Gör Löfven om Sahlins misstag?

När Stefan Löfven tillträdde var han den perfekta lösningen internt. En mitten-högersosse som tillfredsställde alla delar av partiet: det vänstern inte gillade i politisk profil, kunde hans facklig-industriella bakgrund kompensera för.

På samma sätt läser nu väljarna in vilket politiskt alternativ de vill i Löfven, vars parti stormar fram i opinionen. Det har inte skett något politikutveckling av betydelse hos S och de har inte mejslat ut någon ny, tydlig profil. Framgångsfaktorn är bara att inge tillräckligt mycket förtroende för att upplevas som ett alternativ när regeringen upplevs som trött och befläckad av vårdskandaler. Vänsterväljarna laddar S med vänsterförhoppningar och återkommer. Högerväljarna laddar S med högerförhoppningar och återkommer. 

Statsvetaren Jonas Hinnfors beskriver det som att Löfven med "små, distinkta medel" har pekat ut en traditionell socialdemokratisk mittfåra. Jag tror att det är sant åtminstone såtillvida att han åter gjort troligt att S har en väldigt vid famn åt både höger och vänster. Men i huvudsak är sossarnas framgångar nu bara fortsättningen på ett missnöje med regeringen som syntes redan innan och under Juholt. Hastigheten i uppgången nu handlar ju bara om att partiet pressades exceptionellt under hösten.

Löfvens försiktighet passar perfekt så länge regeringen sköter sig dåligt. Hans ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson har också hittills mest gett intryck av kommentator, snarare än att bygga en egen politik. Alla vet vad sossarna tycker inte funkar. Passar också bra just nu.

Men uppgången i opinionen riskerar att bli lik den 2006-2008. Också då var orsaken missnöje med regeringen. S sa inte mycket om egna politiken. Den skulle "presenteras i god tid före valet". Förhoppningarna om att alliansen skulle regera bort sig själva var stora. På sikt höll det inte alls - när finanskrisen höjde regeringens aktier fanns det inget konkurrerande program.

Problemet för S nu är att Löfvens opinionsvinster knappast heller är stabila. Skärper sig regeringen duger inte ligga lågt- strategin. Man kan vinna val på rent missnöje med alternativet, men då gäller det också att väljarna är missnöjda just på valdagen - tillbakablickande röstning är osvenskt. Om Löfven inte vill chansa på att missnöjet kokar i september 2014 gör han klokt i att jobba på att etablera sina egna profilfrågor.

Det arbetet borde även S-högern delta i, istället för att som nu koppla opinionssiffrorna till Löfvens försiktiga högerorientering och dra slutsatser som bara syftar till att flytta fram de egna positionerna internt.

Det viktigaste för Löfven, ur socialdemokratiskt röstmaximerarperspektiv, blir att ha en reformagenda med ett brett löntagarperspektiv. Allt tyder på att valet 2014 kommer att avgöras i en tid med hygglig tillväxt och reallöneökningar, så sossarna måste visa att de är bäst även på att fördela och reformera i goda tider. De har de alltid (också) varit, men ett av problemen med att vara i opposition är att man gärna hamnar i att predika elände. Debattörer, bloggare och sociala medier-aktivister som sprider bilder på soppköksköer tar större utrymme än de försiktiga reformisterna. Problemet med det är att efter 15 år av ökade reallöner känner ingen igen sig. (OK, förra året minskade faktiskt reallönerna. Men det var första gången på länge.) Och väljarnas vilja att identifiera sig som i första hand arbetslösa eller sjukförsäkrade är låg. Att tilltala de grupperna är dessutom att tilltala en statistisk chimär, eftersom de allra flesta är arbetslösa eller sjuka bara en kort tid.

S har nu ett momentum: storyn för dagen är att Löfven är en succé. Det borde man utnyttja till att börja testa de möjliga vinnarfrågorna inför 2014. Regeringen kommer att ta tillbaka väljarstöd redan med vårpropositionen, och kanske skulle det kunna bli som Ulf Bjereld spekulerar - en stor, fräsch regeringsombildning. Till slut blir S ändå tvungna att vinna på egna meriter.