It goes without saying. Bilar brinner alltid i Tensta, aldrig på Östermalm.
Betyder det att de som bränner bilar är några slags arbetarklassens hjältar, rättfärdiga upprorsmakare?
Det är ju det högern tror att vänstern menar, när vänstern säger att det handlar om klass. Om det finns sociala orsaker så är det berättigat.
Svaret är alldeles givet nej. Klassamhället skapar - bland annat - idioter som bränner bilar. Men idioterna har självklart bara delvis valt att vara idioter. Ramarna är ganska snäva i förorten. Det finns ett val - och det finns inte ett val.
Högern vill så gärna en gång för alla skrota alla nyanser: "det här är väl ändå bara kriminalitet"?
Som om kriminalitet skulle ha mindre sociala orsaker än ostyriga ungdomar. Som om just det, att passera just den gränsen, är ett fullständigt fritt val.
Vänsterns uppgift är att alltid säga emot: det finns ingenting i samhället som är "bara". Aldrig någonsin är det individuella ansvaret totalt. Hur skulle det kunna vara det, när valmöjligheterna är så inskränkta och livet i klassamhället så förutbestämt?
Det är en helt annan sak att rättsväsendet måste bygga på det individuella ansvaret. Det måste det göra eftersom motsatsen är otänkbar, en praktisk och samhällelig omöjlighet.
Men egentligen - och det hör man ofta jurister gräma sig åt - vet ju alla att många som döms inte fått särskilt många chanser av samhället. Man förstod hur det skulle gå.
De som inte bränner bilar då? Om man inte automatiskt bränner bilar bara för att man bor i förorten - de allra flesta gör ju inte det - då visar väl det att man har ett val, och att idioterna bara är idioter?
Nej, det blir ologiskt. Om bilbränning var precis lika vanligt oavsett familjebakgrund, då skulle klassamhället inte ha någonting med saken att göra. Men att hela arbetarklassen inte reagerar precis likadant på att vara nedtryckt - det ogiltigförklarar inte några påståenden om att social bakgrund spelar roll. Människor är olika. Arbetarklassens flickor reagerar sällan med skadegörelse och våld. Det betyder inte att de har "valt" att avstå från våld - bara att de mår dåligt och söker status på ett annat sätt.
Man kan se de våldsamma reaktionerna - upploppen, kriminaliteten, bilbränderna - som någonting som alltid ligger där nedbäddat, latent. Vi vet att det är så vissa kommer att reagera när klasskillnaderna vuxit sig alltför stora. Manlighetsnormer spelar en stor roll förstås. Vi behöver inte gå runt och undra om alla kommer att reagera snällt och introvert på nästa sociala kris - det vet vi att alla inte kommer att göra. Lösningen blir inte att mildra, eller slå till med järnhand mot, reaktionerna, utan att undvika kriser, fattigdom och klasskillnader. Just därför att vi vet att de skapar destruktiva reaktioner som ingen vill ha.
Högern har aldrig förstått vänstern här. Klassamhället skapar inte bara förtryck som uthärdas hjältemodigt och vackert. Det skapar idioti, egoism och uselhet också. Det är bland annat därför det är så angeläget att avskaffa det.
2016-06-08
Brett är bra, smalt är farligt
Miljöpartiet petar riksdagsledamöter som har gått emot partilinjen. "Vårt parti är tydligt med att vi sitter i regeringen", som Maria Ferm säger. Då får man inte bråka, inte vara otydliga.
Problemet är bara att de där bråken är så nyttiga för Miljöpartiet. Knepet för att lyckas fortsätta vara både en grön politisk rörelse och ett ansvarstagande regeringsparti är nog att just låta som om man är både och.
Det där är ju ett av Socialdemokraternas bästa trick. Socialdemokraterna är inte entydiga och utan sprickor. Tvärtom, deras långa tid vid makten bygger bland annat på att man är ett parti med många ansikten, med en politisk bredd som är sanslöst stor. Det är en lång, lång väg mellan Björn Rosengren och Daniel Suhonen. Det gynnar partiet. Väljarna kan välja att se partiet antingen som Björn Rosengren eller Daniel Suhonen.
Blå ballonger åt marginalväljarna, röda åt kärnväljarna. Man kanske inte vill gå med i Stefan Löfvens parti idag - men vem säger att han definierar socialdemokratin? Folk går gärna med i Aftonbladets ledarsidas socialdemokrati istället.
Miljöpartiet borde också visa upp flera ansikten. Problemet är att de är så få. Socialdemokraterna är tillräckligt många för att alltid ha någon utanför som kan göra jobbet att yla från folkdjupet. Samma person behöver inte vara både revolutionär och reformist.
I Miljöpartiet är alla makthavare, more or less. Då har man inget annat val än att låta bredden synas i toppen. En och annan Carl Schlyter borde man ha råd med. Och se nyttan av.
Problemet är bara att de där bråken är så nyttiga för Miljöpartiet. Knepet för att lyckas fortsätta vara både en grön politisk rörelse och ett ansvarstagande regeringsparti är nog att just låta som om man är både och.
Det där är ju ett av Socialdemokraternas bästa trick. Socialdemokraterna är inte entydiga och utan sprickor. Tvärtom, deras långa tid vid makten bygger bland annat på att man är ett parti med många ansikten, med en politisk bredd som är sanslöst stor. Det är en lång, lång väg mellan Björn Rosengren och Daniel Suhonen. Det gynnar partiet. Väljarna kan välja att se partiet antingen som Björn Rosengren eller Daniel Suhonen.
Blå ballonger åt marginalväljarna, röda åt kärnväljarna. Man kanske inte vill gå med i Stefan Löfvens parti idag - men vem säger att han definierar socialdemokratin? Folk går gärna med i Aftonbladets ledarsidas socialdemokrati istället.
Miljöpartiet borde också visa upp flera ansikten. Problemet är att de är så få. Socialdemokraterna är tillräckligt många för att alltid ha någon utanför som kan göra jobbet att yla från folkdjupet. Samma person behöver inte vara både revolutionär och reformist.
I Miljöpartiet är alla makthavare, more or less. Då har man inget annat val än att låta bredden synas i toppen. En och annan Carl Schlyter borde man ha råd med. Och se nyttan av.
2016-06-05
Vänsterpartiet - reservpartiet
Det går bra för Vänsterpartiet. I Ekot/Novus väljarindex för maj nådde partiet 7,7 procent, två procentenheter över valresultatet 2014. Det är inte nödvändigtvis ”titta vi levererar”-strategin som ligger bakom uppgången. Förmodligen får partiet bra betalt bara genom att ha varit stabilt när andra har genomlevt mediala kriser (MP) eller varit osynliga (FI). Det är de partierna som opinionsvinsterna sedan valet 2014 kommit ifrån, enligt SCB:s majmätning.
Det är bra att MP- och FI-väljarna går till vänster. Men det är samtidigt Vänsterpartiets stora svaghet att bara vara ”reservpartiet” – partiet som finns till hands när ingenting annat funkar. Om man inte ”känner igen Socialdemokraterna längre” kan man rösta på vänstern istället (som 1998). Om Socialdemokraterna har kris i partiledarfrågan, kan man rösta på vänstern istället (som vid årsskiftet 2011-2012). Om MP misslyckas med allt de företar sig, kan man rösta på vänstern istället, som nu.
Det betyder inte att man har framgångarna gratis. Även bakom att vara ett alternativ ligger hårt jobb. Men det ändrar fortfarande inte på det besvärliga faktum att man inte är herre över sina egna framgångar.
Det får konsekvenser i förhållande till Socialdemokraterna. Deras vänsterorienterade väljare verkar just nu inte behöva något reservparti. De lever tvärtom i den bästa av världar: Socialdemokraterna regerar, och lyssnar dessutom på Vänsterpartiet! När Vänsterpartiet gör regeringspolitiken bättre, förbättrar man också, paradoxalt nog, det parti som man skulle kunna ta väljare från.
Vänsterpartiet vinner följaktligen inte heller i SCB:s majmätning några väljare från Socialdemokraterna. Om det är någonting som borde bekymra Vänsterpartiets ledning, i tider av uppgång, är det ändå detta. Vänsterpartiet bildades som en opposition inom socialdemokratin, och det är ofrånkomligt att partiets roll är att tillhandahålla den alternativa strategin inom arbetarrörelsen. Att gå lite längre, att ställa de tuffare kraven. Attraherar inte de idéerna socialdemokratiska väljare, så stannar Vänsterpartiet snabbt i tillväxten.
De senaste åren har S-väljare bara gått till Vänsterpartiet i någon större mängd vid ett tillfälle: under våren 2014, efter en tids intensiv debatt om vinster i välfärden, med knäckebrödsskandalen vid ”Hälsans förskola” som klimax. När Vänsterpartiet verkade mer pålitligt om välfärden, utmanade man Socialdemokraterna.
Vinstdebatten klingade emellertid av, och på valdagen fanns det bara svaga effekter kvar på väljarrörelserna. Men de fanns där: ”Vinsterna i välfärden hade betydelse för Socialdemokraternas tapp till Vänsterpartiet” (”Flytande väljare”, 2016). Det finns mycket som talar för att tydlighet i välfärdsfrågorna är viktigt för väljarna som vacklar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Här finns potentiella öppningar. När dessa vacklande väljare berättar själva (i Novus eftervalsundersökning 2014), pratar de om skolan, om sjukvården och äldreomsorgen. Socialdemokraterna upplevs som bättre i alla – men Vänsterpartiet ligger nära på de två senare områdena. Hade Vänsterpartiet lyckats göra vinstfrågan till en ingång i sådana välfärdsfrågor, istället för till en tekniskt präglad åtgärd, hade man kanske kunnat vinna fler väljare på egna meriter.
Att ta ut ett avstånd i välfärdsfrågorna är, om inte den allena saliggörande, så åtminstone en av de nödvändiga strategierna för att vinna socialdemokratiska väljare. Det är svårt att göra genom att driva frågor som Socialdemokraterna kan göra till sina – sossar pratar nu vitt och brett om ”regeringens” välfärdsmiljarder. Snarare måste vänstern prata mer om sådant som man faktiskt inte vinner, åtminstone inte på kort sikt. Det måste sannolikt också vara välfärdsfrågor där man tar spjärn mot, använder sig av, dagens destruktiva och rasistiskt präglade debatt – självklart utan att sakpolitiskt anpassa sig en millimeter. Men bara en så enkel sak som att flytta vinstdebatten till asylindustrin flyttar Vänsterpartiet närmare debattens centrum.
(Ledare i Flamman 2016-06-03)
Det är bra att MP- och FI-väljarna går till vänster. Men det är samtidigt Vänsterpartiets stora svaghet att bara vara ”reservpartiet” – partiet som finns till hands när ingenting annat funkar. Om man inte ”känner igen Socialdemokraterna längre” kan man rösta på vänstern istället (som 1998). Om Socialdemokraterna har kris i partiledarfrågan, kan man rösta på vänstern istället (som vid årsskiftet 2011-2012). Om MP misslyckas med allt de företar sig, kan man rösta på vänstern istället, som nu.
Det betyder inte att man har framgångarna gratis. Även bakom att vara ett alternativ ligger hårt jobb. Men det ändrar fortfarande inte på det besvärliga faktum att man inte är herre över sina egna framgångar.
Det får konsekvenser i förhållande till Socialdemokraterna. Deras vänsterorienterade väljare verkar just nu inte behöva något reservparti. De lever tvärtom i den bästa av världar: Socialdemokraterna regerar, och lyssnar dessutom på Vänsterpartiet! När Vänsterpartiet gör regeringspolitiken bättre, förbättrar man också, paradoxalt nog, det parti som man skulle kunna ta väljare från.
Vänsterpartiet vinner följaktligen inte heller i SCB:s majmätning några väljare från Socialdemokraterna. Om det är någonting som borde bekymra Vänsterpartiets ledning, i tider av uppgång, är det ändå detta. Vänsterpartiet bildades som en opposition inom socialdemokratin, och det är ofrånkomligt att partiets roll är att tillhandahålla den alternativa strategin inom arbetarrörelsen. Att gå lite längre, att ställa de tuffare kraven. Attraherar inte de idéerna socialdemokratiska väljare, så stannar Vänsterpartiet snabbt i tillväxten.
De senaste åren har S-väljare bara gått till Vänsterpartiet i någon större mängd vid ett tillfälle: under våren 2014, efter en tids intensiv debatt om vinster i välfärden, med knäckebrödsskandalen vid ”Hälsans förskola” som klimax. När Vänsterpartiet verkade mer pålitligt om välfärden, utmanade man Socialdemokraterna.
Vinstdebatten klingade emellertid av, och på valdagen fanns det bara svaga effekter kvar på väljarrörelserna. Men de fanns där: ”Vinsterna i välfärden hade betydelse för Socialdemokraternas tapp till Vänsterpartiet” (”Flytande väljare”, 2016). Det finns mycket som talar för att tydlighet i välfärdsfrågorna är viktigt för väljarna som vacklar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Här finns potentiella öppningar. När dessa vacklande väljare berättar själva (i Novus eftervalsundersökning 2014), pratar de om skolan, om sjukvården och äldreomsorgen. Socialdemokraterna upplevs som bättre i alla – men Vänsterpartiet ligger nära på de två senare områdena. Hade Vänsterpartiet lyckats göra vinstfrågan till en ingång i sådana välfärdsfrågor, istället för till en tekniskt präglad åtgärd, hade man kanske kunnat vinna fler väljare på egna meriter.
Att ta ut ett avstånd i välfärdsfrågorna är, om inte den allena saliggörande, så åtminstone en av de nödvändiga strategierna för att vinna socialdemokratiska väljare. Det är svårt att göra genom att driva frågor som Socialdemokraterna kan göra till sina – sossar pratar nu vitt och brett om ”regeringens” välfärdsmiljarder. Snarare måste vänstern prata mer om sådant som man faktiskt inte vinner, åtminstone inte på kort sikt. Det måste sannolikt också vara välfärdsfrågor där man tar spjärn mot, använder sig av, dagens destruktiva och rasistiskt präglade debatt – självklart utan att sakpolitiskt anpassa sig en millimeter. Men bara en så enkel sak som att flytta vinstdebatten till asylindustrin flyttar Vänsterpartiet närmare debattens centrum.
(Ledare i Flamman 2016-06-03)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)