Rödgröna väljare vill inte ha en blocköverskridande regering, enligt Sveriges Radio/Novus i söndags.
Rimligt. Finns det någon fråga där Stefan Löfven är i otakt med sina väljare, så är det när han gör religion av samarbete (att "Sverige är för litet för stora motsättningar" och så vidare).
Väljarna uppfattar helt enkelt det politiska avståndet mellan socialdemokrater och moderater som mycket stort. LO-medlemmar föredrar S+V alla gånger i veckan jämfört med att regera med något av de så kallade mittenpartierna.
Det intressanta med Sveriges Radios undersökning är att väljarna till vänster föredrar en fortsatt minoritetsregering trots att regeringen har svårigheter med att få igenom sin politik.
Det visar - för vilken gång i ordningen? - att resultat är ett överskattat politiskt kapital. De som tror det har bara hört hälften av samtalet på bänken utanför ICA - det som handlar om att sluta käbbla. Den andra hälften av samtalet handlar om att stå för sina ideal. Svenska väljare är både pragmatiker och ideologer.
Möjligen har de också kommit fram till, att en blocköverskridande regering i sig inte innebär att man får lättare att komma överens över blockgränsen, eller ens att utfallet blir mer resultat. En blocköverskridande regering innebär bara - att man har en blocköverskridande regering. Handlingsförlamningen kan lika gärna följa med in i Rosenbad. Det som avgör det är de verkliga politiska avstånden. Inte retorik om att samarbeta.
2016-10-17
2016-10-11
SD-väljare kan ändra sig
Alla pratar om SD och regeringsfrågan igen – precis som SD ville ha det. Det
senaste året har Jimmie Åkesson uppvaktat allianspartierna intensivt. På kort
sikt för att komma in i debatten igen, efter att gränserna stängts och SD
famlat efter sin roll i den nya, hårdare flyktingdebatten. På lång sikt för att
partiet kanske insett att den enda vägen till regeringsmakt går via högern, som
i många andra europeiska länder.
Den rödgröna motstrategin handlar om att göra SD till paria. Lyckas man vinna debatten om hur SD ska beskrivas så blir det svårt för Anna Kinberg Batra att göra dem till regeringsunderlag. Alltså är framför allt de socialdemokratiska utfallen mot SD tuffare idag än tidigare: de är rasister, punkt. Att varje ”skandal” kring SD (egentligen bara återkommande uttryck för vad partiet står för) utlöser twitterstorm beror delvis på genuin, spontan antirasism, delvis på strategin att förhindra att SD blir rumsrent i alliansväljarnas ögon.
Problemet med den strategin är att den förutsätter att det mesta SD säger och gör lyfts fram, så att de återigen hamnar i fokus för den politiska debatten – en debatt där SD egentligen skulle skadas mer av att klassiska vänster-högerfrågor var på agendan. Skandaler påverkar inte väljarna särskilt mycket, av lätt insedda skäl: politik är alldeles för viktigt. Om du sympatiserar med ett partis politiska projekt – eller till och med är övertygad om att det är den enda vägen för Sverige – kommer du inte att rösta annorlunda för att några företrädare för det partiet är rötägg. SD:s hantering av skandalerna följer dessutom för det mesta instruktionsboken. Utifrån sett tycks de faktiskt reagera mot rasism inom partiet.
Men borde inte väljarna se ett mönster i till exempel alla uppseendeväckande uttalanden, att de tillsammans bildar en ideologi? Nej, det kan man knappast förvänta sig. Vi lever i ett samhälle där ideologier inte står särskilt högt i kurs. Det mesta sägs vara enskildheter och isolerade fall. Politiker som hela tiden uppmanar oss att se enstaka olyckliga händelser, inte systemfel, i skandalerna i den vinstdrivande välfärdssektorn – hur kan samma politiker kräva att vi ska pussla ihop SD-skandalerna till en ideologi? Vill man att väljarna ska tänka i termer av politiska idéer och ”ismer” måste man nog börja med att omfamna det tänkandet själv.
Ett annat problem med stigmatiseringsstrategin är att den knappast imponerar på SD:s väljare. Råskället från etablissemanget kan till och med verka bekräfta SD-berättelsen om ”alla mot dem”. Det är heller inte givet att en enskild SD-väljare kan höra en anklagelse om att partiet är rasistiskt utan att höra en anklagelse om att själv vara rasist.
Vad skulle problemet med det vara då? Jo, till exempel att ett parti som vill ta tillbaka väljare från SD inte kan börja med att kalla dem rasister. För just detta, att ta tillbaka väljare från SD, är faktiskt fortfarande den enda lösningen på den destruktiva politiska situation som Sverige varit i sedan partiet kom in i riksdagen 2010. Sedan förra valet dominerar en idé om att SD-väljarna ”bara är rasister”: främlingsfientlighet är deras enda bevekelsegrund. Det är en uppgiven idé som beskriver SD-röstande som ett slags svart hål: man kan komma dit, men man kan inte komma därifrån, i alla fall inte med några andra argument än SD:s egna. Det vi andra kan göra är bara att förhindra att fler hamnar i det svarta hålet, och glädjas åt att vi fortfarande är fler som befinner oss utanför – ”vi är 87 procent”.
Med den här synen på SD:s väljare är stigmatiseringsstrategin inget problem: om de bara är rasister, så spelar det heller ingen roll om man kallar dem det, för att avskräcka andra. Risken är bara stor att SD:s väljare i själva verket är lika flerdimensionella och påverkbara som andra väljare. SD passerade inte fyraprocentsspärren förrän för sex år sedan. Nästan alla partiets väljare har alltså fram tills helt nyligen röstat på andra partier, på grundval av andra sakfrågor. Det betyder också att man kan få dem att ändra sina prioriteringar igen, precis som de 50 000 väljare gjorde som faktiskt bytte från SD i valet 2014 – fastän de bara, enligt teorin, har främlingsfientlighet i huvudet. Det finns inga svarta hål i politiken.
Stigmatiseringsstrategin motiveras med ett defensivt mål: att hindra att SD får större parlamentariskt inflytande. Men det kan aldrig vara tillräckligt bra. SD måste minska, och skickas ut ur riksdagen igen. Inget annat mål duger på sikt. Det bygger på att man ändrar SD-väljarnas syn på hur Sverige fungerar, och vad som är viktigt – inte ger upp om dem. Dagens grälande på, och om, SD bidrar inte till en sådan offensiv kamp.
(Ledare publicerad i Flamman 10 oktober 2016.)
Den rödgröna motstrategin handlar om att göra SD till paria. Lyckas man vinna debatten om hur SD ska beskrivas så blir det svårt för Anna Kinberg Batra att göra dem till regeringsunderlag. Alltså är framför allt de socialdemokratiska utfallen mot SD tuffare idag än tidigare: de är rasister, punkt. Att varje ”skandal” kring SD (egentligen bara återkommande uttryck för vad partiet står för) utlöser twitterstorm beror delvis på genuin, spontan antirasism, delvis på strategin att förhindra att SD blir rumsrent i alliansväljarnas ögon.
Problemet med den strategin är att den förutsätter att det mesta SD säger och gör lyfts fram, så att de återigen hamnar i fokus för den politiska debatten – en debatt där SD egentligen skulle skadas mer av att klassiska vänster-högerfrågor var på agendan. Skandaler påverkar inte väljarna särskilt mycket, av lätt insedda skäl: politik är alldeles för viktigt. Om du sympatiserar med ett partis politiska projekt – eller till och med är övertygad om att det är den enda vägen för Sverige – kommer du inte att rösta annorlunda för att några företrädare för det partiet är rötägg. SD:s hantering av skandalerna följer dessutom för det mesta instruktionsboken. Utifrån sett tycks de faktiskt reagera mot rasism inom partiet.
Men borde inte väljarna se ett mönster i till exempel alla uppseendeväckande uttalanden, att de tillsammans bildar en ideologi? Nej, det kan man knappast förvänta sig. Vi lever i ett samhälle där ideologier inte står särskilt högt i kurs. Det mesta sägs vara enskildheter och isolerade fall. Politiker som hela tiden uppmanar oss att se enstaka olyckliga händelser, inte systemfel, i skandalerna i den vinstdrivande välfärdssektorn – hur kan samma politiker kräva att vi ska pussla ihop SD-skandalerna till en ideologi? Vill man att väljarna ska tänka i termer av politiska idéer och ”ismer” måste man nog börja med att omfamna det tänkandet själv.
Ett annat problem med stigmatiseringsstrategin är att den knappast imponerar på SD:s väljare. Råskället från etablissemanget kan till och med verka bekräfta SD-berättelsen om ”alla mot dem”. Det är heller inte givet att en enskild SD-väljare kan höra en anklagelse om att partiet är rasistiskt utan att höra en anklagelse om att själv vara rasist.
Vad skulle problemet med det vara då? Jo, till exempel att ett parti som vill ta tillbaka väljare från SD inte kan börja med att kalla dem rasister. För just detta, att ta tillbaka väljare från SD, är faktiskt fortfarande den enda lösningen på den destruktiva politiska situation som Sverige varit i sedan partiet kom in i riksdagen 2010. Sedan förra valet dominerar en idé om att SD-väljarna ”bara är rasister”: främlingsfientlighet är deras enda bevekelsegrund. Det är en uppgiven idé som beskriver SD-röstande som ett slags svart hål: man kan komma dit, men man kan inte komma därifrån, i alla fall inte med några andra argument än SD:s egna. Det vi andra kan göra är bara att förhindra att fler hamnar i det svarta hålet, och glädjas åt att vi fortfarande är fler som befinner oss utanför – ”vi är 87 procent”.
Med den här synen på SD:s väljare är stigmatiseringsstrategin inget problem: om de bara är rasister, så spelar det heller ingen roll om man kallar dem det, för att avskräcka andra. Risken är bara stor att SD:s väljare i själva verket är lika flerdimensionella och påverkbara som andra väljare. SD passerade inte fyraprocentsspärren förrän för sex år sedan. Nästan alla partiets väljare har alltså fram tills helt nyligen röstat på andra partier, på grundval av andra sakfrågor. Det betyder också att man kan få dem att ändra sina prioriteringar igen, precis som de 50 000 väljare gjorde som faktiskt bytte från SD i valet 2014 – fastän de bara, enligt teorin, har främlingsfientlighet i huvudet. Det finns inga svarta hål i politiken.
Stigmatiseringsstrategin motiveras med ett defensivt mål: att hindra att SD får större parlamentariskt inflytande. Men det kan aldrig vara tillräckligt bra. SD måste minska, och skickas ut ur riksdagen igen. Inget annat mål duger på sikt. Det bygger på att man ändrar SD-väljarnas syn på hur Sverige fungerar, och vad som är viktigt – inte ger upp om dem. Dagens grälande på, och om, SD bidrar inte till en sådan offensiv kamp.
(Ledare publicerad i Flamman 10 oktober 2016.)
2016-10-07
Att prata utan att tänka först är ju precis det vi tokhyllar
Ett positivt omdöme om Donald Trump återkommer oftare än andra: han säger vad han tycker. Till och med de som inte håller med honom, tycker att det är en bra egenskap. Som väljaren Jim i Dagens Nyheters intervju: "Jag uppskattar att Donald Trump säger vad han tycker även om det blir väl bryskt ibland."
Samma sak säger Lois.
Och John.
Och Jon.
Och många andra väljare.
Att Trump säger vad han tycker - eller, mer rättvist, vad han kommer att tänka på - gör att han uppfattas som ärlig och genuin. Inte alls som alla andra politiker med sina smarta och undanglidande svar på alla frågor. Det gör att till och med de som tycker att Trump har fel, gillar att han talar fritt ur hjärtat. Det grova och råa blir bevis för att det kommer inifrån honom själv.
Och varför skulle folk inte gilla det?
Hela populärkulturen skriker ju för full hals till oss: säg alltid vad du tycker! Att tala fritt ur hjärtat sägs vara samma sak som att vara ärlig och att inte förställa sig. Vi lär oss samtidigt att inte bry oss om andras reaktioner: sådan här är jag - take it or leave it! Att inte säga precis vad du tycker innebär att du inte tillåter dig själv att vara precis den du är. Och att vara precis den man är, det är 2016 års verkliga överideologi. Dokusåpavärlden (som av en slump Donald Trumps språngbräda till politiken) är en bra samtidsmätare: full av konflikter ("bra teve") som har sitt ursprung i att folk bara måste vara ärliga och säga vad de tänker.
I själva verket bygger all tillitsfull mänsklig samvaro på motsatsen: att man inte bara säger det som kommer för en, och att man inte tror att det första man tänker om någonting är det mest ärliga.
Våra spontana jag är ett virrvarr av ryggmärgsreflexer, grova sorteringar, starka känslor och snabba tolkningar. Att låta intellektet processa det spontant tänkta är inte falskhet - det är civilisation. Våra "jag" finns ju inte bara där längst inne i magen. Mitt "jag" är lika mycket det jag lärt mig, de erfarenheter jag gjort, mina åsikter om hur världen borde fungera - allt det som korrigerar och håller tillbaka de fördomar och snabba slutsatser som bubblar inom en.
En av de saker som sker sekundsnabbt är de grova kategoriseringarna. Därför är det ingen slump att just högerpopulisterna ber oss att inte fundera på vad vi säger innan vi säger det. De vill gärna påstå att våra mest spontana tankar också är de mest ärliga. Och de argumenterar för att de spontana tankarna måste få ta plats i politiken också: "Vi säger det du tänker" som det stod på Sverigedemokraternas affischer för några år sedan.
Att alltid säga precis vad man tycker och tänker är en del av vurmen för det genuina och äkta som präglar 2010-talet. Högerpopulister som Trump exploaterar skickligt den vurmen. Det är kanske inte någon huvudförklaring till framgången. Men helt klart är att han bara gör precis det alla uppmanas att göra hela tiden: säga vad man tycker.
Samma sak säger Lois.
Och John.
Och Jon.
Och många andra väljare.
Att Trump säger vad han tycker - eller, mer rättvist, vad han kommer att tänka på - gör att han uppfattas som ärlig och genuin. Inte alls som alla andra politiker med sina smarta och undanglidande svar på alla frågor. Det gör att till och med de som tycker att Trump har fel, gillar att han talar fritt ur hjärtat. Det grova och råa blir bevis för att det kommer inifrån honom själv.
Och varför skulle folk inte gilla det?
Hela populärkulturen skriker ju för full hals till oss: säg alltid vad du tycker! Att tala fritt ur hjärtat sägs vara samma sak som att vara ärlig och att inte förställa sig. Vi lär oss samtidigt att inte bry oss om andras reaktioner: sådan här är jag - take it or leave it! Att inte säga precis vad du tycker innebär att du inte tillåter dig själv att vara precis den du är. Och att vara precis den man är, det är 2016 års verkliga överideologi. Dokusåpavärlden (som av en slump Donald Trumps språngbräda till politiken) är en bra samtidsmätare: full av konflikter ("bra teve") som har sitt ursprung i att folk bara måste vara ärliga och säga vad de tänker.
I själva verket bygger all tillitsfull mänsklig samvaro på motsatsen: att man inte bara säger det som kommer för en, och att man inte tror att det första man tänker om någonting är det mest ärliga.
Våra spontana jag är ett virrvarr av ryggmärgsreflexer, grova sorteringar, starka känslor och snabba tolkningar. Att låta intellektet processa det spontant tänkta är inte falskhet - det är civilisation. Våra "jag" finns ju inte bara där längst inne i magen. Mitt "jag" är lika mycket det jag lärt mig, de erfarenheter jag gjort, mina åsikter om hur världen borde fungera - allt det som korrigerar och håller tillbaka de fördomar och snabba slutsatser som bubblar inom en.
En av de saker som sker sekundsnabbt är de grova kategoriseringarna. Därför är det ingen slump att just högerpopulisterna ber oss att inte fundera på vad vi säger innan vi säger det. De vill gärna påstå att våra mest spontana tankar också är de mest ärliga. Och de argumenterar för att de spontana tankarna måste få ta plats i politiken också: "Vi säger det du tänker" som det stod på Sverigedemokraternas affischer för några år sedan.
Att alltid säga precis vad man tycker och tänker är en del av vurmen för det genuina och äkta som präglar 2010-talet. Högerpopulister som Trump exploaterar skickligt den vurmen. Det är kanske inte någon huvudförklaring till framgången. Men helt klart är att han bara gör precis det alla uppmanas att göra hela tiden: säga vad man tycker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)