Medianväljarteoremet håller inte

Agerar Socialdemokraterna och Moderaterna som det s k medianväljarteoremet förutsäger? Så antas det väl allmänt, och inom den ramen väljer också statsvetaren Anders Sundell att se sossarnas nuvarande strategi i det här inlägget. Jag håller med om mycket, men man kan inte se all anpassning till andra partier och all rörelse mot mitten som bevis för att det allt annat än löst formulerade medianväljarteoremet håller.

Medianväljarteoremet dras med många orealistiska antaganden - precis som man skulle kunna förvänta sig med en ekonomisk modell som försöker förklara politik. (Här finns en ganska bra sammanfattning av kritiken i ett papper av Robert G Boatright.) Svensk politisk historia verkar inte heller bekräfta teorin. Tittar man på väljarnas bedömning av de politiska partiernas positioner på höger-vänsterskalan (i SCB:s valundersökningar) är det snarare partiernas vandring ifrån den politiska mitten som är slående. Det gäller både Mp, Kd och C. Tomrummet i mitten har faktiskt aldrig varit så brett som i de två senaste valen.

I Sverige definierar många väljare sig som antingen höger eller vänster. Blocktänkandet är starkt. Den skala som partierna antas röra sig friktionsfritt längs med, har i verkligheten en såphal upphöjning i mitten som det inte går att hålla sig kvar på. Partier som försöker säga att de är mittenpartier glider så småningom ned i något av de två lägren, vilket vi sett historiskt både med Mp och Kd.

Det är heller inte alls säkert att väljarnas åsikter bäst beskrivs som en normalfördelningskurva, tjockast i mitten, eller ens som jämnt fördelade från höger till vänster. Åsikterna kan lika gärna fördela sig som ett liggande timglas - ett polariserat åsiktsklimat med en svag mitt: som i Frankrike eller Sverige, till exempel. I så fall kan en position i mitten visserligen vara det närmast möjliga valet för många, men med risken att det blir med en politik som väljarna uppfattar som helt främmande. Mitten är inte oförarglig om väljarna har tydliga åsikter.

Teoremet förutsätter också att partierna tar väljare från varandra, inte att de drar till sig nya och stöter bort gamla. Moderaternas framgångar 2006 och 2010 byggde tvärtom i hög grad på mobilisering av tidigare icke-röstare. Väljare kan försvinna helt och hållet också: S högersväng på 90-talet gödde visserligen V, men dränerade också valmannakåren på personer som inte bara kallt fortsatte rösta på det parti som låg närmast, utan reagerade med mänskligare känslor.

Teoremets utgångspunkt är också att partier anpassar sig till statiska väljare. I verkligheten är väljare påverkbara. Ett parti som betraktade opinionen som en given faktor skulle lämna fältet fritt för andra partier.

Och hur sjutton hittar man mitten? I praktiken måste partierna komma fram till var medianväljaren faktiskt står i alla frågor som är viktiga för röstningsbeteendet. Och det är inte så enkelt: att stå i mitten av valmannakåren innebär inte att stå exakt på den punkt som politisk teori skulle definiera som mitten av höger-vänsterskalan. Medianväljaren i Sverige har förmodligen socialdemokratiska värderingar. Ändå sätter många politiska analytiker likhetstecken mellan medianväljaren och någon slags vankelmodig folkpartist.

Faktum är ju att om S skulle göra en mittenorientering i till exempel frågan om vinst i välfärden, skulle de behöva röra sig vänsterut. Om vinst i välfärden skulle upplevas som den viktigaste valfrågan för väljarna - då ligger de facto medianväljaren någonstans nära V.

Ägnar sig då S och M nu, trots att det är en svår och dålig strategi, åt mittenorientering enligt medianväljarteoremet? Tittar man återigen på när SCB ber väljarna att placera partierna på en höger-vänsterskala, så har S aldrig gått åt mitten (eller lyckats uppfattas som mer mitten) de gånger man försökt återerövra regeringsmakten (1982, 1994, 2010; detta förutsatt förenklingen att medianväljaren finns i det som väljarna uppfattar som mitten av höger-vänsterskalan). Det är bättre att beskriva Stefan Löfvens nuvarande politik som ett klassiskt socialdemokratiskt försök att inkludera medelklassen i sitt politiska projekt. När S har gjort det tidigare har det aldrig handlat om passiv anpassning till färdiga medelklassvärderingar. Tvärtom har man i hög grad skapat sina egna väljare genom en ny, omfamnande politik som har byggt på gemensamma beröringspunkter med arbetarklassen, och en ideologi som har lockat fram de egalitära värderingarna hos medelklassen. En sådan aktiv politisk strategi är oförenlig med medianväljarteoremets antaganden. Skillnaden idag är framför allt att försöken att inkludera medelklassen är mycket sämre genomförda: man utgår från slarviga fördomar om en ganska borgerlig person, och anpassar politiken mer passivt. Det ser onekligen ut som större inslag av medianväljartänkande, förutom att partiledningen nog faktiskt tror på sin politik, åtminstone delar av partiledningen, åtminstone delar av tiden. Några sådana begränsningar som en politisk vilja erkänner inte medianväljarteoremet.

Moderaternas agerande skulle också kunna se ut som ett medianväljartänkande, men vad de gjorde 2006 och 2010 var inte att närma sig mitten på det sätt mitten oftast uppfattas i svensk politik. Man gjorde snarare ett erövringsförsök rakt in i de socialdemokratiska kärngrupperna, med omsorg om sysselsättningen, "arbetarparti"-etiketten och försök till ett folkligare tilltal. Det var medianväljarpolitik där ett svenskt parti för en gångs skull agerade som om medianen är socialdemokratisk (förmodligen helt riktigt). Om S bedriver medianväljarpolitik, så agerar de som om medianen är borgerlig.

Men Moderaterna uppfann också ett politiskt problem ("utanförskap"), satsade stort på mobilisering och sågs fortfarande som flankpartiet till höger av väljarna, så det känns långsökt att se medianväljarteoremet i arbete. 2010 uppfattade väljarna rentav en högersväng.

Slutligen: frågan är om inte det nya (amerikanska) sättet att bedriva valkampanjer med mikro-riktade budskap är ytterligare en spik i kistan för medianväljarteoremet? Ett parti har inte längre bara en ideologisk position som är bekant för alla, utan sprider tusentals olika bilder av partiet till alltmer finfördelade grupper av väljare. Med det tankesättet behöver man inte ge upp några flankståndpunkter för att närma sig mittengrupperna - man ser bara till att prata om andra frågor med dem. I ett splittrat medielandskap där vi skräddarsyr våra nyhetsintag märks ofta inte ens de parallella budskapen. Jag är ganska övertygad om att partikanslierna ser den här utvecklingen som vida överlägsen ett endimensionellt medianväljartänkande.