Gratis heroin en framgång

Få saker skapar så mycket hjärtflimmer som debatten om narkomanvård och sprututbyte. Visst, man ska ha en prövande inställning till all socialpolitik - men på förespråkarna för sprututbyte låter det som om faran med att knarka är smutsiga kanyler (en tankevurpa man måste göra för att i princip anklaga motståndarna till sprututbyte för att vilja ha livet ur narkomaner). Det är narkotikan som dödar och skadar, först som sist. Även om det sker via risktagande med smutsiga kanyler. Tar man bort alla bieffekter - kriminalitet, utsatthet för våld, sjukdomar - så står man fortfarande där med en narkoman. Som samhället bistår i missbruket, därför att alternativet är eländigare och trasigare. (Logiken är lätt hisnande och steget är självklart inte långt till exempelvis socialt kontrollerad prostitution. Liksom förstås att även börja förse narkomaner med rent, kontrollerat knark.)

Moralfilosofiskt är det svårt: vem kan med säkerhet säga att just den där narkomanen hade fått tag på en kanyl överhuvudtaget den dagen, om inte samhället försett honom med den? Vem kan med säkerhet säga att det inte kunde ha inträffat något omvälvande, skrämmande eller fantastiskt som fick just den där narkomanen att ta ett första steg ur missbruket den dagen, om inte samhället hade bistått i missbruket? Hur kan man med yttersta säkerhet veta att narkomanen som bistås i sitt missbruk verkligen är ohjälpligt beroende?

Om man ändå ska ha sprututbytesprogram - det finns kanske någon vetenskapligt godtagbar grund - får inte ett skyddat, socialt kontrollerat missbruk vara ändstationen. Men det är exakt det som oroar hos vissa narkotikadebattörer: mycket stor energi läggs på att vi inte ska "jaga" narkomaner, inte låsa ute, inte ställa krav. Mycket lite energi och engagemang läggs på att diskutera effektiva behandlingsformer och hur vi tvingar människor att sluta för deras eget bästa. Alltsammans garnerat med den dystopiska hållningen att ett narkotikafritt samhälle är en omöjlighet. (Detta även från annars glada vänstermänniskor, för vilka ingenting annars är omöjligt. Tobinskatt? Jajamensann! Socialism? Sure thing!)

Artikeln i går om gratis heroin till missbrukare i Danmark är verkligen ett skrämmande scenario, någonstans längre nedåt vägen som inleds med sprututbyte. Det är inte samma sak, men logiken är exakt densamma. TT har satt rubriken "Gratis heroin en framgång". Skönt, några som har kommit ur sitt missbruk, tänker man. Men i en lång jävla artikel berörs inte ens frågan om missbruket: det handlar istället om att kriminaliteten har minskat när heroinet kommer gratis (Jasså?), och - ännu bätttre - "summan de spenderade på narkotika sjönk från 10 000 kr till 1 000 kr". Nähä? Dessutom har narkomanerna trevligt tillsammans och har blivit friskare. Och så slutklämmen: "Endast ett fåtal dyker bara upp för sin heroinspruta." Ja, varför skulle logiken i harm reduction-politiken förhindra det? När bondförnuftet säger att det socialt kontrollerade missbruket åtminstone måste vara ett sätt att komma i kontakt med missbrukarna och försöka få dem att underkasta sig behandling, så säger sprututbyteslogiken att vi måste vara nöjda så länge narkomanerna löper lite mindre risk att dö eller skadas.

Det är rimligt bara under förutsättning att man inte tror på människors förmåga att ta sig ur missbruket, med samhällets hårda eller milda bistånd. Men varför skulle inte vänstern tro på det? Det är trist att behöva ha större förtroende för Maria Larsson (KD) än för delar av vänstern. Hon har ju helt rätt här: Det enda säkra sättet att minska dödligheten är att minska missbruket.

Om argumentet för sprututbytesprogram enbart var att det är ett smart sätt att fånga in missbrukare och med mer eller mindre tvång få dem att gå med på att försöka sluta, skulle jag inte vara lika orolig. Men det är verkligen inte det argumentet jag hör.