Alliansen i Stockholm sålde under förra mandatperioden verksamheter till anställda (avknoppningar) för 3 miljoner. Företagen skulle idag kunna säljas för 82 miljoner, enligt DN (17/1). Oppositionen i Stockholm gör rätt i att fortsätta elda under skattebetalarnas vrede. Man kan visserligen invända att gjort är gjort. Men avknoppningarna rör vid en av högerns livsnerver: föreställningen att de begriper ekonomi så mycket bättre än vänstern. Här är de inmålade i ett hörn. Antingen måste de erkänna att de inte förstår sig på pengar - eller att de handlat i blint välfärdshat. Att ha dem på den gaffeln uppväger gott och väl att det aldrig blev något åtal.
(Ledarstick publicerat i Flamman 7 februari)
2013-02-07
Kunskapsnationen inställd
Statsministerns efterlysning av fler "enkla jobb" med låga löner i Sverige (Expressen 24/1) var en sorglig programförklaring för 2010-talet. Vi ska alltså inte ens försöka vara med och tävla. En skrämmande tanke: vad hade hänt om Moderaterna hade fått ansvaret att lotsa det här landet genom 1900-talet? Vi hade fortfarande varit en nation av potatisplockare - ett utmärkt ingångsjobb för en ungdom! Arbetarrörelsen gjorde tack och lov ett annat vägval. Moderna industrier ersatte de torftigaste sysslorna med jobb som höjde levnadsstandarden. Dagens tillväxtpolitik: skatterabatter för städning. Det är så bakvänt att Stefan Löfvens innovationssnack plötsligt börjar kännas som ett bra drag.
(Ledarstick publicerat i Flamman 7 februari)
(Ledarstick publicerat i Flamman 7 februari)
2013-02-03
S-strategier som en gång fungerat
Socialdemokraterna får idag sin sämsta siffra hittills under Stefan Löfvens regim. Det är en logisk slutpunkt för ett (drygt) år som började med att väljarna laddade in vitt skilda positiva förhoppningar i den nya s-ledningen och som slutade med att förtroendet naggats i kanten av passivitet och brist på tydligt alternativt projekt.
Genomgående när det gäller Socialdemokraternas nuvarande strategier är att de inte är tidlöst felaktiga. Det är det som är problemet: de som bestämmer dem har upplevt mandatperioder när de suttit som en smäck. Men jag tror inte att de funkar något vidare just nu.
S trivs bäst med att regera. De gillar att förbättra saker, lite i taget. Något oppositionsparti har de aldrig varit. Både 1982 och 1994 kom de tillbaka till makten på grund av borgerlighetens monumentala misslyckanden. Hur ska de bete sig när regeringen har högt förtroende och reallönerna ökar för de allra flesta? Det vet de inte. Strategin är att pytsa ut sakligt motiverade reformförslag, försiktiga och finansierade och oförargliga. (Bra, men oförargliga.) I allt väsentligt fortsätter de att bete sig som ett regeringsparti fastän de är i opposition. De kittlar inte sinnena.
Så har det länge varit, men det var inget problem så länge Moderaterna envisades med att föra fram en stor anti-reform (omfattande skattesänkningar) som verkligen kittlade väljarnas sinnen: man ville inte för allt i världen släppa lös de där välfärdsslaktarna. Den anti-reformen har vunnit fler socialdemokratiska valrörelser än aldrig så väl uttänkta egna reformer.
Nu måste Socialdemokraterna plötsligt ha något eget av motsvarande tyngd. Det är de inte vana vid. I 2010 års valrörelse fortsatte de att skrämmas med systemförändring (valet stod mellan "fundamentalt olika samhällsmodeller" och så vidare), men det fanns ingenting sakpolitiskt som backade upp det. Moderatspöket hade blivit snällt och alla genomförda jobbskatteavdrag skulle ju förresten vara kvar. Det riktigt oroande är att Stefan Löfven i intervjuer visar att han tänker exakt likadant som 2010 års valstrateger: Moderaterna är egentligen samma välfärdsslaktare som de alltid har varit, de måste bara avslöjas. Men "egentligen" är ett dåligt ord i politik. Fråga de vänsterrörelser som i alla tider vevat på om människors "egentliga" intressen men haft förtvivlat svårt att få människor att verkligen se den där "egentliga" verkligheten.
Moderaterna måste mötas precis som det parti som står inför väljarna, inte partiet som det är "egentligen". Äldre generationers socialdemokrater måste sluta längta tillbaka till de där moderata systemförändringarna som var så sköna att luta sig mot.
Om valet inte avgörs på viktiga frågor, avgörs det på struntfrågor. Om socialdemokraterna inte lyckas dra ett streck i gruset där de vill att valet 2014 ska avgöras politiskt, kommer de istället få ett val som handlar om regeringsduglighet och kompetens. Det är inte alltid fel (återigen) - men det är vansinnigt när man ställer upp mot en regering som registrerar sådana popularitetssiffror som Fredrik Reinfeldts, och när man har stats- och finansministerkandidater som inte har regerat och som inte ens sitter i riksdagen.
Valhäntheten som oppositionsparti gäller också hur S förhåller sig till Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det funkar inte att som Carin Jämtin säga att de partier som ligger S närmast är Centern och Folkpartiet (vilket också Stefan Löfven regelbundet antyder). Om en sådan konstellation är politiskt omöjlig (vilket den är, på grund av högerpartiernas historiskt unika sammanhållning), är den enda effekten av ett sånt uttalande att bilden av en regeringsvillig opposition förstörs. Varför ska vi byta regering, när till och med Socialdemokraterna tycker att den är halvbra? Återigen är inte heller detta vägval fel av princip. S har ju ofta gjort upp med de borgerliga småpartierna. Det är bara så in i helvete fel just nu. Det är som om S inte riktigt vill låtsas om alliansbygget och de politiska konsekvenserna av det. Varför skulle det inge förtroende hos väljarna att närma sig mitten, när mittenpartiernas budskap till potentiella s-väljare är "ta inte i detta parti med tång"?
Ett alternativt projekt behöver inte komma från vänster. Men det måste vara något angeläget, något som uttrycker människors dominerande bekymmer eller förhoppningar, något som gör att tanken på ett regeringsskifte lockar mer än tryggheten i att det puttrar på ganska bra med den nuvarande. Något som gör att Stefan Löfven uttrycker en iver att förändra snarare än en längtan att regera.
Genomgående när det gäller Socialdemokraternas nuvarande strategier är att de inte är tidlöst felaktiga. Det är det som är problemet: de som bestämmer dem har upplevt mandatperioder när de suttit som en smäck. Men jag tror inte att de funkar något vidare just nu.
S trivs bäst med att regera. De gillar att förbättra saker, lite i taget. Något oppositionsparti har de aldrig varit. Både 1982 och 1994 kom de tillbaka till makten på grund av borgerlighetens monumentala misslyckanden. Hur ska de bete sig när regeringen har högt förtroende och reallönerna ökar för de allra flesta? Det vet de inte. Strategin är att pytsa ut sakligt motiverade reformförslag, försiktiga och finansierade och oförargliga. (Bra, men oförargliga.) I allt väsentligt fortsätter de att bete sig som ett regeringsparti fastän de är i opposition. De kittlar inte sinnena.
Så har det länge varit, men det var inget problem så länge Moderaterna envisades med att föra fram en stor anti-reform (omfattande skattesänkningar) som verkligen kittlade väljarnas sinnen: man ville inte för allt i världen släppa lös de där välfärdsslaktarna. Den anti-reformen har vunnit fler socialdemokratiska valrörelser än aldrig så väl uttänkta egna reformer.
Nu måste Socialdemokraterna plötsligt ha något eget av motsvarande tyngd. Det är de inte vana vid. I 2010 års valrörelse fortsatte de att skrämmas med systemförändring (valet stod mellan "fundamentalt olika samhällsmodeller" och så vidare), men det fanns ingenting sakpolitiskt som backade upp det. Moderatspöket hade blivit snällt och alla genomförda jobbskatteavdrag skulle ju förresten vara kvar. Det riktigt oroande är att Stefan Löfven i intervjuer visar att han tänker exakt likadant som 2010 års valstrateger: Moderaterna är egentligen samma välfärdsslaktare som de alltid har varit, de måste bara avslöjas. Men "egentligen" är ett dåligt ord i politik. Fråga de vänsterrörelser som i alla tider vevat på om människors "egentliga" intressen men haft förtvivlat svårt att få människor att verkligen se den där "egentliga" verkligheten.
Moderaterna måste mötas precis som det parti som står inför väljarna, inte partiet som det är "egentligen". Äldre generationers socialdemokrater måste sluta längta tillbaka till de där moderata systemförändringarna som var så sköna att luta sig mot.
Om valet inte avgörs på viktiga frågor, avgörs det på struntfrågor. Om socialdemokraterna inte lyckas dra ett streck i gruset där de vill att valet 2014 ska avgöras politiskt, kommer de istället få ett val som handlar om regeringsduglighet och kompetens. Det är inte alltid fel (återigen) - men det är vansinnigt när man ställer upp mot en regering som registrerar sådana popularitetssiffror som Fredrik Reinfeldts, och när man har stats- och finansministerkandidater som inte har regerat och som inte ens sitter i riksdagen.
Valhäntheten som oppositionsparti gäller också hur S förhåller sig till Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det funkar inte att som Carin Jämtin säga att de partier som ligger S närmast är Centern och Folkpartiet (vilket också Stefan Löfven regelbundet antyder). Om en sådan konstellation är politiskt omöjlig (vilket den är, på grund av högerpartiernas historiskt unika sammanhållning), är den enda effekten av ett sånt uttalande att bilden av en regeringsvillig opposition förstörs. Varför ska vi byta regering, när till och med Socialdemokraterna tycker att den är halvbra? Återigen är inte heller detta vägval fel av princip. S har ju ofta gjort upp med de borgerliga småpartierna. Det är bara så in i helvete fel just nu. Det är som om S inte riktigt vill låtsas om alliansbygget och de politiska konsekvenserna av det. Varför skulle det inge förtroende hos väljarna att närma sig mitten, när mittenpartiernas budskap till potentiella s-väljare är "ta inte i detta parti med tång"?
Ett alternativt projekt behöver inte komma från vänster. Men det måste vara något angeläget, något som uttrycker människors dominerande bekymmer eller förhoppningar, något som gör att tanken på ett regeringsskifte lockar mer än tryggheten i att det puttrar på ganska bra med den nuvarande. Något som gör att Stefan Löfven uttrycker en iver att förändra snarare än en längtan att regera.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)