Fick en tjuvtitt på Unionens kartläggning av den politiska bloggosfären (släpps i veckan) under Nätrot i helgen. Alla andra trender åsido, hade den totala bloggaktiviteten minskat tydligt mellan 2010 och 2012, ner till "förvalsnivån" från 2008. Det är alltså uppenbart att många bloggar startas (t ex av politiska kandidater) eller får en nytändning just under ett valår. Det är lika uppenbart att många inte lyckas permanenta sitt skrivande.
Det parti som hade den stabilaste nivån på bloggandet, oavsett valår eller vanligt år, var utan tvekan vänsterpartiet. Det kan man se som både en styrka och en svaghet. Starkt att inte tappa geisten efter valet. Eller var det kanske svagt att inte lyckas öka under valåret? 2014 måste många fler medlemmar starta tillfälliga bloggar för att vara med och bygga vänsterdominans på nätet.
Bollade frågan lite över Twitter med Mattias Ericson, som tyckte att det var lite svagt att partiets medlemsökning inte hade gett något tydligt avtryck i ökad bloggaktivitet. Det ligger kanske något i det. Många nya och gamla medlemmar som vill börja opinionsbilda väljer Twitter istället. Det är också rätt bra vänsterdrag på Facebook. Men hur bra Facebook än är för snabba diskussioner och för att dela intressanta länkar, och hur bra Twitter än är för att påverka mediedagordningen, så ersätter de inte bloggens längre texter och analyser. Sånt behöver vi också. (Herrgud, att man skulle behöva klaga på brist på långa texter från den svenska vänstern...det var högt odds på den.) Om texten publiceras på en hemsida eller med ett bloggverktyg spelar ju egentligen ingen roll, definitionen av en blogg är väl framför allt teknisk - men någonstans ska våra smarta texter ligga, och då ligger de gratis bloggverktygen nära till hands.
Är inte bloggande ute? Jo, ur några aspekter: ökningstakten när det gäller startandet av nya bloggar har minskat kraftigt internationellt. Och vi använder inte längre bloggar för att sprida artikeltips, göra korta kommentarer till nyhetsflödet eller för att nätverka. Sånt är andra sociala medier bättre på.
Men bloggande i betydelsen att skriva text, producera ideologi - det kan bara bli ute om vi lägger ner alla ambitioner att påverka och förändra. Vi måste gasta och skräna och leva om på 140 tecken, men vi måste också utveckla argumenten för varandra och andra. Och någonstans ska väl sådana texter ligga. (Vi har ju så få pappersmedier till hands. Tänk på det nästa gång en sosse eller borgare dissar bloggande: de har rätt goda möjligheter att få sina tankar tryckta istället.)
Dessutom är det väl läsarstatistiken som ska avgöra om något funkar, inte hur många år mediet har på nacken. Många läsare är alltid hippt.
För övrigt blir sällan någon bra intern partidebatt på Twitter eller Facebook. Kommentarerna blir ofta korta och förenklade och smockan hänger rätt snabbt i luften.
Tyvärr är det väl så att i takt med att andra sociala medier har tagit över kortkommenterandet och nätverkandet, har bloggen blivit mer seriös och en bloggpost förväntas plötsligt vara en längre välskriven text, med början och slut och minst tre argument däremellan. Det ger nog potentiella bloggare lite skrivkramp. Jag skulle gärna se lite mer sluggerbloggande - så förbannat höga litterära kvaliteter behöver vi inte sikta på. Men framför allt behöver Vänsterpartiet (och vi som redan är partimärkta bloggare) uppmuntra och utbilda nya bloggare. Alla sociala medier har sina fördelar. Vilket alltså betyder att det är dumt om alla bara twittrar.
2012-04-30
2012-04-29
Släpp sargen!
Vitrysslands utrikeshandel är på 15 miljarder dollar. Men om man verkligen vill skada regimen – då ska man ta ifrån Minsk ishockey-VM 2014, enligt olika debattörer. Det är extremt billig symbolpolitik. Svenska politiker har direkt inflytande över nästan alla sektorer i samhället, men idrottsrörelsen är fortfarande relativt autonom. Att kräva att just idrotten ska ta ansvar för utrikespolitiska mål är både slött och fräckt. Logiken i att få delta i idrottsutbyte, men inte arrangera, är inte heller glasklar. Vinna guld och sätta rekord är vad idrottspropaganda handlar om – inte att få visa tevebilder på ishallar.
(Ledarstick publicerat i Flamman 26 april)
(Ledarstick publicerat i Flamman 26 april)
2012-04-27
Ilmar Reepalus begripliga ilska
Diskussionen om f d kibbutzvolontären Ilmar Reepalu och hans påstådda antisemitism är rätt beklämmande. Hur många av de som attackerar honom drivs verkligen av antirasistiskt patos, och för hur många är det bara en förlängning av oresonlig Israelsolidaritet? Jacke Jakubowski beklagar i DN att man inte får kalla någon för antisemit i Sverige, men vågar inte ta chansen själv heller, trots en halvsida i kulturdelen. Hur ska man förstå det? Jakubowski tycker att någon annan borde kalla Ilmar Reepalu antisemit?
Ilmar Reepalu är inte antisemit. Det har inte funnits anledning att tro det heller. Det cirkulerar många lösa omdömen, som att Reepalu i många år "hånat" judar, hans "upprepade hackande på stadens judar", att "språket är antisemitiskt", men några källor finns aldrig. Det hedrar liberala UNT att Karl Rydå i en ledare avfärdar anklagelsen som osmaklig.
Trots det har Reepalu nu tvingats bedyra på bästa sändningstid att han inte är antisemit, efter att den socialdemokratiska partiledningen lyft frågan till just den höjd där Judiska centralrådet ville ha den. Det rimliga hade förstås varit att be om ursäkt för ett dåligt underbyggt påstående om att Sverigedemokraterna infiltrerat Judiska församlingen i Malmö. Istället sa han plötsligt att "antisemitism är den värsta formen av rasism som mänskligheten upplevt", vilket för det första var ett helt opåkallat klargörande - vem trodde på riktigt att han inte var emot antisemitism - utan dessutom en för alla antirasister helt oacceptabel gradering. Motsatsen till att vara antisemit är inte att säga att antisemitismen är unikt ond (vilket är en parallell till tanken att förintelsen är unikt ond). Motsatsen till att vara antisemit är att inte säga och tänka antisemitiskt.
Att påståendet om infiltration var dåligt underbyggt betyder inte att det var helt obegripligt. Högerextremister har på senare år alltmer övergivit antisemitismen (på ytan, i alla fall) för att istället använda solidaritet med judar och Israel som en plattform för sitt muslimhat - även i Malmö. (En tendens som till och med Paulina Neuding påpekar.)
Det som en gång retat upp Reepalu är solidariteten mellan den organiserade judendomen i Sverige och Israel. Den fick honom att önska att Judiska församlingen i Malmö tog avstånd från Israels förbrytelser i Gaza. (Det blev omedelbart förvridet till att antisemitismen var "judarnas" eget fel, fastän Reepalu alltså pratade om Judiska församlingen som organisation.) Reepalu försökte i samma intervju framstå som konsekvent antirasist, medan intervjuaren med stigande irritation försökte få honom att säga att judarna är särskilt utsatta. Detta har också, märkligt nog, varit en del av kritiken: om man (underförstått) inte för en särskild politik mot antisemitism, så är man nonchalant.
Till de konstigaste anklagelserna som surrar runt Reepalu är att han lägger skulden på judarna genom att säga att antisemitismen har sin grund i Israel-Palestinakonflikten. Men att ett sådant samband finns är oomtvistat, det skriver European Jewish Congress redan i andra stycket i sin stora rapport om antisemitism i världen 2010. Om påpekandet att Israels handlingar väcker ilska mot judar över hela världen är antisemitiskt, då är också European Jewish Congress antisemitiskt.
Koppla inte det Israel sysslar med till judar i allmänhet, säger vi alla hela tiden. Det skulle inte falla någon in att byta ut "israeler" mot "judar" i debatten. Inte någon i den organiserade vänstern i alla fall. Problemet är att den strikt efterlevda åtskillnaden mister sin verkan när judiska församlingar i Sverige parallellt pratar om sin "självklara gemenskap" med Israel (Stockholmsförsamlingens egna formulering). Den solidariteten blir ibland mycket dagspolitisk, till ett uttalat stöd för israeliska regeringars politik. Ordföranden i Göteborgs judiska församling (som sätter "Palestina" inom citationstecken på sin blogg) höll 2010 ett tal, där han bland annat slår fast att "Att uttala sig om Israels självklara rätt att försvara sig mot angrepp är för oss en självklarhet ... Enbart den som är synnerligen naiv eller politiskt okunnig tror att deras liv inte har en direkt koppling till staten Israel." Judiska centralrådets ordförande Lena Posner Körösi talade mitt under Israels attack mot Gaza 2009 på ett möte i Stockholms synagoga för solidaritet med angriparen. Inkluderat i talet var ett lågt angrepp på Mona Sahlin. Det är inte konstigt att Ilmar Reepalu uppfattar den sortens aktiviteter mindre som religionsutövning och mer som politiska ställningstaganden. Som bekant finns det judar i Sverige som har en helt annan inställning till Palestinakonflikten. Den politiska intimitet som församlingarna uttrycker representerar helt enkelt inte alla judar. (Hur skulle de ens kunna börja hävda något sådant, när de bara organiserar hälften av alla Sveriges judar?)
När det gäller åsikten att församlingarna borde ta avstånd från israeliska illdåd, kan man å enda sidan se det som principiellt förkastligt att behöva ta det ansvaret. Att man delar religion eller etnicitet gör en inte till ett gemensamt kollektiv. Men vi får ge Ilmar Reepalu the benfit of the doubt att han resonerar som Torbjörn Tännsjö, för vilken som bekant principer bara skymmer sikten för strävan att skapa bästa möjliga utfall. Skulle det ge ett bra eller dåligt resultat om judiska församlingar tog avstånd från de israeliska illdåd som de inte är ansvariga för? Man kan knappast ge Tännsjö fel i att det skulle ge ett bra resultat: för några skulle det tydliggöra att några omedelbara likhetstecken inte finns. Man får sedan, om man vill, tycka att principen om rätten att bli bedömd på egna meriter väger tyngre. Men är man nyttofilosof så är man. Och när Reepalu suckar och säger att han "önskar" att Judiska församlingen tog avstånd tror jag faktiskt att hans mål bara är att få slut på förföljelserna och trakasserierna. Nyttofilosofer och kommunalråd förenas nog i en rätt stor pragmatism.
Judiska församlingen, å sin sida, kan tänka: nej, det här har inget med oss att göra, vi har ingen skyldighet att ta avstånd. Eller så kan de tänka: det här har inget med oss att göra, låt oss berätta det (så har muslimska organisationer i Sverige resonerat om "sina" extremister). En tredje möjlighet - som nog dessvärre ligger närmast sanningen - är att solidariteten med Israel faktiskt gör att man inte vill ta avstånd ("de pågående händelserna" var Lena Posner Körösis hårdaste beskrivning av blodbadet i Gaza 2009). Den solidariteten ska också kunna utövas fritt, och det finns en poäng i att Palestinavänner in i det längsta undviker att ta debatten med just företrädare för församlingarna, med tanke på risken att andra inte förstår att de inte representerar alla judar. Men Reepalus fiender vill få det till att det bara finns ett sätt att vara jude på och ett sätt att förhålla sig till Israel och att det uttrycks av Judiska församlingen i Malmö. Så är det inte riktigt heller.
Ilmar Reepalu är inte antisemit. Det har inte funnits anledning att tro det heller. Det cirkulerar många lösa omdömen, som att Reepalu i många år "hånat" judar, hans "upprepade hackande på stadens judar", att "språket är antisemitiskt", men några källor finns aldrig. Det hedrar liberala UNT att Karl Rydå i en ledare avfärdar anklagelsen som osmaklig.
Trots det har Reepalu nu tvingats bedyra på bästa sändningstid att han inte är antisemit, efter att den socialdemokratiska partiledningen lyft frågan till just den höjd där Judiska centralrådet ville ha den. Det rimliga hade förstås varit att be om ursäkt för ett dåligt underbyggt påstående om att Sverigedemokraterna infiltrerat Judiska församlingen i Malmö. Istället sa han plötsligt att "antisemitism är den värsta formen av rasism som mänskligheten upplevt", vilket för det första var ett helt opåkallat klargörande - vem trodde på riktigt att han inte var emot antisemitism - utan dessutom en för alla antirasister helt oacceptabel gradering. Motsatsen till att vara antisemit är inte att säga att antisemitismen är unikt ond (vilket är en parallell till tanken att förintelsen är unikt ond). Motsatsen till att vara antisemit är att inte säga och tänka antisemitiskt.
Att påståendet om infiltration var dåligt underbyggt betyder inte att det var helt obegripligt. Högerextremister har på senare år alltmer övergivit antisemitismen (på ytan, i alla fall) för att istället använda solidaritet med judar och Israel som en plattform för sitt muslimhat - även i Malmö. (En tendens som till och med Paulina Neuding påpekar.)
Det som en gång retat upp Reepalu är solidariteten mellan den organiserade judendomen i Sverige och Israel. Den fick honom att önska att Judiska församlingen i Malmö tog avstånd från Israels förbrytelser i Gaza. (Det blev omedelbart förvridet till att antisemitismen var "judarnas" eget fel, fastän Reepalu alltså pratade om Judiska församlingen som organisation.) Reepalu försökte i samma intervju framstå som konsekvent antirasist, medan intervjuaren med stigande irritation försökte få honom att säga att judarna är särskilt utsatta. Detta har också, märkligt nog, varit en del av kritiken: om man (underförstått) inte för en särskild politik mot antisemitism, så är man nonchalant.
Till de konstigaste anklagelserna som surrar runt Reepalu är att han lägger skulden på judarna genom att säga att antisemitismen har sin grund i Israel-Palestinakonflikten. Men att ett sådant samband finns är oomtvistat, det skriver European Jewish Congress redan i andra stycket i sin stora rapport om antisemitism i världen 2010. Om påpekandet att Israels handlingar väcker ilska mot judar över hela världen är antisemitiskt, då är också European Jewish Congress antisemitiskt.
Koppla inte det Israel sysslar med till judar i allmänhet, säger vi alla hela tiden. Det skulle inte falla någon in att byta ut "israeler" mot "judar" i debatten. Inte någon i den organiserade vänstern i alla fall. Problemet är att den strikt efterlevda åtskillnaden mister sin verkan när judiska församlingar i Sverige parallellt pratar om sin "självklara gemenskap" med Israel (Stockholmsförsamlingens egna formulering). Den solidariteten blir ibland mycket dagspolitisk, till ett uttalat stöd för israeliska regeringars politik. Ordföranden i Göteborgs judiska församling (som sätter "Palestina" inom citationstecken på sin blogg) höll 2010 ett tal, där han bland annat slår fast att "Att uttala sig om Israels självklara rätt att försvara sig mot angrepp är för oss en självklarhet ... Enbart den som är synnerligen naiv eller politiskt okunnig tror att deras liv inte har en direkt koppling till staten Israel." Judiska centralrådets ordförande Lena Posner Körösi talade mitt under Israels attack mot Gaza 2009 på ett möte i Stockholms synagoga för solidaritet med angriparen. Inkluderat i talet var ett lågt angrepp på Mona Sahlin. Det är inte konstigt att Ilmar Reepalu uppfattar den sortens aktiviteter mindre som religionsutövning och mer som politiska ställningstaganden. Som bekant finns det judar i Sverige som har en helt annan inställning till Palestinakonflikten. Den politiska intimitet som församlingarna uttrycker representerar helt enkelt inte alla judar. (Hur skulle de ens kunna börja hävda något sådant, när de bara organiserar hälften av alla Sveriges judar?)
När det gäller åsikten att församlingarna borde ta avstånd från israeliska illdåd, kan man å enda sidan se det som principiellt förkastligt att behöva ta det ansvaret. Att man delar religion eller etnicitet gör en inte till ett gemensamt kollektiv. Men vi får ge Ilmar Reepalu the benfit of the doubt att han resonerar som Torbjörn Tännsjö, för vilken som bekant principer bara skymmer sikten för strävan att skapa bästa möjliga utfall. Skulle det ge ett bra eller dåligt resultat om judiska församlingar tog avstånd från de israeliska illdåd som de inte är ansvariga för? Man kan knappast ge Tännsjö fel i att det skulle ge ett bra resultat: för några skulle det tydliggöra att några omedelbara likhetstecken inte finns. Man får sedan, om man vill, tycka att principen om rätten att bli bedömd på egna meriter väger tyngre. Men är man nyttofilosof så är man. Och när Reepalu suckar och säger att han "önskar" att Judiska församlingen tog avstånd tror jag faktiskt att hans mål bara är att få slut på förföljelserna och trakasserierna. Nyttofilosofer och kommunalråd förenas nog i en rätt stor pragmatism.
Judiska församlingen, å sin sida, kan tänka: nej, det här har inget med oss att göra, vi har ingen skyldighet att ta avstånd. Eller så kan de tänka: det här har inget med oss att göra, låt oss berätta det (så har muslimska organisationer i Sverige resonerat om "sina" extremister). En tredje möjlighet - som nog dessvärre ligger närmast sanningen - är att solidariteten med Israel faktiskt gör att man inte vill ta avstånd ("de pågående händelserna" var Lena Posner Körösis hårdaste beskrivning av blodbadet i Gaza 2009). Den solidariteten ska också kunna utövas fritt, och det finns en poäng i att Palestinavänner in i det längsta undviker att ta debatten med just företrädare för församlingarna, med tanke på risken att andra inte förstår att de inte representerar alla judar. Men Reepalus fiender vill få det till att det bara finns ett sätt att vara jude på och ett sätt att förhålla sig till Israel och att det uttrycks av Judiska församlingen i Malmö. Så är det inte riktigt heller.
2012-04-26
Frihet, jämlikhet och lägre boräntor
”Så förhandlar du ned din boränta” är ett vanligt tidningstips i vår. Men sådana individuella
strategier bygger på att bankerna kramar ut ännu mer ur de som inte orkar eller törs förhandla.
Därför är det bra att Vänsterpartiet presenterat ett sexpunktsprogram för att ta tillbaka några av de
miljarder som storbankerna tjänar på bolånen till kunderna. 3 miljoner svenskar har bolån, och fler
drömmer om att kunna ta ett. Det handlar inte bara om moderata kärnväljare. Vänsterpartiet hade 5 procent
bland de som äger sin bostad i valet 2010. Med fler vältajmade antibank-utspel borde den andelen
kunna öka.
(Ledarstick publicerat i Flamman 26 april.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 26 april.)
Lööfs Kina-svar följde högerlogiken
Annie Lööf hade i Ekots lördagsintervju (21/4) svårt att säga om Kina är en demokrati eller diktatur.
Skalan är glidande, visst, men det är inte någon tvekan om var just Kina befinner sig. Svaret speglar
högerns kämpande med definitionerna: där marknad och privat kapital finns, måste väl också
demokrati råda? Lööfs svar var i det perspektivet ingen ”miss”, tvärtom: så här grumliga blir
resonemangen om friheten på en marknad sätts jämsides med friheten att välja partier, och om det
förra alltid antas leda till det senare. Men hon kan vara lugn. I Sverige hängs ingen ut för tveksam
demokratisyn. Förutom om man varit med i VPK.
(Ledarstick publicerat i Flamman 26 april.)
(Ledarstick publicerat i Flamman 26 april.)
2012-04-25
Feministens klagan
Feministiskt forum i Stockholm den 5 maj har, har det visat sig, inte någon programpunkt om "hatet mot feminismen". Istället bara den sortens framåtriktade, lustfyllda diskussioner och öppna problematiseringar som den feministiska rörelsen är kapabel till när den är som bäst. Besök!
Om pratet om feministhatet kan man säga tre saker:
1) Självömkan är inte särskilt attraktivt för en politisk rörelse. Att polisanmäla hot är en sak. Men när man går ut offentligt och begär sympatier har det blivit politisk strategi. En ganska tveksam strategi.
2) Kommentarsfält och Flashbacktrådar är en ganska värdelös temperaturmätare för den som verkligen vill veta hur det står till med feminismen. Stödet för jämställdhet och feministiska frågor har minskat något de senaste åren, men inte mindre än att 84 procent fortfarande tycker att ett samhälle med ännu större jämställdhet mellan kvinnor och män vore önskvärt (SCB:s valundersökning 2010). Andelen som sa att jämställdhet var viktigt för partivalet var lika hög 2010 som 2006, och enligt en Sifoundersökning som Feministiskt inititativ beställde 2010 kallade sig var tredje väljare feminist. På andra områden har det kanske gått bakåt, men klagandet på feministhatet framkallar ändå bilden av trötta aktivister bland medborgare som fortfarande är intresserade och positiva.
3) Om hatet mot feminismen har ökat bland andra än en liten klick extremister, då är den relevanta reaktionen att fundera på hur vi kan putsa bilden av oss själva och komma tillbaka. Den kommunistiska rörelsen i Sverige blåste länge upp varje oförrätt: varje tillsägelse från en poliskonstapel blev en fascistisk aktion för att krossa partiet, ungefär. Det där hade framför allt med den interna mobiliseringen att göra, men man kan också dra slutsatsen att det absolut inte gav någon utdelning opinionsmässigt att försöka få folk att ha medlidande.
En hatad politisk rörelse (om den verkligen är hatad) kan inte förfalla till att hata hatet. Den måste försöka begripa hur den ser ut utifrån, och förändra sig.
Jag får intrycket att den organiserade feministiska aktivismen, inom t ex Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, är lika stark och kämpaglad som någonsin. Det är de isolerade öarna - feministiska forskare, debattörer, författare - som inte orkar med att bli hatade. I det finns förstås ett bra argument för partiengagemang. Att organisera sig kollektivt, och uppleva kraften i att vara i skiten tillsammans, skyddar både mot självömkan och politisk depression.
Om pratet om feministhatet kan man säga tre saker:
1) Självömkan är inte särskilt attraktivt för en politisk rörelse. Att polisanmäla hot är en sak. Men när man går ut offentligt och begär sympatier har det blivit politisk strategi. En ganska tveksam strategi.
2) Kommentarsfält och Flashbacktrådar är en ganska värdelös temperaturmätare för den som verkligen vill veta hur det står till med feminismen. Stödet för jämställdhet och feministiska frågor har minskat något de senaste åren, men inte mindre än att 84 procent fortfarande tycker att ett samhälle med ännu större jämställdhet mellan kvinnor och män vore önskvärt (SCB:s valundersökning 2010). Andelen som sa att jämställdhet var viktigt för partivalet var lika hög 2010 som 2006, och enligt en Sifoundersökning som Feministiskt inititativ beställde 2010 kallade sig var tredje väljare feminist. På andra områden har det kanske gått bakåt, men klagandet på feministhatet framkallar ändå bilden av trötta aktivister bland medborgare som fortfarande är intresserade och positiva.
3) Om hatet mot feminismen har ökat bland andra än en liten klick extremister, då är den relevanta reaktionen att fundera på hur vi kan putsa bilden av oss själva och komma tillbaka. Den kommunistiska rörelsen i Sverige blåste länge upp varje oförrätt: varje tillsägelse från en poliskonstapel blev en fascistisk aktion för att krossa partiet, ungefär. Det där hade framför allt med den interna mobiliseringen att göra, men man kan också dra slutsatsen att det absolut inte gav någon utdelning opinionsmässigt att försöka få folk att ha medlidande.
En hatad politisk rörelse (om den verkligen är hatad) kan inte förfalla till att hata hatet. Den måste försöka begripa hur den ser ut utifrån, och förändra sig.
Jag får intrycket att den organiserade feministiska aktivismen, inom t ex Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, är lika stark och kämpaglad som någonsin. Det är de isolerade öarna - feministiska forskare, debattörer, författare - som inte orkar med att bli hatade. I det finns förstås ett bra argument för partiengagemang. Att organisera sig kollektivt, och uppleva kraften i att vara i skiten tillsammans, skyddar både mot självömkan och politisk depression.
2012-04-18
Är du anställningsbar, lille vän?
Precis som Aftonbladet skriver är det förstås lite av en provokation av Magdalena Andersson och Stefan Löfven att påpeka människors egna ansvar för att göra sig "anställningsbara" i en situation med 8 procents arbetslöshet. Det är i och för sig helt sant att man har ett sådant ansvar. De allra flesta tar det också. Många kämpar förtvivlat med sin anställningsbarhet. Socialdemokraterna antyder något helt annat: att människors vägran att omskola sig, utbilda sig och praktisera skulle vara någon slags viktig orsak till massarbetslösheten. Nu ska man "skärpa kraven". Men vi har inte 8 procents friktionsarbetslöshet - tvärtom, enligt Konjunkturinstitutets marsrapport är matchningsproblemen på en rätt normal nivå.
Så varför envisas Socialdemokraterna med att bara prata utbildning, som om vi levde på toppen av en högkonjunktur och behövde rikta all koncentration på att fylla lediga tjänster? Tja - det sätter ju till att börja med fokus på arbetskraften: det är vårt fel att vi är arbetslösa. Efter åratal av politisk impotens när det gäller sysselsättningen är det en bekväm vändning. Dessutom har utbildning och omskolning inte lika starka socialistiska konnotationer som den viktigaste åtgärden: att låta den offentliga tjänstesektorn växa i takt med behoven.
Det förklarar visserligen fortfarande inte varför S inte pratar mer om att få fart på privata investeringar (till exempel i bostäder) eller om en mer offensiv näringslivspolitik. Eller om åtgärder för att öka konsumtionen - vi är bara i botten av en långsam konjunkturuppgång. Eller om att få ner övertidsberget som effektivt förhindrar nyanställningar, en tanke som Frances Tuuloskorpi skriver bra om: vi springer verkligen benen av oss för att hålla våra bröder och systrar utanför arbetsmarknaden.
Socialdemokraterna är lika märkligt upptagna med arbetskraftsutbudet som regeringen. Arbetskraften spelar för mycket dataspel, anstränger sig inte tillräckligt, har för dåliga betyg, söker inte tillräckligt många jobb, har lite för generös sjukförsäkring, kostar för mycket. Direkt komiskt blir det när inte ens facket - häromveckan i form av TCO:s jobbseminarium - diskuterade annat än kvaliteten på de jobbsökande. Varför inte krav på offentliga investeringar, till exempel? En facklig centralorganisation är lika bra på att se behoven i medlemmarnas verksamheter som i deras CV:n. Men tidsandan tycks förbjuda att ens tänka det förstnämnda.
Vi befinner oss alltså i situationen att finansministern och oppositionens finansministerkandidat båda - men av olika politiska skäl - för en politik för överhettning under ett år då tillväxten spås bli nära noll. Anders Borg håller i slantarna eftersom ansvarskortet har funkat att spela ut förut. Procyklisk politik för att boosta opinionssiffrorna. Magdalena Andersson pratar om betyg och utbildning eftersom det är den sista tuva realpolitik som sossehögern vågar föra, vettskrämda av globalisering och finansmarknadsmakt. När vi alla har en universitetsexamen får ingen kicken längre.
Så varför envisas Socialdemokraterna med att bara prata utbildning, som om vi levde på toppen av en högkonjunktur och behövde rikta all koncentration på att fylla lediga tjänster? Tja - det sätter ju till att börja med fokus på arbetskraften: det är vårt fel att vi är arbetslösa. Efter åratal av politisk impotens när det gäller sysselsättningen är det en bekväm vändning. Dessutom har utbildning och omskolning inte lika starka socialistiska konnotationer som den viktigaste åtgärden: att låta den offentliga tjänstesektorn växa i takt med behoven.
Det förklarar visserligen fortfarande inte varför S inte pratar mer om att få fart på privata investeringar (till exempel i bostäder) eller om en mer offensiv näringslivspolitik. Eller om åtgärder för att öka konsumtionen - vi är bara i botten av en långsam konjunkturuppgång. Eller om att få ner övertidsberget som effektivt förhindrar nyanställningar, en tanke som Frances Tuuloskorpi skriver bra om: vi springer verkligen benen av oss för att hålla våra bröder och systrar utanför arbetsmarknaden.
Socialdemokraterna är lika märkligt upptagna med arbetskraftsutbudet som regeringen. Arbetskraften spelar för mycket dataspel, anstränger sig inte tillräckligt, har för dåliga betyg, söker inte tillräckligt många jobb, har lite för generös sjukförsäkring, kostar för mycket. Direkt komiskt blir det när inte ens facket - häromveckan i form av TCO:s jobbseminarium - diskuterade annat än kvaliteten på de jobbsökande. Varför inte krav på offentliga investeringar, till exempel? En facklig centralorganisation är lika bra på att se behoven i medlemmarnas verksamheter som i deras CV:n. Men tidsandan tycks förbjuda att ens tänka det förstnämnda.
Vi befinner oss alltså i situationen att finansministern och oppositionens finansministerkandidat båda - men av olika politiska skäl - för en politik för överhettning under ett år då tillväxten spås bli nära noll. Anders Borg håller i slantarna eftersom ansvarskortet har funkat att spela ut förut. Procyklisk politik för att boosta opinionssiffrorna. Magdalena Andersson pratar om betyg och utbildning eftersom det är den sista tuva realpolitik som sossehögern vågar föra, vettskrämda av globalisering och finansmarknadsmakt. När vi alla har en universitetsexamen får ingen kicken längre.
2012-04-11
Gör Löfven om Sahlins misstag?
När Stefan Löfven tillträdde var han den perfekta lösningen
internt. En mitten-högersosse som tillfredsställde alla delar av
partiet: det vänstern inte gillade i politisk profil,
kunde hans facklig-industriella bakgrund kompensera för.
På samma sätt läser nu väljarna in vilket politiskt alternativ de vill i Löfven, vars parti stormar fram i opinionen. Det har inte skett något politikutveckling av betydelse hos S och de har inte mejslat ut någon ny, tydlig profil. Framgångsfaktorn är bara att inge tillräckligt mycket förtroende för att upplevas som ett alternativ när regeringen upplevs som trött och befläckad av vårdskandaler. Vänsterväljarna laddar S med vänsterförhoppningar och återkommer. Högerväljarna laddar S med högerförhoppningar och återkommer.
Statsvetaren Jonas Hinnfors beskriver det som att Löfven med "små, distinkta medel" har pekat ut en traditionell socialdemokratisk mittfåra. Jag tror att det är sant åtminstone såtillvida att han åter gjort troligt att S har en väldigt vid famn åt både höger och vänster. Men i huvudsak är sossarnas framgångar nu bara fortsättningen på ett missnöje med regeringen som syntes redan innan och under Juholt. Hastigheten i uppgången nu handlar ju bara om att partiet pressades exceptionellt under hösten.
Löfvens försiktighet passar perfekt så länge regeringen sköter sig dåligt. Hans ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson har också hittills mest gett intryck av kommentator, snarare än att bygga en egen politik. Alla vet vad sossarna tycker inte funkar. Passar också bra just nu.
Men uppgången i opinionen riskerar att bli lik den 2006-2008. Också då var orsaken missnöje med regeringen. S sa inte mycket om egna politiken. Den skulle "presenteras i god tid före valet". Förhoppningarna om att alliansen skulle regera bort sig själva var stora. På sikt höll det inte alls - när finanskrisen höjde regeringens aktier fanns det inget konkurrerande program.
Problemet för S nu är att Löfvens opinionsvinster knappast heller är stabila. Skärper sig regeringen duger inte ligga lågt- strategin. Man kan vinna val på rent missnöje med alternativet, men då gäller det också att väljarna är missnöjda just på valdagen - tillbakablickande röstning är osvenskt. Om Löfven inte vill chansa på att missnöjet kokar i september 2014 gör han klokt i att jobba på att etablera sina egna profilfrågor.
Det arbetet borde även S-högern delta i, istället för att som nu koppla opinionssiffrorna till Löfvens försiktiga högerorientering och dra slutsatser som bara syftar till att flytta fram de egna positionerna internt.
Det viktigaste för Löfven, ur socialdemokratiskt röstmaximerarperspektiv, blir att ha en reformagenda med ett brett löntagarperspektiv. Allt tyder på att valet 2014 kommer att avgöras i en tid med hygglig tillväxt och reallöneökningar, så sossarna måste visa att de är bäst även på att fördela och reformera i goda tider. De har de alltid (också) varit, men ett av problemen med att vara i opposition är att man gärna hamnar i att predika elände. Debattörer, bloggare och sociala medier-aktivister som sprider bilder på soppköksköer tar större utrymme än de försiktiga reformisterna. Problemet med det är att efter 15 år av ökade reallöner känner ingen igen sig. (OK, förra året minskade faktiskt reallönerna. Men det var första gången på länge.) Och väljarnas vilja att identifiera sig som i första hand arbetslösa eller sjukförsäkrade är låg. Att tilltala de grupperna är dessutom att tilltala en statistisk chimär, eftersom de allra flesta är arbetslösa eller sjuka bara en kort tid.
S har nu ett momentum: storyn för dagen är att Löfven är en succé. Det borde man utnyttja till att börja testa de möjliga vinnarfrågorna inför 2014. Regeringen kommer att ta tillbaka väljarstöd redan med vårpropositionen, och kanske skulle det kunna bli som Ulf Bjereld spekulerar - en stor, fräsch regeringsombildning. Till slut blir S ändå tvungna att vinna på egna meriter.
På samma sätt läser nu väljarna in vilket politiskt alternativ de vill i Löfven, vars parti stormar fram i opinionen. Det har inte skett något politikutveckling av betydelse hos S och de har inte mejslat ut någon ny, tydlig profil. Framgångsfaktorn är bara att inge tillräckligt mycket förtroende för att upplevas som ett alternativ när regeringen upplevs som trött och befläckad av vårdskandaler. Vänsterväljarna laddar S med vänsterförhoppningar och återkommer. Högerväljarna laddar S med högerförhoppningar och återkommer.
Statsvetaren Jonas Hinnfors beskriver det som att Löfven med "små, distinkta medel" har pekat ut en traditionell socialdemokratisk mittfåra. Jag tror att det är sant åtminstone såtillvida att han åter gjort troligt att S har en väldigt vid famn åt både höger och vänster. Men i huvudsak är sossarnas framgångar nu bara fortsättningen på ett missnöje med regeringen som syntes redan innan och under Juholt. Hastigheten i uppgången nu handlar ju bara om att partiet pressades exceptionellt under hösten.
Löfvens försiktighet passar perfekt så länge regeringen sköter sig dåligt. Hans ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson har också hittills mest gett intryck av kommentator, snarare än att bygga en egen politik. Alla vet vad sossarna tycker inte funkar. Passar också bra just nu.
Men uppgången i opinionen riskerar att bli lik den 2006-2008. Också då var orsaken missnöje med regeringen. S sa inte mycket om egna politiken. Den skulle "presenteras i god tid före valet". Förhoppningarna om att alliansen skulle regera bort sig själva var stora. På sikt höll det inte alls - när finanskrisen höjde regeringens aktier fanns det inget konkurrerande program.
Problemet för S nu är att Löfvens opinionsvinster knappast heller är stabila. Skärper sig regeringen duger inte ligga lågt- strategin. Man kan vinna val på rent missnöje med alternativet, men då gäller det också att väljarna är missnöjda just på valdagen - tillbakablickande röstning är osvenskt. Om Löfven inte vill chansa på att missnöjet kokar i september 2014 gör han klokt i att jobba på att etablera sina egna profilfrågor.
Det arbetet borde även S-högern delta i, istället för att som nu koppla opinionssiffrorna till Löfvens försiktiga högerorientering och dra slutsatser som bara syftar till att flytta fram de egna positionerna internt.
Det viktigaste för Löfven, ur socialdemokratiskt röstmaximerarperspektiv, blir att ha en reformagenda med ett brett löntagarperspektiv. Allt tyder på att valet 2014 kommer att avgöras i en tid med hygglig tillväxt och reallöneökningar, så sossarna måste visa att de är bäst även på att fördela och reformera i goda tider. De har de alltid (också) varit, men ett av problemen med att vara i opposition är att man gärna hamnar i att predika elände. Debattörer, bloggare och sociala medier-aktivister som sprider bilder på soppköksköer tar större utrymme än de försiktiga reformisterna. Problemet med det är att efter 15 år av ökade reallöner känner ingen igen sig. (OK, förra året minskade faktiskt reallönerna. Men det var första gången på länge.) Och väljarnas vilja att identifiera sig som i första hand arbetslösa eller sjukförsäkrade är låg. Att tilltala de grupperna är dessutom att tilltala en statistisk chimär, eftersom de allra flesta är arbetslösa eller sjuka bara en kort tid.
S har nu ett momentum: storyn för dagen är att Löfven är en succé. Det borde man utnyttja till att börja testa de möjliga vinnarfrågorna inför 2014. Regeringen kommer att ta tillbaka väljarstöd redan med vårpropositionen, och kanske skulle det kunna bli som Ulf Bjereld spekulerar - en stor, fräsch regeringsombildning. Till slut blir S ändå tvungna att vinna på egna meriter.
2012-04-04
Gratis heroin en framgång
Få saker skapar så mycket hjärtflimmer som debatten om narkomanvård och sprututbyte. Visst, man ska ha en prövande inställning till all socialpolitik - men på förespråkarna för sprututbyte låter det som om faran med att knarka är smutsiga kanyler (en tankevurpa man måste göra för att i princip anklaga motståndarna till sprututbyte för att vilja ha livet ur narkomaner). Det är narkotikan som dödar och skadar, först som sist. Även om det sker via risktagande med smutsiga kanyler. Tar man bort alla bieffekter - kriminalitet, utsatthet för våld, sjukdomar - så står man fortfarande där med en narkoman. Som samhället bistår i missbruket, därför att alternativet är eländigare och trasigare. (Logiken är lätt hisnande och steget är självklart inte långt till exempelvis socialt kontrollerad prostitution. Liksom förstås att även börja förse narkomaner med rent, kontrollerat knark.)
Moralfilosofiskt är det svårt: vem kan med säkerhet säga att just den där narkomanen hade fått tag på en kanyl överhuvudtaget den dagen, om inte samhället försett honom med den? Vem kan med säkerhet säga att det inte kunde ha inträffat något omvälvande, skrämmande eller fantastiskt som fick just den där narkomanen att ta ett första steg ur missbruket den dagen, om inte samhället hade bistått i missbruket? Hur kan man med yttersta säkerhet veta att narkomanen som bistås i sitt missbruk verkligen är ohjälpligt beroende?
Om man ändå ska ha sprututbytesprogram - det finns kanske någon vetenskapligt godtagbar grund - får inte ett skyddat, socialt kontrollerat missbruk vara ändstationen. Men det är exakt det som oroar hos vissa narkotikadebattörer: mycket stor energi läggs på att vi inte ska "jaga" narkomaner, inte låsa ute, inte ställa krav. Mycket lite energi och engagemang läggs på att diskutera effektiva behandlingsformer och hur vi tvingar människor att sluta för deras eget bästa. Alltsammans garnerat med den dystopiska hållningen att ett narkotikafritt samhälle är en omöjlighet. (Detta även från annars glada vänstermänniskor, för vilka ingenting annars är omöjligt. Tobinskatt? Jajamensann! Socialism? Sure thing!)
Artikeln i går om gratis heroin till missbrukare i Danmark är verkligen ett skrämmande scenario, någonstans längre nedåt vägen som inleds med sprututbyte. Det är inte samma sak, men logiken är exakt densamma. TT har satt rubriken "Gratis heroin en framgång". Skönt, några som har kommit ur sitt missbruk, tänker man. Men i en lång jävla artikel berörs inte ens frågan om missbruket: det handlar istället om att kriminaliteten har minskat när heroinet kommer gratis (Jasså?), och - ännu bätttre - "summan de spenderade på narkotika sjönk från 10 000 kr till 1 000 kr". Nähä? Dessutom har narkomanerna trevligt tillsammans och har blivit friskare. Och så slutklämmen: "Endast ett fåtal dyker bara upp för sin heroinspruta." Ja, varför skulle logiken i harm reduction-politiken förhindra det? När bondförnuftet säger att det socialt kontrollerade missbruket åtminstone måste vara ett sätt att komma i kontakt med missbrukarna och försöka få dem att underkasta sig behandling, så säger sprututbyteslogiken att vi måste vara nöjda så länge narkomanerna löper lite mindre risk att dö eller skadas.
Det är rimligt bara under förutsättning att man inte tror på människors förmåga att ta sig ur missbruket, med samhällets hårda eller milda bistånd. Men varför skulle inte vänstern tro på det? Det är trist att behöva ha större förtroende för Maria Larsson (KD) än för delar av vänstern. Hon har ju helt rätt här: Det enda säkra sättet att minska dödligheten är att minska missbruket.
Om argumentet för sprututbytesprogram enbart var att det är ett smart sätt att fånga in missbrukare och med mer eller mindre tvång få dem att gå med på att försöka sluta, skulle jag inte vara lika orolig. Men det är verkligen inte det argumentet jag hör.
Moralfilosofiskt är det svårt: vem kan med säkerhet säga att just den där narkomanen hade fått tag på en kanyl överhuvudtaget den dagen, om inte samhället försett honom med den? Vem kan med säkerhet säga att det inte kunde ha inträffat något omvälvande, skrämmande eller fantastiskt som fick just den där narkomanen att ta ett första steg ur missbruket den dagen, om inte samhället hade bistått i missbruket? Hur kan man med yttersta säkerhet veta att narkomanen som bistås i sitt missbruk verkligen är ohjälpligt beroende?
Om man ändå ska ha sprututbytesprogram - det finns kanske någon vetenskapligt godtagbar grund - får inte ett skyddat, socialt kontrollerat missbruk vara ändstationen. Men det är exakt det som oroar hos vissa narkotikadebattörer: mycket stor energi läggs på att vi inte ska "jaga" narkomaner, inte låsa ute, inte ställa krav. Mycket lite energi och engagemang läggs på att diskutera effektiva behandlingsformer och hur vi tvingar människor att sluta för deras eget bästa. Alltsammans garnerat med den dystopiska hållningen att ett narkotikafritt samhälle är en omöjlighet. (Detta även från annars glada vänstermänniskor, för vilka ingenting annars är omöjligt. Tobinskatt? Jajamensann! Socialism? Sure thing!)
Artikeln i går om gratis heroin till missbrukare i Danmark är verkligen ett skrämmande scenario, någonstans längre nedåt vägen som inleds med sprututbyte. Det är inte samma sak, men logiken är exakt densamma. TT har satt rubriken "Gratis heroin en framgång". Skönt, några som har kommit ur sitt missbruk, tänker man. Men i en lång jävla artikel berörs inte ens frågan om missbruket: det handlar istället om att kriminaliteten har minskat när heroinet kommer gratis (Jasså?), och - ännu bätttre - "summan de spenderade på narkotika sjönk från 10 000 kr till 1 000 kr". Nähä? Dessutom har narkomanerna trevligt tillsammans och har blivit friskare. Och så slutklämmen: "Endast ett fåtal dyker bara upp för sin heroinspruta." Ja, varför skulle logiken i harm reduction-politiken förhindra det? När bondförnuftet säger att det socialt kontrollerade missbruket åtminstone måste vara ett sätt att komma i kontakt med missbrukarna och försöka få dem att underkasta sig behandling, så säger sprututbyteslogiken att vi måste vara nöjda så länge narkomanerna löper lite mindre risk att dö eller skadas.
Det är rimligt bara under förutsättning att man inte tror på människors förmåga att ta sig ur missbruket, med samhällets hårda eller milda bistånd. Men varför skulle inte vänstern tro på det? Det är trist att behöva ha större förtroende för Maria Larsson (KD) än för delar av vänstern. Hon har ju helt rätt här: Det enda säkra sättet att minska dödligheten är att minska missbruket.
Om argumentet för sprututbytesprogram enbart var att det är ett smart sätt att fånga in missbrukare och med mer eller mindre tvång få dem att gå med på att försöka sluta, skulle jag inte vara lika orolig. Men det är verkligen inte det argumentet jag hör.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)