2013-02-11

Barnsliga reaktioner på Svegfors

Mediamänniskor är det stingsligaste som finns. Har ni sett någon sitta i Aktuelltstudion och försökt lyfta mediekritik? Det är nobben direkt. Vadå, säger Anna Hedenmo, skulle det vara vårt fel?

Aldrig rinner professionalismen så fort av en journalist som när någon försöker göra deras fält till föremål för debatt. Att kritisera media är att försöka smita undan frågan. Alla sådana försök viftas eller fnissas bort. Utan undantag.

Lika barnsliga reaktioner hörs nu på Mats Svegfors svartsynta debattartikel. Höhö, skulle dubbelt så långa texter vara dubbelt så bra?

Svegfors säger faktiskt ingenting om långa texter, han pratar om att kvalitetsjournalistik trängts undan. Det är både långa och korta texter som fått stryka på foten.

Dessutom verkar det ha gått kritikerna förbi att de senaste åren varit en renässans för det långa välskrivna reportaget (i tidskrifter). Att sätta likhetstecken mellan långa texter och innehållslöst pladder håller inte.

Och på samma sätt är det väl svårt att hävda att textens undergång i dagspressen beror på att svenska journalister blivit något slags virtuoser i korthuggen prosa.

Seriöst, är det svaret på Svegfors brandfackla? "Vi skriver så vackra aforismer idag".

När Svegfors räknar tecken är det en metod för att lyckas säga något om svenska mediers utveckling. Det kan vara en bra eller dålig operationalisering, men den betyder inte att "två tecken är bättre än ett tecken". Alla utsagor om stora sammanhang måste i grunden bygga på någon slags handfast data.

Andra är välkomna att presentera andra metoder för att lyckas säga något om dagspressen. Svegfors bygger i alla fall inte på anekdotisk bevisföring. Kan någon försöka mäta exakt hur fantastiskt det är att webben och sociala medier tar över istället? Det där är ju bara en tankemässig snuttefilt. Det kommer nog nåt på nätet istället.

Dagens Nyheters ledarsvar bemöter Svegfors genom att tala om - televisionens ägarförhållanden. Det finns fler kanaler nu! Det är den viktiga frågan.

Jasså. Fast nu var det ju en annan fråga Svegfors lyfte; den om vad vi får oss till livs i morgontidningarna. (Dessutom har dagspressmarknaden gått åt motsatt håll jämfört med teve, om man prompt ska diskutera ägandet och konkurrensen.)

Svegfors har en angelägen fråga som svenska journalister borde vara intresserade av att diskutera - inte deras arbetsgivare, men de som verkligen brinner för att få göra ett gott journalistiskt jobb. Drygt 40 procent av alla journalister håller trots allt med om att kommersiella drivkrafter blivit mycket starkare (pdf, s 62) de senaste åren. DN:s ledarsida citerar Ingela Wadbring, men hennes forskning täcker givetvis inte in alla aspekter av journalistisk kvalitet. En nyhetsartikel kan - för att ta ett exempel - fortfarande vara sakorienterad och välskriven, men den kan vara skriven på ett företags PR-avdelning.

Det är lätt att påstå att allting var bättre förr, skriver DN. Visst är det så. Men den som kommit till slutsatsen att det inte var bättre förr, kanske kan kosta på sig att också lägga till frågan: är det tillräcklig bra idag?

Våra krav på journalistik växer förstås i takt med alla andra stigande förväntningar. Om allt är lika bra idag som 1960, är det inte konstigt om folk är missnöjda.

2 kommentarer:

  1. Jag gjorde en serie liknande kontroller på Sydsvenskan under åren 2010-12. Det skedde med litet ojämna mellanrum och utan Svegfors vetenskapliga precision, eftersom jag övervägde ifall jag skulle behålla prenumerationen på en tidning jag tidigare hade läst i minst trettio år. Metoden var enkel: jag bläddrade igenom tidningen och gjorde ett överslag på hur många sidor *redaktionell brödtext* (artiklar, minus rubriker och bilder) det fanns varje dag om man tänkte sig att endast den hade kommit med i tidningen. Dessutom räknade jag antalet artiklar per dag som var längre än en halv sida, också i brödtext. Gjorde detta under så där två veckor i stöten vid flera tillfällen under de här åren, och det var alldeles uppenbart att både textmängden och antalet längre artiklar sjönk stadigt. Och alla som följt Sydan, Svenskan eller andra stora svenska tidningar under årtionden kan bekräfta att artiklarna fick bli både rejält längre och mer genomarbetade förr (jag sade upp SDS sommaren 2010, återupptog prenumerationen med avsevärt lägre pris i maj 2011 men sade upp den igen våren 2012, nu definitivt; idag har jag ett webbpass för 28 kr i månaden, lokaltidningen behöver man trots allt, men känner ingen som helst önskan att få tidningen till frukostbordet eller större förväntiongar på den).

    Det är ingen tvekan om att Svegfors trampar på ett antal ömma tår, men journalister gillar som du påpekar inte att bli ifrågasatta eller att det ens antyds att de kanske har sina egna skygglappar. Och då har ´Svegfors inte ens nämnt den urlakning av journalistiken till förmån för amatöristiskt tyckeri, gapigt krönikerande och PR-krängande som är ett lika tungt problem.

    SvaraRadera
  2. Jag tog upp samma sak med pressekreteraren på den intresseorganisation där jag jobbar. Han hade tidigare jobbat på tv och han förklarade det med att varje journalist idag tvingas åstadkomma exakt två nyheter om dan.

    Efter massakern i Norge förrförra året gjordes en offentlig utredning på varför polisen reagerade så långsamt. Den kom fram till att det var detaljstyrningens fel - de hade samma typ av petiga normer för vad de skulle åstadkomma varje dag. Med kanske kortsiktigt mer katastrofalt resultat.

    Här skriver Asbjørn Wahl om vad sånt leder till: http://www.velferdsstaten.no/tema/markedsretting/?article_id=97363

    SvaraRadera