Se upp för att kopiera Hillary och Bernie

Jo, USA är faktiskt störst och bäst. Åtminstone när det gäller nya metoder för att vinna väljare. Amerikanska valrörelser är därför alltid en stor inspirationskälla för svenska kampanjmakare. Men bara de bästa kampanjmakarna lyckas sortera ut vad som faktiskt går att översätta till svenska förhållanden. Och det som går att översätta från ett stort, dominerande parti till ett annat (till exempel från Demokraterna till Socialdemokraterna) kan fortfarande vara irrelevant för små, socialistiska partier – som Vänsterpartiet. Politisk kultur, valsystem och väljarattityder utgör andra skillnader som gör en del trender och tendenser svåröverförbara.

Ta detta med populismen, till exempel. Det har visserligen alltid varit vanligt att göra anspråk på att företräda vanligt folk mot Washington eller Wall Street. Men i år har det varit avgörande för framgång på ett helt annat sätt än tidigare, oavsett om det handlat om Donald Trumps säga-precis-vad-han-tänker-attityd och skott från höften, eller Bernie Sanders slagkraftiga kritik av den ekonomiska eliten. Båda kandidaterna har dessutom vunnit på att inte vara traditionella politiker, utan genuina outsiders.

Men det här är ett framgångsrecept framför allt i länder med lägre förtroende för det politiska systemet. I USA är tilltron till politiken historiskt låg. I Sverige har däremot förtroendet för regeringen och för de politiska partierna ökat stadigt sedan 90-talet. Det finns helt enkelt inte samma behov för Jonas Sjöstedt eller Stefan Löfven att framstå som icke-politiker. Att kopiera en retorik där man talar om ”eliten” riskerar också att betraktas som udda av svenska väljare, som är ideologiskt medvetna och vana att se politik som en fråga om vänster och höger – inte ”här nere” och ”där uppe”.

Demokraternas gräsrotsorganisering brukar också vara en förebild för svenska partier, ända sedan Obamas första kampanj 2008. I år har många imponerats av hur Bernie Sanders byggde upp en entusiastisk gräsrotsrörelse under primärvalen. Och visst kan vi lära en del om hur man organiserar volontärer, framför allt när det gäller tekniska hjälpmedel. Även i Sverige skulle personer som bara har en lös anknytning till partierna kunna göra en insats i valrörelserna. Men i huvudsak är det att gå över ån efter vatten: här finns ju redan listor med tiotusentals aktiva partimedlemmar – listor som skulle göra amerikanska kampanjorganisatörer gröna av avund. Självklart ska man göra det lätt för partilösa att vara med, men man kommer att finna att det är svårare i ett land med starkare partipolitisk identifiering och mindre personfokus.

Mobilisering är en annan sådan där sak som återkommer i ”vad kan vi lära av USA”-diskussionerna. Men amerikanska val kommer alltid att handla mer om mobilisering av icke-röstande än vad som är motiverat i Sverige. I USA är det helt enkelt så ohyggligt många fler som inte röstar. I ett land med 86 procents valdeltagande är det nästan omöjligt att vinna ett val utan att också försöka vinna över andra partiers anhängare. Det får också konsekvenser för retoriken: Donald Trump kunde låta så aggressiv som han gjorde därför att strategin helt enkelt inte var att vinna över några demokrater. Då gör det ju inget om man framstår som vansinnig för det andra partiets väljare. I Sverige kan man inte på det sättet ägna en hel kampanj åt att tala till kärnväljarna, utan måste fundera mer på vad som kan förmå väljarna att byta parti.

Ska man lära av utländska valrörelser, borde i allmänhet mer intresse riktas mot politiska system som är mer lika vårt eget. Det ger förmodligen mer att studera stortingsvalet i Norge nästa år.

Men om de svenska partierna ändå ska välja en sak att kopiera från den amerikanska valrörelsen, så är det de digitala kampanjerna. Inte för att någon särskild kanal fått ett genombrott (nej, inte heller här kommer 2018 att bli ”Snapchatvalet”) utan för genomslaget, intensiteten, påverkan på traditionella medier. Blixtsnabba reaktioner i sociala medier ramar in politiska händelser långt innan en aldrig så effektiv traditionell kampanjstab hunnit börja fundera på motdrag. I USA var det framför allt avsändare i utkanten av partiapparaterna, eller helt utanför, som formade debatten på det sättet. På det sättet förlorar partierna lite kontroll, men vinner i flexibilitet, snabbhet – och möjligheter att svära sig fria om någon går över gränsen. I Sverige 2018 riskerar SD – med sin berömda ”svans” – att bemästra den här grenen bäst. Här får vänstern gärna försöka komma ikapp med hjälp av förebilder på andra sidan Atlanten.

(Ledare publicerad i Flamman 10 november.)