SCB:s partisympatiundersökning

SCB:s majmätning är socialdemokraternas största lyft någonsin mellan två mätningar, nästan 10 procentenheter. Jag tror dessutom att det är näst mest av alla partier sedan SCB började mäta - endast slaget av Westerberg-effekten (nej, jag vet, det var ingen Westerbergeffekt egentligen) mellan maj och november 1985. Överbevisa mig gärna, någon.

Den relativt stora mängd socialdemokrater som var osäkra på om de skulle rösta överhuvudtaget i novembermätningen är också tillbaka. Man gör en återhämtning bland LO-medlemmar och bland sysselsatta. Det mesta ser ljust ut. Men det vore å andra sidan konstigt om oppositionen inte gick starkt ett år då flera prognosmakare har gissat på nolltillväxt, löneavtalen har blivit därefter och regeringen har valt en kontroversiell procyklisk finanspolitik. Dessutom ska en regering förlora i snitt 3 procentenheter bara på att vara regering. Så det finns en kostym att fylla för S.

Dessutom gör Socialdemokraterna signifikanta nettovinster både från Vänsterpartiet och Moderaterna. Det borde vara unikt, och det visar att väljarna fortfarande ser Stefan Löfven lite som de vill se honom. Både höger- och vänsterväljare laddar in förhoppningar i socialdemokraternas nya ledning. På sikt kommer någon av dem att få fel. Jag tycker inte, som Jonas Hinnfors i SvD, att det finns en "linje". Den är i alla fall ännu otydlig för väljarna. Jag tror att det kommer att komma lite "spruckna förväntningar-förluster" för S framöver, som gynnar antingen V eller regeringen. Det behöver samtidigt inte vara dåligt för S: totalt sett kan de vinna på att öka i tydlighet.

Vänsterpartiet överträffar valresultatet, och det är bra nog. Går vi in i valrörelsen på samma nivå i maj 2014 så är det en utmärkt position för att bryta valförlusttrenden. Noterbart är att andelen socialdemokrater som har V som näst bästa parti (21,4%) är den högsta sedan 2004. En liten Sjöstedt-effekt i det fördolda, kanske. Siffran säger förstås inget om hur nära man är att bli vänsterpartist, men det visar ändå, grovt, på potentiella röstvinster.

Partiets starkaste fackliga bas är i den här undersökningen - liksom ofta historiskt - i Saco-gruppen (9,1 procent, jämfört med 7,4 bland LO-medlemmar och 5,5 bland TCO-medlemmar). Särskilt bland offentliganställda, högutbildade kvinnor verkar stödet ha ökat. Det understryker hur viktigt det är att partiet tar vara på sin breda bas och inte överger löntagarperspektivet till förmån för ett snävare LO-perspektiv. Sådana tongångar hörs - och har nästan alltid hörts. Partiet har ofta önskat sig en ny typ av medlems- och väljarbas (ibland motiverat med att man söker större bredd, ibland som ren arbetarromantik) istället för att värdesätta och bygga vidare på stödet i tjänstemannagrupperna. Det är ren vaskning av potentiella röstvinster. Medelklassen avprofessionaliseras och proletariseras och vinner på att välja solidaritet. Tjänstemannafacken uppmärksammar dagligen ökade problem med stress, maktlöshet, osäkrare anställningar och förlorad kontroll. Men det saknas en politisk kraft som tar problemen på allvar. Borgarna vill inte, och S vill lösa pseudoproblem som de har inbillat sig att medelklassen lider av. Vänsterpartiet har ett klart utrymme för flirt med TCO och Saco, om man bara vill.

Några andra som kommenterat SCB-undersökningen: Johannes Carlsson, Martin Moberg, Jan-Inge Flücht, Röda Berget.

Strunta i de otrygga anställningarna

Intressant och föredömligt öppen rapport från helgens partistyrelsemöte i V finns här, signerad Kaj Raving. Efter allt buller om hur många medlemmar som strömmat till efter valet är det trist att höra att 4 av 10 partiföreningar bedöms som "svaga eller obefintliga", och att hälften av distrikten faktiskt tappar medlemmar. Men jag gillar att partistyrelsen utgår från en nykter och osminkad analys. Det är där man måste börja. Nu aviseras en riktad satsning, men bara på de orter där det bedöms finnas potential. Helt rätt tänkt.

Däremot förstår jag inte satsningen på en höstkampanj om otrygga anställningar. LO-kongressens beslut om vinster i välfärden, och rapporteringen om Miljöpartiets debatt i frågan, visar att det fortfarande finns chans att sätta avtryck i partiets viktigaste profilfråga. Släpp inte den bollen just nu, för i jösse namn. Nu - just nu - kommer vi att nå ut med nya attacker, initiativ, rapporter och förslag. Läget kan vara mycket sämre för det 2013 eller 2014.

Ska man fokusera på någon annan fråga är det i så fall "grexit" och krisen för euron, en fråga som är närmsta granne till vilka alternativ som egentligen finns inom den ekonomiska politiken. Just nu - just nu, alltså - finns vänner i opinionen för ett parti som länge ifrågasatt självpåtagna finanspolitiska tvångströjor. Nu är ett "gyllene tillfälle för ett EU-kritiskt parti att briljera", som Jonas Thunberg skrev i Flamman häromveckan.

Enligt PS-rapporten har planeringen inför höstkampanjen knappt kommit igång. Skrota den nu och visa att den nya partiledningen sätter politisk och organisatorisk flexibilitet högt.

Den supertydliga konflikten i Syrien

Det här är ett mycket märkligt Rapportinslag (3/6). Samir Abu Eid har besökt en stad i Syrien och rapporterar om beskjutning från syriska armén, pekar på stridsvagnsspår, pratar om skottlossning, filmar män med tortyrskador, men lyckas på något sätt undvika att säga något om att Assads trupper faktiskt möter väpnat motstånd. Journalistik som ett sätt att göra världen lite mer obegriplig. Vi får gissa lite själva: i en ruta ser vi att Abu Eids lokale guide har ett automatgevär hängande över axeln.

Respekten för tittarna är noll. Självklart är våra sympatier helt och hållet på rebellernas sida, men det vågar liksom inte Rapport lita på. Så det är bäst att låtsas som om Syrien handlar om Assad mot någon typ av "demonstranter" - termen man höll fast vid in i det längsta i Libyen. Även där handlade public service publicistiska upplägg om att bestämma tidigt vem som var the good guy och vem som var the bad guy. Sedan rensar man bort allting som komplicerar bilden: terroristnärvaron, Shabiha-milisen som agerar med regimens goda minne men inte helt på dess direkta order, Fria Syriska Arméns kraftiga beväpning och finansiering från andra länder i regionen.

Ingenting av de faktorerna ändrar någon vettig människas grundläggande ställningstagande mellan rebellerna och regimen (de förra har ju mer eller mindre tvingats ta till vapen). Just det gör det så sjukt provocerande att public service-journalister ska göra striden ännu svartvitare, som om tittarna annars inte skulle begripa att det är Assad som är skurken. Nästa gång kanske Samir Abu Eid ansvarar för ett inslag i en fråga där det faktiskt är riktigt, riktigt viktigt att vi har den fullständiga bilden helt klart för oss. Det är ingenting man vill utsätta någon tv-tittare för.