Skitjobb

Debatten om "skitjobb" träffar verkligen en nerv i samtiden.

Kritiken handlar inte bara om medvetna missförstånd från borgerliga politiker. Det är mycket värre än så. Det postmoderna tänkandet innebär ju just att det är våra attityder till tingen som är problemet, inte tingen i sig och de objektiva förhållandena. Några objektiva förhållanden finns ju i själva verket inte: allt beror på hur vi betraktar det.

Man är bara ett offer om man själv gör sig till ett.

Det är de andras blickar som är det värsta.

Jag ser inte mitt handikapp som ett hinder.

Och så vidare.

Men alla som någon gång haft ett skitjobb vet att de finns, och att huvudproblemen inte är att någon säger det. Skitigheten uppstår inte i omdömet, i andras ögon, utan i verkligheten.

Det sorgliga är att fokuset på skenet, på betraktandet, finns långt in i vänstern. Alla objektiva fakta pekar till exempel på att miljonprogramsförorterna i storstäderna är destruktiva miljöer: mer eftersatta, sämre tillgång till service, högre arbetslöshet, den sociala sammansättningens alla klassrelaterade problem. Ändå envisas vänsterdebattörer med jämna mellanrum med att hävda att det är våra fördomar om förorten som är det stora problemet. Allt är jättetrevligt här ute i Bagarmossen, inga problem, alla borde komma hit och titta själva, våra ungar är lika fina som andras.

Folk som bor i Bagarmossen säger förstås sådär för att hela den iskalla samtidslogiken säger dem att det är en anklagelse att prata om sociala problem. Så förnekelsen handlar om att bevara självrespekten. Men att lyfta in den typen av förnekelse i ett politiskt samtal är obegripligt.

Vad ska vi ha klasskampen till om det inte är något problem att vara förtryckt?

Om vi bara måste "uppvärdera" den förtryckta situationen - precis som antifeminister vill lösa ojämställdheten genom att bara uppvärdera det kvinnliga?

Jag kan inte sluta irritera mig på ett annat exempel: när annars sympatiska Irene Wennemo i höstas skrev ett inlägg tillsammans med Jonas Olofsson om arbetarrörelsens utbildningspolitik, där de hävdade att problemet med arbetaryrken är deras "låga status", och raljerade över att det "ses som en framgång när barnen skaffar sig 'finare' jobb som tjänstemän eller akademiker".

Om inte social rörlighet uppåt - individuell eller kollektiv - är en framgång i arbetarrörelsens ögon, varför finns då en arbetarrörelse överhuvudtaget? Precis sådär grymtade ju patronerna på 1800-talet: alla sysslor behövs i samhällskroppen, det är lika fint att vara arbetare som något annat - bliv vid din läst.

De som tycker att det är fel att statusordna jobb kan aldrig själva haft ett jobb på botten. Det har jag heller aldrig haft någon längre tid - kanske sammanlagt två-tre år som bensinstationsbiträde, maskinoperatör, barnskötare och biljettförsäljare. Mina föräldrar hade turen och lyxen att få läsa vidare. Men jag är uppvuxen bland många vänner med föräldrar i arbetar- och lantbrukaryrken. Aldrig har jag hört någon av de föräldrarna lovprisa sina jobb. Snarare ett evigt tjat om vikten av att plugga vidare och försöka bli något annat.

Det ska man inte förväxla med att det inte finns en yrkesstolthet. Men monotonin, lönen och den fysiska nedbrytningen är fakta som larmar ganska högt och förhindrar självbedrägeri.

Allt detta finns också i faktablad, för oss som inte har det direkt framför näsan.

Det handlar inte bara om "skitvillkor", som nu några tycker att Wanngård borde ha pratat om istället. Det handlar om vilka jobb, sett i sin helhet, som vi vill ska bli fler och vilka vi vill ska bli färre.

Det är inte så att "alla jobb behövs".

Många jobb uppstår därför att vi ser till att de uppstår, med skattesänkningar eller -höjningar, med subventioneringar, utbildningssatsningar och industripolitik.

Killarna som står och håller restaurangskyltarna på Drottninggatan - skitjobbet per se - vad blir de hjälpta av bättre "villkor"? Jobbet är fortfarande innehållslöst, hjärndött och dumt. Ett skitjobb. Som inte behövs. Som Sverige vore bättre utan.

Karin Hübinette

Postmodernismens dagliga triumfer tar långsamt knäcken på en.

Ulf Bjereld skriver i Aftonbladet att Karin Hübinette borde fått behålla jobbet, trots att systern utsetts till statsråd. (Gunnar Hökmark säger för övrigt samma sak, vilket gör det lättare att argumentera emot annars kloke Ulf.) Argumentationen känns igen: eftersom alla människor styrs av någon form av subjektiva värderingar, är det fel att slå ned på formella beroenden och lojaliteter. Det kan ju tänkas att det finns journalister utan formella släktband med ett enda statsråd som ändå gör ett insmickrande inslag om regeringspolitiken.

I korthet: Eftersom vaksamhet mot formella lojaliteter inte löser alla problem med objektivitet, bör man inte med en sådan vaksamhet lösa några problem.

Sånt där hör man hela tiden. Ett annat exempel är när det dyker upp kritik mot att Svenskt Näringsliv ger ut läroböcker och skeppar ut dem till landets skolor. Då poppar det alltid upp någon postmodern vänsterjeppe som svarar att det inte gör någonting att Svenskt Näringsliv ger ut läroböcker, eftersom alla läroböcker skrivs av människor med värderingar, och man måste alltid förhålla sig kritiskt till vad man läser, oavsett förlag.

Alltså: eftersom vi inte löser alla problem med objektivitet genom att förbjuda skolor att köpa Svenskt Näringslivs läroböcker, ska vi inte göra någonting.

Märkligt nog slutar dessa postmoderna resonemang sällan i alternativa handlingsrekommendationer - oftare i axelryckningar. Ulf Bjereld skriver att journalister har "politiska åsikter" och "tillkortakommanden", men tycker inte att det är ett problem. I skoldebatten motsvaras pratet om det kritiska tänkandet sällan av mer lektionstid för detta.

Man baxnar faktiskt:

-Har du hört att en av landets mest inflytelserika politiska journalister har en syster i regeringen?

-Äsch, alla har väl åsikter.

Berlusconis mediamakt i Italien - inget problem, alla oberoende redaktioner har också åsikter?

Man skulle istället kunna tänka så här:

Släktband är ett objektivitetsproblem som är enkelt att se. Det finns objektivitetsproblem som är svårare att se. Men det bästa får inte bli det godas fiende. Det är inte orättvist mot de som har synliga lojalitetskonflikter att man inte kan göra något åt alla som har dolda. Vi kommer inte mer tillrätta med förekomsten av dolda politiska agendor hos journalister genom att strunta i att agera mot de öppna problemen. Vad är det för slags allt eller inget-extremism som gör att vi inte åtgärdar ett problem av 10 bara för att vi inte kan åtgärda de andra 9?

Den relevanta frågan i fallet Hübinette är inte vilka lojalitetsproblem SVT:s agerande inte löser. Den relevanta frågan är om en politisk journalist kan påverkas av att ha ett syskon i regeringen. Svaret är rimligen ja.

Slutparentes: Inget storföretag, SVT inte undantaget, vågar nuförtiden säga just så: vi tror att man kan påverkas i sin yrkesutövning. Istället är pressmeddelandejargongen alltid: vi vill inte ta risken att det skapas misstankar att detta skulle påverka vår medarbetares yrkesutövning. I klartext: "Det finns inget egentligt problem här, men eftersom du som tittar på vår kanal inte begriper det måste vi ändå göra så här." Publicistik utan ryggrad, knappt ens med broskbildningar i geléklumpen.