Jo, USA är faktiskt störst och bäst. Åtminstone när det gäller nya metoder för att vinna väljare. Amerikanska valrörelser är därför alltid en stor inspirationskälla för svenska kampanjmakare. Men bara de bästa kampanjmakarna lyckas sortera ut vad som faktiskt går att översätta till svenska förhållanden. Och det som går att översätta från ett stort, dominerande parti till ett annat (till exempel från Demokraterna till Socialdemokraterna) kan fortfarande vara irrelevant för små, socialistiska partier – som Vänsterpartiet. Politisk kultur, valsystem och väljarattityder utgör andra skillnader som gör en del trender och tendenser svåröverförbara.
Ta detta med populismen, till exempel. Det har visserligen alltid varit vanligt att göra anspråk på att företräda vanligt folk mot Washington eller Wall Street. Men i år har det varit avgörande för framgång på ett helt annat sätt än tidigare, oavsett om det handlat om Donald Trumps säga-precis-vad-han-tänker-attityd och skott från höften, eller Bernie Sanders slagkraftiga kritik av den ekonomiska eliten. Båda kandidaterna har dessutom vunnit på att inte vara traditionella politiker, utan genuina outsiders.
Men det här är ett framgångsrecept framför allt i länder med lägre förtroende för det politiska systemet. I USA är tilltron till politiken historiskt låg. I Sverige har däremot förtroendet för regeringen och för de politiska partierna ökat stadigt sedan 90-talet. Det finns helt enkelt inte samma behov för Jonas Sjöstedt eller Stefan Löfven att framstå som icke-politiker. Att kopiera en retorik där man talar om ”eliten” riskerar också att betraktas som udda av svenska väljare, som är ideologiskt medvetna och vana att se politik som en fråga om vänster och höger – inte ”här nere” och ”där uppe”.
Demokraternas gräsrotsorganisering brukar också vara en förebild för svenska partier, ända sedan Obamas första kampanj 2008. I år har många imponerats av hur Bernie Sanders byggde upp en entusiastisk gräsrotsrörelse under primärvalen. Och visst kan vi lära en del om hur man organiserar volontärer, framför allt när det gäller tekniska hjälpmedel. Även i Sverige skulle personer som bara har en lös anknytning till partierna kunna göra en insats i valrörelserna. Men i huvudsak är det att gå över ån efter vatten: här finns ju redan listor med tiotusentals aktiva partimedlemmar – listor som skulle göra amerikanska kampanjorganisatörer gröna av avund. Självklart ska man göra det lätt för partilösa att vara med, men man kommer att finna att det är svårare i ett land med starkare partipolitisk identifiering och mindre personfokus.
Mobilisering är en annan sådan där sak som återkommer i ”vad kan vi lära av USA”-diskussionerna. Men amerikanska val kommer alltid att handla mer om mobilisering av icke-röstande än vad som är motiverat i Sverige. I USA är det helt enkelt så ohyggligt många fler som inte röstar. I ett land med 86 procents valdeltagande är det nästan omöjligt att vinna ett val utan att också försöka vinna över andra partiers anhängare. Det får också konsekvenser för retoriken: Donald Trump kunde låta så aggressiv som han gjorde därför att strategin helt enkelt inte var att vinna över några demokrater. Då gör det ju inget om man framstår som vansinnig för det andra partiets väljare. I Sverige kan man inte på det sättet ägna en hel kampanj åt att tala till kärnväljarna, utan måste fundera mer på vad som kan förmå väljarna att byta parti.
Ska man lära av utländska valrörelser, borde i allmänhet mer intresse riktas mot politiska system som är mer lika vårt eget. Det ger förmodligen mer att studera stortingsvalet i Norge nästa år.
Men om de svenska partierna ändå ska välja en sak att kopiera från den amerikanska valrörelsen, så är det de digitala kampanjerna. Inte för att någon särskild kanal fått ett genombrott (nej, inte heller här kommer 2018 att bli ”Snapchatvalet”) utan för genomslaget, intensiteten, påverkan på traditionella medier. Blixtsnabba reaktioner i sociala medier ramar in politiska händelser långt innan en aldrig så effektiv traditionell kampanjstab hunnit börja fundera på motdrag. I USA var det framför allt avsändare i utkanten av partiapparaterna, eller helt utanför, som formade debatten på det sättet. På det sättet förlorar partierna lite kontroll, men vinner i flexibilitet, snabbhet – och möjligheter att svära sig fria om någon går över gränsen. I Sverige 2018 riskerar SD – med sin berömda ”svans” – att bemästra den här grenen bäst. Här får vänstern gärna försöka komma ikapp med hjälp av förebilder på andra sidan Atlanten.
(Ledare publicerad i Flamman 10 november.)
Visar inlägg med etikett sociala medier. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sociala medier. Visa alla inlägg
2013-08-28
Sociala medier i valet 2014
I Almedalen arrangerade JMW Kommunikation ett samtal om de politiska partiernas arbete med sociala medier, som fortfarande går att titta på här. Intressant, men jag skulle kunna tänka mig att lägga till ett par saker.
Är det viktigt att finnas i sociala medier?
Fel fråga. Man börjar i en konstig ände när man diskuterar om kanaler är viktiga generellt, om Twitter kommer att bli den stora grejen 2014 etc. Alla kanaler har potentiella styrkor. Twitter och Facebook och Youtube har adderats till raden av tillgängliga kanaler och de är bra om de kan hjälpa oss hitta till målgruppen X eller få kampanjen Y att lyfta. Det som gäller är försöka se hur man kan få olika sociala medier att jobba optimalt för varje enskilt moment i en valkampanj.
Grejen med sociala medier är att de är så lätta att haka på när man gör något, att många sällan funderar på exakt vilket jobb det är de gör. Min utgångspunkt är att det partier gör i sociala medier framför allt får ses som riktat mot de egna aktivisterna: för att stärka deras argumentation och hålla uppe stämningen. Det som händer i sociala medier händer i ganska stängda kretsar. Jag är en ganska fördomsfri person vad gäller kontakter online, men hur många gånger har en smart och övertygande liberal infographic dykt upp i mitt Facebookflöde? De lär ju finnas någonstans, men läckaget från de kretsarna är minimalt. Det jag inte fixat själv genom mitt val av vänner, ordnar Facebook genom att filtrera nyhetsflödet baserat på mina interaktioner. (Detsamma gäller ju Google och hela nätet: med allt mer personaliserade webbupplevelser kommer det att bli allt svårare för de politiska partierna att bryta igenom till sina motståndares väljare.)
Handlade det bara om spridning till maximalt antal människor skulle partierna göra tevereklam istället: en av de viktigaste poängerna med sociala medier är att få andra - människor vi lyssnar mer uppmärksamt på - att säga det partierna vill att de ska säga. Men den effekten blir (oftast) sådär eftersom det mesta av vårt online-umgänge är så incestuöst. Däremot kan man hoppas på att mottagarna bär med sig budskapen till andra sammanhang, och förstås att gammelmedia (med sina överlägsna följarantal) skriver om det som trendar/upprör/görs fyndigt.
(Det kommer de att göra. Men precis som de inte längre lyfte fram "bloggare" 2010 kommer de inte att lyfta fram "twittrare" 2014, utan vara intresserade av bra innehåll, oavsett hur det publicerats eller av vem.)
Hur som helst: att säga att sociala medier till stor del handlar om intern mobilisering är inte att säga att det är mindre viktigt. En kampanj behöver den taggande känslan av att vara uppdaterad och fyndig och dominera motståndaren i flödena. Med tanke på de låga kostnaderna - och den utbredda entusiasmen och skickligheten bland de flesta partiers medlemmar - är det heller inte fel att en valkampanj bara kör på utan att vara petnoga med att mäta effekt. De personer som engagerar sig i kampanjande online skulle dessutom kanske inte ha engagerat sig på något annat sätt.
Brit Stakston ställer frågan på seminariet om partierna kommer att försöka knyta upp framgångsrika twittrare precis som de brukar knyta till sig artister. Jämförelsen haltar lite: artister och konstnärer som engagerats i valrörelser har alltid bara gjort sin grej - fast hos partierna. Sjungit eller målat. Att be en inflytelserik twittrare bidra till en valkampanj skulle innebära att han eller hon inte gör sin grej - twitter är ett ärligt medium. Antingen är den inflytelserike twittraren redan vänster och visar det (toppen!) eller så måste personen ifråga börja prata med en annan röst. Det tvivlar jag på att någon skulle vilja.
Tyvärr finns det väl få vetenskapliga studier av hur många röster en god sociala medier-närvaro kan generera. Men utgå från att sociala medier betyder väldigt lite - precis som alla kampanjaktiviteter. Människor bestämmer sig tidigt, röstar oftast på samma parti som tidigare och baserar sitt val på den allmänna bild som partierna byggt av sig själva under flera års tid. De potentiellt påverkbara är dessutom, för varje enskilt parti, få - 10-15 procent av väljarkåren ungefär. Kampanjer ger få röster. Men ett val kan också avgöras av få röster. Och bland de (få) rösterna kan en enskild kampanjaktivitet betyda hela skillnaden.
Är det viktigt att finnas i sociala medier?
Fel fråga. Man börjar i en konstig ände när man diskuterar om kanaler är viktiga generellt, om Twitter kommer att bli den stora grejen 2014 etc. Alla kanaler har potentiella styrkor. Twitter och Facebook och Youtube har adderats till raden av tillgängliga kanaler och de är bra om de kan hjälpa oss hitta till målgruppen X eller få kampanjen Y att lyfta. Det som gäller är försöka se hur man kan få olika sociala medier att jobba optimalt för varje enskilt moment i en valkampanj.
Grejen med sociala medier är att de är så lätta att haka på när man gör något, att många sällan funderar på exakt vilket jobb det är de gör. Min utgångspunkt är att det partier gör i sociala medier framför allt får ses som riktat mot de egna aktivisterna: för att stärka deras argumentation och hålla uppe stämningen. Det som händer i sociala medier händer i ganska stängda kretsar. Jag är en ganska fördomsfri person vad gäller kontakter online, men hur många gånger har en smart och övertygande liberal infographic dykt upp i mitt Facebookflöde? De lär ju finnas någonstans, men läckaget från de kretsarna är minimalt. Det jag inte fixat själv genom mitt val av vänner, ordnar Facebook genom att filtrera nyhetsflödet baserat på mina interaktioner. (Detsamma gäller ju Google och hela nätet: med allt mer personaliserade webbupplevelser kommer det att bli allt svårare för de politiska partierna att bryta igenom till sina motståndares väljare.)
Handlade det bara om spridning till maximalt antal människor skulle partierna göra tevereklam istället: en av de viktigaste poängerna med sociala medier är att få andra - människor vi lyssnar mer uppmärksamt på - att säga det partierna vill att de ska säga. Men den effekten blir (oftast) sådär eftersom det mesta av vårt online-umgänge är så incestuöst. Däremot kan man hoppas på att mottagarna bär med sig budskapen till andra sammanhang, och förstås att gammelmedia (med sina överlägsna följarantal) skriver om det som trendar/upprör/görs fyndigt.
(Det kommer de att göra. Men precis som de inte längre lyfte fram "bloggare" 2010 kommer de inte att lyfta fram "twittrare" 2014, utan vara intresserade av bra innehåll, oavsett hur det publicerats eller av vem.)
Hur som helst: att säga att sociala medier till stor del handlar om intern mobilisering är inte att säga att det är mindre viktigt. En kampanj behöver den taggande känslan av att vara uppdaterad och fyndig och dominera motståndaren i flödena. Med tanke på de låga kostnaderna - och den utbredda entusiasmen och skickligheten bland de flesta partiers medlemmar - är det heller inte fel att en valkampanj bara kör på utan att vara petnoga med att mäta effekt. De personer som engagerar sig i kampanjande online skulle dessutom kanske inte ha engagerat sig på något annat sätt.
Brit Stakston ställer frågan på seminariet om partierna kommer att försöka knyta upp framgångsrika twittrare precis som de brukar knyta till sig artister. Jämförelsen haltar lite: artister och konstnärer som engagerats i valrörelser har alltid bara gjort sin grej - fast hos partierna. Sjungit eller målat. Att be en inflytelserik twittrare bidra till en valkampanj skulle innebära att han eller hon inte gör sin grej - twitter är ett ärligt medium. Antingen är den inflytelserike twittraren redan vänster och visar det (toppen!) eller så måste personen ifråga börja prata med en annan röst. Det tvivlar jag på att någon skulle vilja.
Tyvärr finns det väl få vetenskapliga studier av hur många röster en god sociala medier-närvaro kan generera. Men utgå från att sociala medier betyder väldigt lite - precis som alla kampanjaktiviteter. Människor bestämmer sig tidigt, röstar oftast på samma parti som tidigare och baserar sitt val på den allmänna bild som partierna byggt av sig själva under flera års tid. De potentiellt påverkbara är dessutom, för varje enskilt parti, få - 10-15 procent av väljarkåren ungefär. Kampanjer ger få röster. Men ett val kan också avgöras av få röster. Och bland de (få) rösterna kan en enskild kampanjaktivitet betyda hela skillnaden.
2012-08-10
Alltför personliga poliser
Polisen fick i förra veckan förtjänt kritik för ett hånfullt Facebookinlägg om en gripen 16-åring. "Ett litet tips", "inte särskilt smart", löd sarkasmerna. När man blir frihetsberövad ska man behandlas korrekt. En myndighet ska inte håna enskilda medborgare, inte ens om de är anonyma. Frågan är om polisen och sociala medier är en särskilt bra kombination. På Twitter präglas deras konton mest av trött cynism. Självklart vet alla att poliser också är vanliga människor. Att göra sig illusioner om korrekta tjänstemän kanske är naivt. Men det mänskliga behöver kanske inte för den sakens skull välla över oss?
(Ledarstick publicerat i Flamman 9 augusti.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 9 augusti.)
2012-06-28
Det finns ingen bloggosfär längre
"Hur ser framtiden ut för den politiska bloggosfären?", heter ett av seminarierna under Almedalsveckan. Intressant.
Det surras rätt mycket om att politiskt bloggande är gammalt, ute, "2007". Högst surrar de som själva byggt sina skribentkarriärer på att först synas som bloggare. Nu får de skriva på riktigt papper, och då tycker de att bloggar är irrelevanta. Frågan är om de inte blandar ihop sin personliga utveckling lite grand med utvecklingen i verkligheten.
Ett par saker är ju helt klara:
1) Ingen kommer någonsin igen att bli upplyft bara för att den skriver om politik i bloggform. En hype är bara en gång. Den första generationens bloggare hade mycket gratis bara genom att behärska tekniken och kulturen. Likheten med annan teknikutveckling är slående. I början är det spännande i sig. I en senare utvecklingsfas blir tekniken bara ett redskap, och vi börjar ställa krav på att innehållet verkligen tilltalar oss.
2) Bloggen har förlorat många funktioner. Vi använder inte längre bloggar för att sprida artikeltips, göra korta kommentarer till nyhetsflödet eller för att nätverka. Sånt är andra sociala medier bättre på. Bloggarna har tappat den sociala dimensionen.
Konsekvensen är att det inte längre finns någon "bloggosfär". Bloggarna har inte bara blivit mer och mer specialiserade, de har också tappat sitt sken från de första åren och avdramatiserats. Det finns inte några större drivkrafter för bloggare att socialisera med varandra och bygga nätverk som förut. Inte via bloggarna i alla fall. En blogg har blivit vad den faktiskt är: ett ställe att publicera text på. Ett lätt tillgängligt webbpubliceringssystem.
I den betydelsen kommer inte bloggar att "försvinna" eller vara yesterdays news på något sätt. Det kommer alltid att finnas politiska aktivister som vill skriva längre texter som andra kan läsa. De som inte kommer in i etablerade medier kommer att publicera sig på egna webbsidor. (Och visst, när sajter som TwitLonger utvecklats lite mer kanske man inte ens behöver en egen webbsida.)
Utvecklingen mot bloggen som enbart "textbehållare" har ju drivits på av allt smidigare RSS-läsare, tjänster liknande Google Alerts (även om just den är värdelös) och inlänkningsmedier som Twitter och Facebook. Bloggandet för fem år sedan hade helt andra krav på att vara regelbundet, för att få besökare att återvända. Idag kommer läsarna när jag har skrivit något. Precis som i en papperstidning.
Trots det finns det många intressanta vänsterröster som har övergett bloggandet till förmån för mikrotyckande och länkspridande på Twitter och Facebook. Nya generationer verkar hamna direkt där. En annan intressant seminarierubrik vore "Hur ser framtiden ut för den politiska texten?". Jag läser gärna snärtigheter på Twitter, men någonstans måste väl vänstern utveckla argumenten och analysen också. (Skrev om det tidigare.) Första steget är kanske att överge alla gamla föreställningar om vad det innebär att vara en "bloggare". Skriv bara bra text istället.
Det surras rätt mycket om att politiskt bloggande är gammalt, ute, "2007". Högst surrar de som själva byggt sina skribentkarriärer på att först synas som bloggare. Nu får de skriva på riktigt papper, och då tycker de att bloggar är irrelevanta. Frågan är om de inte blandar ihop sin personliga utveckling lite grand med utvecklingen i verkligheten.
Ett par saker är ju helt klara:
1) Ingen kommer någonsin igen att bli upplyft bara för att den skriver om politik i bloggform. En hype är bara en gång. Den första generationens bloggare hade mycket gratis bara genom att behärska tekniken och kulturen. Likheten med annan teknikutveckling är slående. I början är det spännande i sig. I en senare utvecklingsfas blir tekniken bara ett redskap, och vi börjar ställa krav på att innehållet verkligen tilltalar oss.
2) Bloggen har förlorat många funktioner. Vi använder inte längre bloggar för att sprida artikeltips, göra korta kommentarer till nyhetsflödet eller för att nätverka. Sånt är andra sociala medier bättre på. Bloggarna har tappat den sociala dimensionen.
Konsekvensen är att det inte längre finns någon "bloggosfär". Bloggarna har inte bara blivit mer och mer specialiserade, de har också tappat sitt sken från de första åren och avdramatiserats. Det finns inte några större drivkrafter för bloggare att socialisera med varandra och bygga nätverk som förut. Inte via bloggarna i alla fall. En blogg har blivit vad den faktiskt är: ett ställe att publicera text på. Ett lätt tillgängligt webbpubliceringssystem.
I den betydelsen kommer inte bloggar att "försvinna" eller vara yesterdays news på något sätt. Det kommer alltid att finnas politiska aktivister som vill skriva längre texter som andra kan läsa. De som inte kommer in i etablerade medier kommer att publicera sig på egna webbsidor. (Och visst, när sajter som TwitLonger utvecklats lite mer kanske man inte ens behöver en egen webbsida.)
Utvecklingen mot bloggen som enbart "textbehållare" har ju drivits på av allt smidigare RSS-läsare, tjänster liknande Google Alerts (även om just den är värdelös) och inlänkningsmedier som Twitter och Facebook. Bloggandet för fem år sedan hade helt andra krav på att vara regelbundet, för att få besökare att återvända. Idag kommer läsarna när jag har skrivit något. Precis som i en papperstidning.
Trots det finns det många intressanta vänsterröster som har övergett bloggandet till förmån för mikrotyckande och länkspridande på Twitter och Facebook. Nya generationer verkar hamna direkt där. En annan intressant seminarierubrik vore "Hur ser framtiden ut för den politiska texten?". Jag läser gärna snärtigheter på Twitter, men någonstans måste väl vänstern utveckla argumenten och analysen också. (Skrev om det tidigare.) Första steget är kanske att överge alla gamla föreställningar om vad det innebär att vara en "bloggare". Skriv bara bra text istället.
2012-04-30
Fler måste blogga
Fick en tjuvtitt på Unionens kartläggning av den politiska bloggosfären (släpps i veckan) under Nätrot i helgen. Alla andra trender åsido, hade den totala bloggaktiviteten minskat tydligt mellan 2010 och 2012, ner till "förvalsnivån" från 2008. Det är alltså uppenbart att många bloggar startas (t ex av politiska kandidater) eller får en nytändning just under ett valår. Det är lika uppenbart att många inte lyckas permanenta sitt skrivande.
Det parti som hade den stabilaste nivån på bloggandet, oavsett valår eller vanligt år, var utan tvekan vänsterpartiet. Det kan man se som både en styrka och en svaghet. Starkt att inte tappa geisten efter valet. Eller var det kanske svagt att inte lyckas öka under valåret? 2014 måste många fler medlemmar starta tillfälliga bloggar för att vara med och bygga vänsterdominans på nätet.
Bollade frågan lite över Twitter med Mattias Ericson, som tyckte att det var lite svagt att partiets medlemsökning inte hade gett något tydligt avtryck i ökad bloggaktivitet. Det ligger kanske något i det. Många nya och gamla medlemmar som vill börja opinionsbilda väljer Twitter istället. Det är också rätt bra vänsterdrag på Facebook. Men hur bra Facebook än är för snabba diskussioner och för att dela intressanta länkar, och hur bra Twitter än är för att påverka mediedagordningen, så ersätter de inte bloggens längre texter och analyser. Sånt behöver vi också. (Herrgud, att man skulle behöva klaga på brist på långa texter från den svenska vänstern...det var högt odds på den.) Om texten publiceras på en hemsida eller med ett bloggverktyg spelar ju egentligen ingen roll, definitionen av en blogg är väl framför allt teknisk - men någonstans ska våra smarta texter ligga, och då ligger de gratis bloggverktygen nära till hands.
Är inte bloggande ute? Jo, ur några aspekter: ökningstakten när det gäller startandet av nya bloggar har minskat kraftigt internationellt. Och vi använder inte längre bloggar för att sprida artikeltips, göra korta kommentarer till nyhetsflödet eller för att nätverka. Sånt är andra sociala medier bättre på.
Men bloggande i betydelsen att skriva text, producera ideologi - det kan bara bli ute om vi lägger ner alla ambitioner att påverka och förändra. Vi måste gasta och skräna och leva om på 140 tecken, men vi måste också utveckla argumenten för varandra och andra. Och någonstans ska väl sådana texter ligga. (Vi har ju så få pappersmedier till hands. Tänk på det nästa gång en sosse eller borgare dissar bloggande: de har rätt goda möjligheter att få sina tankar tryckta istället.)
Dessutom är det väl läsarstatistiken som ska avgöra om något funkar, inte hur många år mediet har på nacken. Många läsare är alltid hippt.
För övrigt blir sällan någon bra intern partidebatt på Twitter eller Facebook. Kommentarerna blir ofta korta och förenklade och smockan hänger rätt snabbt i luften.
Tyvärr är det väl så att i takt med att andra sociala medier har tagit över kortkommenterandet och nätverkandet, har bloggen blivit mer seriös och en bloggpost förväntas plötsligt vara en längre välskriven text, med början och slut och minst tre argument däremellan. Det ger nog potentiella bloggare lite skrivkramp. Jag skulle gärna se lite mer sluggerbloggande - så förbannat höga litterära kvaliteter behöver vi inte sikta på. Men framför allt behöver Vänsterpartiet (och vi som redan är partimärkta bloggare) uppmuntra och utbilda nya bloggare. Alla sociala medier har sina fördelar. Vilket alltså betyder att det är dumt om alla bara twittrar.
Det parti som hade den stabilaste nivån på bloggandet, oavsett valår eller vanligt år, var utan tvekan vänsterpartiet. Det kan man se som både en styrka och en svaghet. Starkt att inte tappa geisten efter valet. Eller var det kanske svagt att inte lyckas öka under valåret? 2014 måste många fler medlemmar starta tillfälliga bloggar för att vara med och bygga vänsterdominans på nätet.
Bollade frågan lite över Twitter med Mattias Ericson, som tyckte att det var lite svagt att partiets medlemsökning inte hade gett något tydligt avtryck i ökad bloggaktivitet. Det ligger kanske något i det. Många nya och gamla medlemmar som vill börja opinionsbilda väljer Twitter istället. Det är också rätt bra vänsterdrag på Facebook. Men hur bra Facebook än är för snabba diskussioner och för att dela intressanta länkar, och hur bra Twitter än är för att påverka mediedagordningen, så ersätter de inte bloggens längre texter och analyser. Sånt behöver vi också. (Herrgud, att man skulle behöva klaga på brist på långa texter från den svenska vänstern...det var högt odds på den.) Om texten publiceras på en hemsida eller med ett bloggverktyg spelar ju egentligen ingen roll, definitionen av en blogg är väl framför allt teknisk - men någonstans ska våra smarta texter ligga, och då ligger de gratis bloggverktygen nära till hands.
Är inte bloggande ute? Jo, ur några aspekter: ökningstakten när det gäller startandet av nya bloggar har minskat kraftigt internationellt. Och vi använder inte längre bloggar för att sprida artikeltips, göra korta kommentarer till nyhetsflödet eller för att nätverka. Sånt är andra sociala medier bättre på.
Men bloggande i betydelsen att skriva text, producera ideologi - det kan bara bli ute om vi lägger ner alla ambitioner att påverka och förändra. Vi måste gasta och skräna och leva om på 140 tecken, men vi måste också utveckla argumenten för varandra och andra. Och någonstans ska väl sådana texter ligga. (Vi har ju så få pappersmedier till hands. Tänk på det nästa gång en sosse eller borgare dissar bloggande: de har rätt goda möjligheter att få sina tankar tryckta istället.)
Dessutom är det väl läsarstatistiken som ska avgöra om något funkar, inte hur många år mediet har på nacken. Många läsare är alltid hippt.
För övrigt blir sällan någon bra intern partidebatt på Twitter eller Facebook. Kommentarerna blir ofta korta och förenklade och smockan hänger rätt snabbt i luften.
Tyvärr är det väl så att i takt med att andra sociala medier har tagit över kortkommenterandet och nätverkandet, har bloggen blivit mer seriös och en bloggpost förväntas plötsligt vara en längre välskriven text, med början och slut och minst tre argument däremellan. Det ger nog potentiella bloggare lite skrivkramp. Jag skulle gärna se lite mer sluggerbloggande - så förbannat höga litterära kvaliteter behöver vi inte sikta på. Men framför allt behöver Vänsterpartiet (och vi som redan är partimärkta bloggare) uppmuntra och utbilda nya bloggare. Alla sociala medier har sina fördelar. Vilket alltså betyder att det är dumt om alla bara twittrar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)