Idag: ytterligare ett exempel i Svenska Dagbladet på den nya, obehagliga debatten i Moderaterna om invandringen.
Det är mycket dog-whistle politics över alltihop. De säger: "vi måste få diskutera invandringen". Väljare med tankarna på rätt frekvens hör: "stäng gränserna". Ingen behöver säga det öppet. Om de behövde säga det öppet, skulle de göra det när en journalist ringer och ger dem världens möjlighet att säga exakt vad de vill.
Men nu börjar det också kännas som om dammluckorna vevats upp en liten bit för en annan typ av retorik. Den som säger rakt ut vad det handlar om: att sluta ta emot så många invandrare.
En del moderatpolitiker bäddar in det i ett resonemang som är rimligt, även ur ett vänsterperspektiv: Sverige har en reglerad invandring för att vi vill ta hand om dem som kommer hit. Det får inte bli miserabla förhållanden på flyktingboendena eller en oengagerad inslussning i samhället.
Problemet är att moderatpolitikernas resonemang sällan går ut på att själva flyktingmottagandet måste få större resurser. Problemet är också att när de säger "problem" så menar de på ett mycket mer svepande sätt att välfärden och arbetsmarknaden och bostadsbyggandet inte skulle klara av att svenskarna snabbt blir så många fler. Det är inte sant. Eller jo, på ett sätt: Det är sant i deras Sverige med en avmagrad välfärdsstat och nedmonterad arbetsmarknadspolitik och passiv bostadspolitik och där själva utgångspunkten för resonemanget är att över- och medelklassen måste få behålla sina skattesänkningar. I ett sådant Sverige blir integration svårare. Välfärdsstater är bättre för människor som startar från noll. Det är moderatpolitikernas eget val att tänka bort en fungerande välfärdsstat ur ekvationen där människor ska integreras.
Det är ganska skicklig framing: "Nu ska vi prata om invandringens kostnader, men ingen får tänka på hur vi kan organisera samhällen som minskar de kostnaderna."
De säger att de vill motverka SD:s inflytande, men det är deras eget val att göra det genom att prata om flyktingmottagande. Det är deras eget val att inte göra det genom att försöka vända den utveckling mot snabbt ökande klasskillnader som deras egen politik skapat och som ligger bakom den känsla av konkurrens och utsatthet som vägleder en stor del av SD-väljarna. Stor invandring riskerar alltid att få obehagligare reaktioner - i form av organiserad rasism - i ett hårt klassamhälle. Det är en del av vad som är dåligt med ett klassamhälle. Att kunna ha en generös invandring utan att få sådana obehagliga reaktioner är en av orsakerna till att klassamhället måste avskaffas.
För en liberal antirasist är det alltid lika enkelt för alla att vara antirasister. Klassutjämning behöver inte vara en del av svaret. Det gäller bara att vara moraliska människor. Men vänstern måste se att riskerna för att alla inte klarar av att vara antirasister ökar i klassamhällen. Invandring blir mer explosivt i Moderatsverige än i Vänsterpartisverige.
Det är inte rimligt med en vänsterretorik som går ut på att flyktingmottagande alltid är lätt som en plätt. Varför skulle just detta politikområde vara oberoende av höger- och vänsterpolitik? Flyktingmottagandet blir på kort sikt sämre och svårare i den avmagrade välfärdsstaten. På lång sikt gäller förstås att storleken på ett lands befolkning inte har någonting med någonting att göra, men det påpekandet är inte så mycket värt - vi lever våra liv på kort sikt. Jag tror snarare att vänstern måste få fram skillnaden mellan höger och vänster här, och ge väljarna den logiska förklaringen till att ett stort flyktingmottagande kommer att gå bra: det får resurser, eftersom vänsterns Sverige är ett land där vi tar hand om varandra och inte backar från vårt ansvar. Utan att peka på resurserna, och på en annan inriktning på välfärdspolitiken, blir frågan om integrationen bara en fråga om vilket parti man ska lita på. "Det funkar", säger vänstern. Jo, men varför funkar det?
Det betyder inte att vänstern borde prata mer om flyktingmottagande. Men den ska ha bra svar när den, ofrivilligt, får debatten i knät.
Man kan för övrigt notera att Fredrik Reinfeldt, som fått beröm för att ha hållit SD på armlängds avstånd under sin partiledarperiod, inte sagt flaska i den interna partidebatten. De som filar på hans eftermäle som partiledare bör notera att han fortfarande är - partiledare. En som låtit debatten i sitt parti bli ganska motbjudande.
2014-09-20
3 skäl för Vänsterpartiet att våga fälla en S-regering
Flamman uppmanade i veckan Vänsterpartiet att inte sälja sig billigt i en kommande budgetförhandling, d v s att inte rygga för att utlösa en situation som slutar i nyval. Det är lätt att hålla med. Om Vänsterpartiet vill fortsätta att bli avspisade på 20 minuter av en Stefan Löfven som bestämt sig på förhand - kör på, ställ upp som det parlamentariska stöd som S kallt räknar med. Men klokast vore att se att det här är ett första test av vad Jonas Sjöstedt är gjord av. Med en ny mandatperiod och en ny partiledare finns chansen att etablera en tuffare linje än tidigare. Problemet för Vänsterpartiet har varit - är - att oavsett hur mycket man kaxat upp sig inför en ny förhandling har S ändå alltid kunnat luta sig tillbaka och säga "jo...men vi vet att ni inte fäller en arbetarregering."
Det är exakt det Vänsterpartiet måste göra med jämna mellanrum. Det är bara då Vänsterpartiet har något att förhandla om. Vänsterpartiets erbjudande om att säkra regeringsmakten åt S måste vara just ett erbjudande, inte något som alla vet att man ändå glatt ger bort. Nu var det länge sedan Vänsterpartiet ens var i närheten att göra verklighet av något hot. S är tryggare än någonsin. Lämnar Vänsterpartiet rummet vet sossarna att det bara är för att gå och hämta kaffe. Stefan Löfvens avspisande av Jonas Sjöstedt bär syn för sägen, och borde vara en tydlig signal till Vänsterpartiet om att det är hög tid att göra S lite osäkrare.
Vilka är då skälen att våga fälla regeringen Löfven?
1. Att Vänsterpartiet inte skulle fälla en S-regering, eller ännu mer romantiskt, en "arbetarregering", är en föreställning från 50-talet. Idag har väljarna inte några föreställningar om att någon sådan solidaritet borde råda. Arbetarpartierna ses som två olika. Folk förstår att Vänsterpartiet vill ha igenom sin politik. Kom ihåg att situationen på 50-talet var en helt annan: då ansåg man att dåvarande SKP skulle drabbas av arbetarbefolkningens vrede om man ens konkurrerade med Socialdemokraterna genom att ställa upp i val i de kretsar där S hade ett säkert mandat. Så det gjorde man inte. Det är förstås skrattretande idag: så självutplånande får ett parti inte vara, även om resultatet kan bli att borgerligheten gynnas. Idén om att V inte skulle fälla en S-regering under några omständigheter förtjänar snart samma nostalgiska flin.
2. Den materiella grunden för att V bara ska "ställa upp" finns ju inte heller längre. När vänsterns väljare till en tredjedel bestod av stödröstande socialdemokrater innebar det också att partiets agerande gentemot S var mycket känsligare. Idag förtjänar Vänsterpartiet sina röster på egen hand. De väljarna överger inte partiet för att man försöker maximera sitt inflytande på Socialdemokraternas bekostnad.
3. Frågan är ju också vad som ligger i vågskålen i väljarnas ögon, vad som riskeras om denna "arbetarregering" fälls av vänstern. På 60-, 70- och 80-talet skulle VPK ha fällt fortsatt välfärdsutbyggnad, tillväxt och moderniserng - allt det som S-regeringarna tycktes garantera då. Idag finns inga sådana löften automatiskt kopplade till namnet Socialdemokraterna. Partiet är ett parti som alla andra i det avseendet (bara lite större).
Men finns det något skäl att tro att Vänsterpartiet skulle vinna väljare på att fälla en S-regering - alltså inte bara undvika förluster? Självklart: när partiets stöd till S inte längre än självklart, får man mer betalt i nästa förhandling och kan peka på större genomslag. Resultat vinner fler väljare.
Hur utfallet väljarmässigt skulle bli på kort sikt, beror förstås på hur skickligt Vänsterpartiet bildar opinion i situationen när man fäller Löfven. Den här gången har man dock en bra grund genom extremt stor politisk tydlighet samtidigt som Löfven bara gett intryck av att vara besjälad av regeringsmakten i sig. Ingen kan säga att Vänsterpartiet inte varit tydliga med sina prioriteringar från dag ett.
Och vad ska nyval leda till då? Tja, det är dags att börja se nyval för vad det är: en metod för att få fram en handlingskraftig regering. Ingenting annat. Inte en slutstation av kaos och mörker. En metod. Skulle ett nyval misslyckas med att få fram en handlingskraftig regering, skulle argumenten för att skapa någonting blocköverskridande öka. Men det alternativet är farligt när vi har ett SD som bokstavligen livnär sig på svag höger-vänster-konflikt. Det är det som är Socialdemokraternas farligaste förbiseende. Samarbete över blockgränsen är inte samma sak 2014, med ett högerextremt parti med i spelet, som det var 1994 eller 1974.
Det är exakt det Vänsterpartiet måste göra med jämna mellanrum. Det är bara då Vänsterpartiet har något att förhandla om. Vänsterpartiets erbjudande om att säkra regeringsmakten åt S måste vara just ett erbjudande, inte något som alla vet att man ändå glatt ger bort. Nu var det länge sedan Vänsterpartiet ens var i närheten att göra verklighet av något hot. S är tryggare än någonsin. Lämnar Vänsterpartiet rummet vet sossarna att det bara är för att gå och hämta kaffe. Stefan Löfvens avspisande av Jonas Sjöstedt bär syn för sägen, och borde vara en tydlig signal till Vänsterpartiet om att det är hög tid att göra S lite osäkrare.
Vilka är då skälen att våga fälla regeringen Löfven?
1. Att Vänsterpartiet inte skulle fälla en S-regering, eller ännu mer romantiskt, en "arbetarregering", är en föreställning från 50-talet. Idag har väljarna inte några föreställningar om att någon sådan solidaritet borde råda. Arbetarpartierna ses som två olika. Folk förstår att Vänsterpartiet vill ha igenom sin politik. Kom ihåg att situationen på 50-talet var en helt annan: då ansåg man att dåvarande SKP skulle drabbas av arbetarbefolkningens vrede om man ens konkurrerade med Socialdemokraterna genom att ställa upp i val i de kretsar där S hade ett säkert mandat. Så det gjorde man inte. Det är förstås skrattretande idag: så självutplånande får ett parti inte vara, även om resultatet kan bli att borgerligheten gynnas. Idén om att V inte skulle fälla en S-regering under några omständigheter förtjänar snart samma nostalgiska flin.
2. Den materiella grunden för att V bara ska "ställa upp" finns ju inte heller längre. När vänsterns väljare till en tredjedel bestod av stödröstande socialdemokrater innebar det också att partiets agerande gentemot S var mycket känsligare. Idag förtjänar Vänsterpartiet sina röster på egen hand. De väljarna överger inte partiet för att man försöker maximera sitt inflytande på Socialdemokraternas bekostnad.
3. Frågan är ju också vad som ligger i vågskålen i väljarnas ögon, vad som riskeras om denna "arbetarregering" fälls av vänstern. På 60-, 70- och 80-talet skulle VPK ha fällt fortsatt välfärdsutbyggnad, tillväxt och moderniserng - allt det som S-regeringarna tycktes garantera då. Idag finns inga sådana löften automatiskt kopplade till namnet Socialdemokraterna. Partiet är ett parti som alla andra i det avseendet (bara lite större).
Men finns det något skäl att tro att Vänsterpartiet skulle vinna väljare på att fälla en S-regering - alltså inte bara undvika förluster? Självklart: när partiets stöd till S inte längre än självklart, får man mer betalt i nästa förhandling och kan peka på större genomslag. Resultat vinner fler väljare.
Hur utfallet väljarmässigt skulle bli på kort sikt, beror förstås på hur skickligt Vänsterpartiet bildar opinion i situationen när man fäller Löfven. Den här gången har man dock en bra grund genom extremt stor politisk tydlighet samtidigt som Löfven bara gett intryck av att vara besjälad av regeringsmakten i sig. Ingen kan säga att Vänsterpartiet inte varit tydliga med sina prioriteringar från dag ett.
Och vad ska nyval leda till då? Tja, det är dags att börja se nyval för vad det är: en metod för att få fram en handlingskraftig regering. Ingenting annat. Inte en slutstation av kaos och mörker. En metod. Skulle ett nyval misslyckas med att få fram en handlingskraftig regering, skulle argumenten för att skapa någonting blocköverskridande öka. Men det alternativet är farligt när vi har ett SD som bokstavligen livnär sig på svag höger-vänster-konflikt. Det är det som är Socialdemokraternas farligaste förbiseende. Samarbete över blockgränsen är inte samma sak 2014, med ett högerextremt parti med i spelet, som det var 1994 eller 1974.
2014-09-18
Hellre nyval än död höger-vänster-konflikt
Att Jimmie Åkesson så öppet hotar med att rösta på alliansens budgetförslag är något nytt. Det innebär att det inte skulle spela någon roll hur Vänsterpartiet agerar. Alliansen får igenom sin budget. Regeringen Löfven avgår. Moderaternas partiledare får i uppdrag att försöka bilda regering, men alliansen håller sig förmodligen för goda för att regera med SD:s aktiva stöd (vilket skulle krävas). Och så har vi nyval.
Åkesson riskerar ganska lite med sitt hot. För det första, i allmänhet: nyval är antagligen inte så skrämmande för människor som en del säger. Rädslan för marknadens reaktioner är inte lika stark som om det varit 1994, och kalla krigs-aspekten av nyval - vikten av att upprätthålla politisk stabilitet av rent säkerhetspolitiska skäl - är definitivt död.
För det andra: majoriteten av Sverigedemokraternas väljare skulle knappast tas på sängen. De ser redan sig själva mer som höger (44 procent enligt årets SVT Valu) än vänster (17 procent). Det stämmer också med tidigare eftervalsundersökningar: SD-väljarna placerar sig själva nära det borgerliga blocket på höger-vänster-skalan, visserligen längst till vänster i detta, men ändå tydligt åt höger. Med en röst på alliansens budget skulle SD tappa en del väljare åt vänster, men förlusten skulle vara begränsad.
När ett nyval utlöses gäller det att vinna the blame game: vem är orsak till kaoset? (Även om, som sagt, jag inte tror att väljarna blir jätteupprörda.) Åkesson har ett ganska starkt case: kan han göra något annat när han inte får igenom en millimeter av sin politik? För de viktigaste väljarna i den situationen - de som står nära eller redan röstar på SD - kommer Åkesson inte att ha så svårt att driva hem att Löfven är den som vägrat lyssna på valresultatet.
Vad har då SD att vinna på nyval?
Frågan är om det inte räcker att många andra förlorar. Moderaterna har blivit av med Reinfeldt och Borg och har gjort politisk bankrutt som valets stora förlorare. Socialdemokraterna kommer att blöda väljare till vänster efter Löfvens snabba avfärdande av Jonas Sjöstedt. Stefan Löfven kommer att ha en misslyckad regeringsbildning bakom sig.
Men också: i debatten i ett nyval kommer Sverigedemokraterna att vara i ännu mer centrum än tidigare.
Trots det skulle jag ändå välja nyval framför någon typ av blocköverskridande samarbete sju dagar i veckan. Samarbete över blockgränserna och suddigare höger-vänster-konflikt bekräftar SD:s verklighetsbeskrivning: invandringen är viktigare än allt. De andra partierna pratar om höger och vänster men de är beredda att överge det i en grisblink för att få behålla "massinvandringen". Samarbete över blockgränserna ger också i sak en blaskigare rättvisepolitik, vilket gör SD:s väljare ännu mer utsatta och mottagliga för populism.
SD ska hållas utanför politiskt inflytande. Men att döda höger-vänster-konflikten - i förlängningen: klasskonflikten - är att bita sig kraftigt i svansen. Och SD skulle älska att få vara "det enda oppositionspartiet".
Därför är det så obehagligt att nu se LO, näringsliv och andra ropa på en "modig" blocköverskridande regering. "Modig", som om de politiska blocken var en gammal fördom och inte ett naturligt utslag av konflikten mellan höger och vänster.
Men allianspartierna kan inte så snabbt vända från löftena att inte ta i Socialdemokraterna med tång. Och, ett ofta förbisett faktum i dessa tider när allting beskrivs som ett spel: Jan Björklund och Annie Lööf hatar socialdemokraternas politik - jo, på riktigt! Dessutom var alliansen så nära i valet att det måste ha kraftigt ökat viljan att göra ett nytt gemensamt försök 2018. Det är faktiskt troligare att alliansen avstår från ett gemensamt budgetförslag - och därmed får spela hjälterollen i att hålla SD utom inflytande - än att de inleder ett organiserat samarbete med Socialdemokraterna. Stefan Löfvens enda val är därför förmodligen att vänta och se om Åkesson gör allvar av sitt hot, och om han i så fall blir räddad av alliansen. Roligare kan man ha det som valets segerherre.
Åkesson riskerar ganska lite med sitt hot. För det första, i allmänhet: nyval är antagligen inte så skrämmande för människor som en del säger. Rädslan för marknadens reaktioner är inte lika stark som om det varit 1994, och kalla krigs-aspekten av nyval - vikten av att upprätthålla politisk stabilitet av rent säkerhetspolitiska skäl - är definitivt död.
För det andra: majoriteten av Sverigedemokraternas väljare skulle knappast tas på sängen. De ser redan sig själva mer som höger (44 procent enligt årets SVT Valu) än vänster (17 procent). Det stämmer också med tidigare eftervalsundersökningar: SD-väljarna placerar sig själva nära det borgerliga blocket på höger-vänster-skalan, visserligen längst till vänster i detta, men ändå tydligt åt höger. Med en röst på alliansens budget skulle SD tappa en del väljare åt vänster, men förlusten skulle vara begränsad.
När ett nyval utlöses gäller det att vinna the blame game: vem är orsak till kaoset? (Även om, som sagt, jag inte tror att väljarna blir jätteupprörda.) Åkesson har ett ganska starkt case: kan han göra något annat när han inte får igenom en millimeter av sin politik? För de viktigaste väljarna i den situationen - de som står nära eller redan röstar på SD - kommer Åkesson inte att ha så svårt att driva hem att Löfven är den som vägrat lyssna på valresultatet.
Vad har då SD att vinna på nyval?
Frågan är om det inte räcker att många andra förlorar. Moderaterna har blivit av med Reinfeldt och Borg och har gjort politisk bankrutt som valets stora förlorare. Socialdemokraterna kommer att blöda väljare till vänster efter Löfvens snabba avfärdande av Jonas Sjöstedt. Stefan Löfven kommer att ha en misslyckad regeringsbildning bakom sig.
Men också: i debatten i ett nyval kommer Sverigedemokraterna att vara i ännu mer centrum än tidigare.
Trots det skulle jag ändå välja nyval framför någon typ av blocköverskridande samarbete sju dagar i veckan. Samarbete över blockgränserna och suddigare höger-vänster-konflikt bekräftar SD:s verklighetsbeskrivning: invandringen är viktigare än allt. De andra partierna pratar om höger och vänster men de är beredda att överge det i en grisblink för att få behålla "massinvandringen". Samarbete över blockgränserna ger också i sak en blaskigare rättvisepolitik, vilket gör SD:s väljare ännu mer utsatta och mottagliga för populism.
SD ska hållas utanför politiskt inflytande. Men att döda höger-vänster-konflikten - i förlängningen: klasskonflikten - är att bita sig kraftigt i svansen. Och SD skulle älska att få vara "det enda oppositionspartiet".
Därför är det så obehagligt att nu se LO, näringsliv och andra ropa på en "modig" blocköverskridande regering. "Modig", som om de politiska blocken var en gammal fördom och inte ett naturligt utslag av konflikten mellan höger och vänster.
Men allianspartierna kan inte så snabbt vända från löftena att inte ta i Socialdemokraterna med tång. Och, ett ofta förbisett faktum i dessa tider när allting beskrivs som ett spel: Jan Björklund och Annie Lööf hatar socialdemokraternas politik - jo, på riktigt! Dessutom var alliansen så nära i valet att det måste ha kraftigt ökat viljan att göra ett nytt gemensamt försök 2018. Det är faktiskt troligare att alliansen avstår från ett gemensamt budgetförslag - och därmed får spela hjälterollen i att hålla SD utom inflytande - än att de inleder ett organiserat samarbete med Socialdemokraterna. Stefan Löfvens enda val är därför förmodligen att vänta och se om Åkesson gör allvar av sitt hot, och om han i så fall blir räddad av alliansen. Roligare kan man ha det som valets segerherre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)