Feministens klagan

Feministiskt forum i Stockholm den 5 maj har, har det visat sig, inte någon programpunkt om "hatet mot feminismen". Istället bara den sortens framåtriktade, lustfyllda diskussioner och öppna problematiseringar som den feministiska rörelsen är kapabel till när den är som bäst. Besök!

Om pratet om feministhatet kan man säga tre saker:

1) Självömkan är inte särskilt attraktivt för en politisk rörelse. Att polisanmäla hot är en sak. Men när man går ut offentligt och begär sympatier har det blivit politisk strategi. En ganska tveksam strategi.

2) Kommentarsfält och Flashbacktrådar är en ganska värdelös temperaturmätare för den som verkligen vill veta hur det står till med feminismen. Stödet för jämställdhet och feministiska frågor har minskat något de senaste åren, men inte mindre än att 84 procent fortfarande tycker att ett samhälle med ännu större jämställdhet mellan kvinnor och män vore önskvärt (SCB:s valundersökning 2010). Andelen som sa att jämställdhet var viktigt för partivalet var lika hög 2010 som 2006, och enligt en Sifoundersökning som Feministiskt inititativ beställde 2010 kallade sig var tredje väljare feminist. På andra områden har det kanske gått bakåt, men klagandet på feministhatet framkallar ändå bilden av trötta aktivister bland medborgare som fortfarande är intresserade och positiva.

3) Om hatet mot feminismen har ökat bland andra än en liten klick extremister, då är den relevanta reaktionen att fundera på hur vi kan putsa bilden av oss själva och komma tillbaka. Den kommunistiska rörelsen i Sverige blåste länge upp varje oförrätt: varje tillsägelse från en poliskonstapel blev en fascistisk aktion för att krossa partiet, ungefär. Det där hade framför allt med den interna mobiliseringen att göra, men man kan också dra slutsatsen att det absolut inte gav någon utdelning opinionsmässigt att försöka få folk att ha medlidande.

En hatad politisk rörelse (om den verkligen är hatad) kan inte förfalla till att hata hatet. Den måste försöka begripa hur den ser ut utifrån, och förändra sig.

Jag får intrycket att den organiserade feministiska aktivismen, inom t ex Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, är lika stark och kämpaglad som någonsin. Det är de isolerade öarna - feministiska forskare, debattörer, författare - som inte orkar med att bli hatade. I det finns förstås ett bra argument för partiengagemang. Att organisera sig kollektivt, och uppleva kraften i att vara i skiten tillsammans, skyddar både mot självömkan och politisk depression.