Moderaterna skapar samhällen som klarar invandring sämre

Idag: ytterligare ett exempel i Svenska Dagbladet på den nya, obehagliga debatten i Moderaterna om invandringen.

Det är mycket dog-whistle politics över alltihop. De säger: "vi måste få diskutera invandringen". Väljare med tankarna på rätt frekvens hör: "stäng gränserna". Ingen behöver säga det öppet. Om de behövde säga det öppet, skulle de göra det när en journalist ringer och ger dem världens möjlighet att säga exakt vad de vill.

Men nu börjar det också kännas som om dammluckorna vevats upp en liten bit för en annan typ av retorik. Den som säger rakt ut vad det handlar om: att sluta ta emot så många invandrare.

En del moderatpolitiker bäddar in det i ett resonemang som är rimligt, även ur ett vänsterperspektiv: Sverige har en reglerad invandring för att vi vill ta hand om dem som kommer hit. Det får inte bli miserabla förhållanden på flyktingboendena eller en oengagerad inslussning i samhället.

Problemet är att moderatpolitikernas resonemang sällan går ut på att själva flyktingmottagandet måste få större resurser. Problemet är också att när de säger "problem" så menar de på ett mycket mer svepande sätt att välfärden och arbetsmarknaden och bostadsbyggandet inte skulle klara av att svenskarna snabbt blir så många fler. Det är inte sant. Eller jo, på ett sätt: Det är sant i deras Sverige med en avmagrad välfärdsstat och nedmonterad arbetsmarknadspolitik och passiv bostadspolitik och där själva utgångspunkten för resonemanget är att över- och medelklassen måste få behålla sina skattesänkningar. I ett sådant Sverige blir integration svårare. Välfärdsstater är bättre för människor som startar från noll. Det är moderatpolitikernas eget val att tänka bort en fungerande välfärdsstat ur ekvationen där människor ska integreras.

Det är ganska skicklig framing: "Nu ska vi prata om invandringens kostnader, men ingen får tänka på hur vi kan organisera samhällen som minskar de kostnaderna."

De säger att de vill motverka SD:s inflytande, men det är deras eget val att göra det genom att prata om flyktingmottagande. Det är deras eget val att inte göra det genom att försöka vända den utveckling mot snabbt ökande klasskillnader som deras egen politik skapat och som ligger bakom den känsla av konkurrens och utsatthet som vägleder en stor del av SD-väljarna. Stor invandring riskerar alltid att få obehagligare reaktioner - i form av organiserad rasism - i ett hårt klassamhälle. Det är en del av vad som är dåligt med ett klassamhälle. Att kunna ha en generös invandring utan att få sådana obehagliga reaktioner är en av orsakerna till att klassamhället måste avskaffas.

För en liberal antirasist är det alltid lika enkelt för alla att vara antirasister. Klassutjämning behöver inte vara en del av svaret. Det gäller bara att vara moraliska människor. Men vänstern måste se att riskerna för att alla inte klarar av att vara antirasister ökar i klassamhällen. Invandring blir mer explosivt i Moderatsverige än i Vänsterpartisverige.

Det är inte rimligt med en vänsterretorik som går ut på att flyktingmottagande alltid är lätt som en plätt. Varför skulle just detta politikområde vara oberoende av höger- och vänsterpolitik? Flyktingmottagandet blir på kort sikt sämre och svårare i den avmagrade välfärdsstaten. På lång sikt gäller förstås att storleken på ett lands befolkning inte har någonting med någonting att göra, men det påpekandet är inte så mycket värt - vi lever våra liv på kort sikt. Jag tror snarare att vänstern måste få fram skillnaden mellan höger och vänster här, och ge väljarna den logiska förklaringen till att ett stort flyktingmottagande kommer att gå bra: det får resurser, eftersom vänsterns Sverige är ett land där vi tar hand om varandra och inte backar från vårt ansvar. Utan att peka på resurserna, och på en annan inriktning på välfärdspolitiken, blir frågan om integrationen bara en fråga om vilket parti man ska lita på. "Det funkar", säger vänstern. Jo, men varför funkar det?

Det betyder inte att vänstern borde prata mer om flyktingmottagande. Men den ska ha bra svar när den, ofrivilligt, får debatten i knät.

Man kan för övrigt notera att Fredrik Reinfeldt, som fått beröm för att ha hållit SD på armlängds avstånd under sin partiledarperiod, inte sagt flaska i den interna partidebatten. De som filar på hans eftermäle som partiledare bör notera att han fortfarande är - partiledare. En som låtit debatten i sitt parti bli ganska motbjudande.