Den mänsklige Hitler

Richard Swartz skriver bra om den mänsklige Hitler i DN. (Av en slump pratar Geir Lippestad om en liknande sak i samma tidning: om att vi inte får göra Breivik oförklarbar genom att göra honom till ett monster.)

Det finns väl få områden där populärkulturen haft så fördärvligt inflytande som när det gäller människors uppfattning om diktatorer och diktaturer.

Okunskapen är inte oviktig, eftersom vi inte fattar hur vi ska bekämpa de befintliga eller förhindra de framtida diktaturerna. (Tänk till exempel på PR-byrån Studio Totals Vitrysslandaktion häromåret, som bland annat helt missförstod hur en diktatur sprider ut skuld, eller möjligheterna att verka inifrån. Hela aktionens anda var att Vitryssland var ett fängelse med paralyserade invånare.)

Om det fanns chansen att räta ut missförstånden om diktaturer, skulle de viktigaste - förutom Richard Swartz påpekande om diktatorer - vara:

-Det finns alltid ett folkligt stöd som inte bygger på direkt hot om våld. (Vilket jag skrivit om här när det gäller Nordkorea.)

-Det pågår ett vardagsliv med biodejter, hundpromenader och grillfester, vilket är orsaken till att människors uppmärksamhet inte är till hundra procent på förtrycket, vilket bland annat skulle göra dem galna. (Kolla till exempel på tyska teveserien Weissensee.)

-Det finns otroligt uppfinningsrika system för att upprätthålla regimens makt. Att tro att människor gör saker under pistolhot är att kraftigt underskatta intelligensen hos de som designar förtrycket. Blir du pistolhotad finns det inga band kvar till regimen och det vill den inte: den vill att du är beroende och lojal.

I de amerikanska teveseriernas värld har de ju redan fattat att grymheter utförda av älskande och älskade människor är så mycket mer fascinerande (Dexter, Sopranos). En spridning till diktaturdokumentärerna vore bra folkupplysning.