2013-03-07

Trollfixering

Hat var det hetaste politiska samtalsämnet 2012. Och verkar kunna bli det 2013 också. Hatet har, som jag har skrivit tidigare, aldrig problematiserats och diskuterats så mycket som nu. Motiven till det finns nog längs hela skalan - från uppriktig oro till den rena fascinationen.

Hot är en väsensskild sak (som bland andra Per T Ohlsson har påpekat). Trots det flyter diskussionerna in i varandra huller om buller. Tidningsredaktörer som Åsa Linderborg ska inte behöva hålla sig gömda på hemliga adresser. Hennes text i höstas om hoten mot henne var viktig, och hennes situation oacceptabel. Det gäller förstås också de skribenter och debattörer som i vinter vittnat om dagliga skurar av grovheter i inboxen.

Mina problem med hatdebatten är två:

Vi pratar som mest om hat när toleransen är som störst.

Intresset för hatet innebär att goda krafter lyfter in språket, länkarna, vidrigheterna i det allmänna samtalet.

Någonstans på vägen mellan den personliga reaktionen och det politiska programmet borde fler problematisera: Ja, jag blir förbannad av alla idioter. Men är det rätt fokus?

En självömkande politisk rörelse - hur bespottad man i verkligheten än är - är inte särskilt attraktiv. När feminister inte ens talar om hatet mot kvinnorna, utan hatet mot feministerna, då är det ett tecken på en rörelse helt utan självförtroende. Alla hatar oss! Det är en position som smakar ganska gott. Den svetsar samman. Det finns en orsak till att fotbollsfans världen över gärna vill intala sig att de är de mest avskydda.

Men feminister är inte hatade - inte i allmänhet. Stödet för jämställdhet och feministiska frågor har minskat något de senaste åren, men inte mindre än att 84 procent fortfarande tycker att ett samhälle med ännu större jämställdhet mellan kvinnor och män vore önskvärt (SCB:s valundersökning 2010). Andelen som sa att jämställdhet var viktigt för partivalet var lika hög 2010 som 2006, och enligt en Sifoundersökning som Feministiskt inititativ beställde 2010 kallade sig var tredje väljare feminist.

Feminister är hatade av vissa, men vem kan med säkerhet säga att de är fler än förr? På 60-talet var vi osäkra på om kvinnor överhuvudtaget var fysiskt kapabla att klara en anställning ute på arbetsmarknaden. Tänk om Flashback funnits 1960. Sura uppstötningar från norr till söder över kvinnor som badar, visar benen, arbetar, åker buss, cyklar,  kör bil, spelar fotboll, pratar om preventivmedel, pratar för mycket, pratar alls.

Attityderna till invandring förbättras också. Varför är då debatten så upptagen med den krympande opinionens företrädare?

Det enda vi med säkerhet kan säga är att hatet är mer tillgängligt idag. Och det kommer inte bara till oss, vi söker upp det också. Det gick många år innan jag besökte Flashback, trots att jag visste att det fanns där. Det var en omodern tvekan. Att klicka upp en hemsida är totalt odramatiskt för folk idag. Alla tittar på allt.

Så det är inte konstigt att vi plötsligt hör mörkermännen mycket tydligare än tidigare; äcklas, upprörs och fascineras.

Men bara för att mörkermännen kommit närmare, ska vi inte gå i clinch med dem.

Hur många idioter som förpestar kommentarsfälten på Aftonbladet eller skriver av sig sin frustration på Flashback är det vi talar om? Tusen? Tiotusen, max.

Om det är en strömning, en tendens, så är det i vilket fall som helst en perifer strömning. Och de enda som vinner på att perifera strömningar lyfts fram och koras till rikspuckon är de perfiera strömningarna själva.

Mysogyni-porr av det slag som till exempel Facebooksidan Vita kränkta män höll på med, förstår jag överhuvudtaget inte. Att citera ut hatet från stinkande nätforum ut i det allmänna samtalet så att fler tvingas höra det - på vilket sätt är det konstruktivt? Det säger ingenting om Sverige av idag - alla hårda data visar att vi blir allt tolerantare - och det förändrar ingenting. Det är inget fel på buskis, men hylla i så fall buskisen och förväxla det inte med politisk aktivism. (Jämför gärna med sajten "Inte rasist men", som har ett tydligt syfte: granskning av Sverigedemokraterna.)

Feministhat och främlingsfientlighet kommer att vara mycket mer lättillgängligt i framtiden. Det går knappast att ändra på. Här har vi ett av problemen med hatdebatten: det är en fråga som inte ens i teorin har något slut, någon lösning. Vad kan det mynna ut i - en enighet bland de goda krafterna om att det är obehagligt att konfronteras med de onda krafterna?

Den ökade tillgängligheten till hat kommer vara ett problem även om vänstern upphör med sitt eviga citerande från Flashback. Å andra sidan kommer mängder av feministiskt och progressivt material också finnas mycket närmare människor än tidigare. Liksom, för den delen, alla ljumma åsikter som ligger och skvalpar i mitten. Nätet tillhör inte extremisterna. Hur ihärdiga de än är, tillhör nätet, precis som verkligheten, den försiktiga fisliberala massan.

Det finns mycket att oroa sig för i samhället. Hatarna tillhör inte dem. Att motståndarna till en progressiv samhällsutveckling bara kan använda okvädningsord är ju närmast en garanti för att de inte kommer att kunna stoppa den. Brölet vi hör kanske är brölet av mammutar som just insett att de är mammutar - på väg att dö ut.


4 kommentarer:

  1. Väldigt intressant. Jag är inte säker på att det bara är dåligt att prata om hatet - det skrämmer till tystnad och det är viktigt att veta att man inte är ensam. Det säger också något om det kontroversiella i de frågor/teman som möts av hatet, att det finns glapp mellan människors medvetna uppfattning om t ex jämställdhet och invandring och underliggande ovilja att t ex se privilegier eller låta maktordningar utmanas. Och det tror jag går bredare än de kanske 10 000 som näthatar.

    Men med det sagt så tycker jag du har en jättestor poäng, framför allt i att inte hela tiden reproducera och återpublicera hatet vilket är precis vad som händer. Det förpestar ju det offentliga samtalet likafullt ändå och riskerar att ge hatarna alldeles för mycket genomslag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är inte helt säker på att det verkligen skrämmer till tystnad (om vi pratar hat, och inte hot). Funkar folk så? Det kan sporra också; att veta att man petar på ömma punkter.

      Det är sant att det faktiskt kan vara viktigt att stödja varandra. I så måtto har diskussionen haft en poäng: du som kvinnlig debattör är utsatt för ett fenomen, det är inte du som säger extra korkade saker. Men jag tycker att den poängen fick fram långt innan detta dominerade hela kulturdebatten i två år.

      I sammanhanget tycker jag det är viktigare än någonsin att säga: gå med i ett parti! Med kamrater runt omkring sig - bildligt och bokstavligt - är nog obehaget betydligt mindre än när man är solospelare i debatten.

      Radera
    2. tja, en del av vittnesmålen som funnits i hatdebatten har ju just handlat om det. Att kvinnor väjer för vissa ämnen för att man inte orkar med hatkommentarerna etc. Det är kanske inte lika "effektivt" sätt att tysta som de direkta hoten men nog drar sig kvinnor från vissa ämnen och diskussioner.

      Jag kanske ska tillägga att jag själv, trots att jag skrivit en del om både feminism och rasism varit ovanligt förskonat för det rena hatet, kanske för att min mest aktiva period som skribent ligger några år tillbaka i tiden. Hade mer problem med män som "sakligt" ville förklara i evighet varför jag hade fel om allt. Jag har nog aldrig heller valt bort ämnen som dessa, däremot händer det ganksa ofta att jag inte ger mig in i vissa diskussioner t ex på facebook för att jag inte pallar, fast jag tänker att jag borde säga ifrån.

      Håller dock HELT med om uppmaningen att gå med i parti, eller om folkrörelser om det passar folk bättre. Inte bara för möjligheten att påverka, jag kan ärligt säga att det systerskap jag upplevt med min bas av sossetjejer har burit och kommer fortsätta bära för lång tid framöver.

      Radera
  2. Jan Wiklund2013-03-10 17:35

    Om något tyder diskussionen på att vi är förfärligt rädda för konfrontation. Men det visste vi väl redan - kan egentligen frånvaron av protester mot den nyliberalt inspirerade slakten av välfärdsinstitutionerna förstås på något annat vis?

    SvaraRadera