Varför lyfter inte V?

Fast - det gör de ju. Mellan 6 och 7 procent i opinionsmätningarna är runt procentenheten högre än i valet 2010. Det är ett lyft. Ett parti som inte förmår att se sina framgångar, är själva med och gör sig till förlorare.

Det är inte 1998 års nivåer, men det blir aldrig 1998 igen. Det kommer åtminstone att dröja innan samma situation går i repris: en socialdemokratisk regering som genomför de brutalaste nedskärningarna i modern tid och som är blind och döv för stämningarna bland väljarna (inklusive den feministiska vågen).

Det möjliga utrymmet för ett parti till vänster om en socialdemokrati som är i opposition (med allt vad det innebär av radikalare framtoning) är sannolikt mycket mindre.

Om man läser opinionssiffror på mellan 6 och 7 procent och är besviken, kan man ta fasta på andra positiva tecken under 2013. Andelen säkra anhängare är ganska stor (Sifo). Jonas Sjöstedt har ännu inte nått maximal igenkänning bland väljarna (SOM). Och antalet väljare som har V som "näst bästa" parti är den högsta på 10 år (SCB).

En hel del av besvikelsen över att vårens och sommarens svaga uppgång ändå inte är ett tydligt "lyft", hänger ihop med övertygelsen om att vinstfrågan är en diamant i partiets händer. När nästan alla håller med partiet i en så viktig fråga, då borde det väl betala sig bättre?

Det finns minst tre skäl för att det inte är så enkelt:

1. Väljare är inte sakfrågedrivna. Även om vinstfrågan kan kännas tydligt ideologisk för V-medlemmarna, är den ändå bara en del av den politiska helhet som väljarna tar ställning till. De måste känna sig som vänsterpartister - inte bara vara eniga i en viktig fråga.

2. Det finns ingen tydlig kontrast till de andra partierna. Alla är mer eller mindre kritiska till att stora vinster ska gå ut över kvaliteten i välfärden. Att ha haft rätt längre tid än de andra partierna spelar inte så stor roll. Väljare är hårdhänt osentimentala.

3. Det är inte den enda frågan på agendan. Jobben, ekonomin i stort, andra aspekter av välfärdsutvecklingen - det påverkar såklart också. Jämförelsen haltar lite, men det var också nio av tio väljare som höll med VPK om matmomsen på 80-talet. Men nio av tio väljare tyckte inte heller att det var något skäl att byta parti.

Jag tror att vinstfrågan både behöver breddas (fånga upp den allmänna känslan av välfärdens urartning) och populariseras (finns det några delfrågor som går att förpacka enligt modell "eget rum på långvården" eller "tusen kronor mer i plånboken"?). Och viktigast av allt: Vänsterpartiet måste - om de inte lyckats med det tidigare - försöka identifiera de väljare för vilka vinstfrågan kan vara det som tippar deras röst åt partiets håll. Det är ingen idé att vända sig till de väljare som röstar V oavsett vad V anser i vinstfrågan. Inte heller att vända sig till de väljare som inte röstar V oavsett vad V anser i vinstfrågan. Hitta istället just de väljare som kan komma till partiet via vinstfrågan.