaraRaderaMen oavsett vilket så är jag ändå rätt säker på att problemen inte enbart ligger i ledarskapet och är därför orolig att många kommer att se ett partiledarbyte som en quick-fix. Ett sätt att slippa skärskåda sig själv och sin egen roll i partiet...
Men som sagt, intressant inlägg - och nyttigt för den debatt som måste till.
Håller med om det mesta som du skriver Jonas. Det är alldeles för mycket likriktning i vänsterpartiet och partistyrelseledamöterna är alldeles för tysta. Det behövs partimedlemmar som vill tänja politiken åt olika håll, men inte genom etiketteringar utan genom fördjupade samtal.
SvaraRaderaLåt riksdagsledamöter och andra parlamentriker sköta dagspolitiken. Vi vet vad vi vill med vård, skola och omsorg, vi vet att vi vill stoppa privatiseringarn och återta mycket i offentlig ägo detta är inget nytt. Att vara kritisk till friskolor, vinster inom vård, skola o omsorg är inte att tänja politiken åt vänster, det borde vara gamla självklarheter för en vänsterpartist.
PS roll bör vara att utveckla vad partiet menar med socialism, med makt och ägandefrågor och med feminism och internationell solidaritet.
Dessutom utveckla partiets interna demokrati.
Kaj: Jag tror inte risken är så stor att vänsterpartister - som jag känner dem - skulle övervärdera partiledarens personliga betydelse och därför luta sig tillbaka om de valde en ny. Vi söker väl nästan alltid strukturella eller politiska förklaringar till upp- och nergångar?
SvaraRaderaVill gärna tillägga att man också kan vara kritisk till Lars Ohly på flera punkter - att det inte enbart handlar om "byta för bytandets skull". Till exempel har han ibland gjort för hastiga utspel som han sedan fått backa ifrån. Det har skadat bilden av honom, och den blir till slut svår att reparera. I huvudsak tycker jag dock att det är valförlusterna i sig som talar för ett byte på partiledarposten.
Till syvende och sist är politik en resultatbransch. Bra förklaringar till nederlagen räcker inte: lyckas man inte så byter man. Så resultatorienterat borde även Vänsterpartiet vara. Jag tycker att det även borde gälla partiets anställda: ett väl utfört arbete är inte måttstocken, måttstocken är Sifo. Hårt, men riktigt. Politik är hårt.
Britt: Jag håller med om att riksdagsledamöter ska "sköta dagspolitiken". Icke desto mindre har partiledningen (kanslierna, PS) ett ansvar för att få med sig riksdagsledamöterna på gemensamma strategiska vägval. Det borde finnas röda trådar även i riksdagsarbetet. Idag känns det som om riksdagsledamöter kan puttra runt med sina egna små politiska projekt lite hur som helst, utan krav på att synas, att vara effektiva eller att bidra till den bild vi vill skapa av Vänsterpartiet 2011.
SvaraRaderaJag menar inte att en uppskärpning av detta ska ske med tvång och hot. Jag menar att det borde vara självklarheter i en positiv, framåtriktad dialog mellan kanslier, partistyrelse och riksdagsgrupp.