Feministisk snöröjning är trams

Eller nja, så här: att göra en feministisk analys av framkomlighetsproblem är (förstås) helt rätt. Om man inte funderar på vilka som tjänar på vad, blir slutresultatet lätt att kvinnor halkar (!) efter eller får det besvärligare på de flesta områden. Det är därför smart att hålla ett öga på hur ens politik påverkar män respektive kvinnor.

Men det betyder inte att den politik man bestämt sig för nödvändigtvis ska kommuniceras som "feministisk". Snöröjningen är ett jättebra exempel. Kvinnor är överrepresenterade bland gångtrafikanterna - men knappast med särskilt mycket. Välplogade trottoarer gynnar väldigt många fler än kvinnorna. I själva verket är det svårt att hitta en åtgärd som så tydligt uppskattas av alla.

Genom att göra snöröjningen till en kvinnofråga, gör man den smalare, mindre allmän, än den behöver vara.

Typ:

Reporter: -Jaha, nu funkar snöröjningen igen och varenda stockholmare är tacksam?
Feministiskt borgarråd: -Nja, vi har ju framför allt tänkt på kvinnorna...

Det vill säga: Man genomför en politik som i praktiken gynnar precis alla. Alla går på trottoarer. Men man hämtar bara hem vinsten hos en del av väljarna, genom att själv säga att den går ut på att gynna en mindre grupp.

Det är inte vettigt. I allmänhet går annars politisk kommunikation ut på motsatsen: att anstränga sig till sitt yttersta för att räkna in så många som möjligt bland de som gynnas.

Visst, det driver klick och funkar bra i pressmeddelanden att prata om exakt vilka som tjänar på ens politik. Så kan man hoppa från den ena demografiska undergruppen till den andra i en Aftonbladetfiering av utspelen. Men nog kan även en bred politik som gynnar många paketeras väl och få genomslag?

Det finns ett generellt problem här, ofta just kopplat till feminismen. Vänsterpartiet pratar gärna om sex timmars arbetsdag, försvaret för välfärden, till och med vinstfrågan, som kvinnofrågor - just för att analysen, helt korrekt, visar att kvinnor skulle gynnas mest. Men då förminskar man samtidigt frågorna, beskär grupperna som gynnas, raderar i sitt potentiella stöd. I fallet med vinstfrågan gör man dessutom en stark principfråga - det är ju därför man har stöd långt in bland en tänkande borgerlighet - till en fråga om egenintresse.

Det måste finnas något annat sätt att profilera sig som feministiskt parti. Kanske handlar det bara om balansen i kommunikationen. Kanske ska man prata mer om det feministiska slutresultatet av genusanalysen. Eller så borde man nöja sig med att man faktiskt gör en feministisk analys, och feministisk politik. För det är väl knappast kommunikationen som i sig gör oss till bra feminister?