2014-02-26

Valet är vunnet

Henrik Ekengren Oscarsson har sagt det. Jonas Hinnfors har sagt det. Tommy Möller sa det häromdagen. Alla är de statsvetare, och alla har de sagt att valet i höst inte är avgjort. Men det är det. Och säg det gärna högt – så stannar alliansväljarna hemma på valdagen.

Visst, det är teoretiskt möjligt att de borgerliga partierna gör en sjujäkla valrörelse och hämtar in tidernas största underläge. Men är det statsvetenskap att uttala sig om vad som är teoretiskt möjligt? Ett annat sätt att svara på frågan skulle kunna vara att berätta hur det brukar gå. I novembermätningen från SCB var avståndet mellan blocken 10,1 procentenheter. Så mycket har bara en av elva valrörelser sedan 1973 svängt. Den genomsnittliga svängningen under perioden mellan november och september är bara 5,1 procentenheter.

Den enda valrörelse som svängt mer än 10,1 procentenheter är förstås den senaste. Det var då statsvetarikonen Sören Holmberg sa att ”alliansen är rökt” och fick nesligen fel. Men det får inte innebära att statsvetare inte vågar göra några analyser av läget längre. Och upphämtningen 2010 kan rimligen inte tillåtas utöva sådant inflytande över sinnena bara för att den är färskast. Inte i något av de sex val som föregick valet 2010 skiftade majoriteten överhuvudtaget mellan november och september. Förtjänar inte det att sägas? Sedan november har för övrigt alliansens läge försämrats ytterligare. Så till den milda grad att avståndet mellan blocken är 8 procentenheter större idag än vid samma tidpunkt 2010 (Alliansfritt Sverige 14/2).

Det räcker alltså inte att säga att ”det gick 2010”. Förutsättningarna för ”det” är ju mycket sämre än då.

Oppositionen säger också gärna att ingenting är klart. Tanken bakom det låter vettig: om alla tror att segern är fixad, kommer partiarbetarna tro att deras insatser är onödiga och väljarna kommer stanna hemma på valdagen. Problemet är att det finns forskning som visar att det problemet framför allt drabbar den som ser ut att förlora. Om en väljare är säker på att hennes kandidat är på väg att vinna, röstar hon nästan lika gärna som om det förutspås bli knallhårt. Men om en väljare tror att hennes kandidat är på väg att förlora, är röstningsviljan lägre (se Agranov m fl 2013: ”What makes voters turn out”). Effekten av den stora ledningen för oppositionen är alltså framför allt att alliansväljarna tappar hoppet, inte att de rödgröna väljarna blir nonchalanta. Och alliansen kommer inte att få ut fler aktivister om Stefan Löfven skulle råka låta stöddig: motgångar är inte inspirerande, de är nedslående.

Det väljarna riskerar att höra om oppositionen säger att det inte är avgjort, är förstå tvivel på den egna förmågan. Det låter ju som om man kallt räknar med att slarva bort sitt stöd. Om väljaren dessutom hör från proffstyckare i teve och tidningar att valet kommer att bli spännande, kan hon bli osäker på sin slutsats att rösta med oppositionen: är trots allt inte missnöjet med regeringen så överväldigande som det verkar? Det är ingen slump att det är Moderaternas partisekreterare som just nu är mest ihärdig med att prata om att valet fortfarande är öppet. Han har tyvärr starka krafter på sin sida: de som har politisk dramatik som sitt levebröd (massmedia) kommer att framhärda i att det är strid på kniven oavsett om det är sant eller inte. En ren gåva till alliansen i det här läget, förstås. Det är därför det vore välkommet med statsvetare som vägde upp med att säga som det är.

(Ledare publicerad i Flamman 20 feb)

4 kommentarer:

  1. Jonas Andersson2014-02-26 14:08

    Att de rödgröna får fler riksdagsmandat än alliansen verkar påtagligt sannolikt. Men är det säkert att det är en valvinst i reell mening, att Löfven får leda landet i fyra år? Detta är den stora utestående frågan i svensk politik just nu, och ingen har svaret, därför att ingen kan veta hur andra kommer att hantera situationen. Löfven lär få första tjing, men om han får entydiga signaler från allianspartierna att de inte är intresserade av att göra business kommer han nog avvisa talmannens propå. Vad händer sen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min gissning: Om rödgröna är större än alliansen men saknar egen majoritet - och SD som 2010 hävdar att de utgör ett eget block - kommer Löfven få första chansen att bilda regering, men kommer att misslyckas eftersom alliansen fortfarande ser chansen att fortsätta regera ihop. Alliansen + SD deklarerar att de kommer att aktivt rösta emot en socialdemokratisk regering. Löfven ger upp. Därefter får Reinfeldt talmannens uppdrag, och han bildar en ny regering. SD lägger ned sina röster och allt fortsätter sedan som 2010-2014.

      Den tesen bygger alltså på att alla allianspartier verkligen ser att det ligger i deras intresse att hålla ihop. Något intresse därifrån att regera med S för att inte ge SD inflytande finns ju inte - då skulle de kunna välja att göra det redan idag.

      Skulle SD kunna vägra att släppa fram en alliansregering som de inte själva sitter i? Inte så troligt, det har ju inte kommit några sådana signaler. Om de utlöser ett nyval vill de inte göra det som en total överraskning.

      Skulle en rödgrön majoritet kunna leda till 1) att V vägrar acceptera villkoren för regeringsmedverkan och 2) Löfven därpå försöker gå fram med en S-Mp-regering i minoritet? Inte helt osannolikt, men V kommer att veta att om de väl har släppt fram Löfven som statsminister kommer han att i 9 omröstningar av 10 söka stöd i mitten och lämna V utan inflytande. Därför kommer V att kräva mycket i utbyte för att inte rösta aktivt emot en S-Mp-regering. Vägrar Löfven, tror jag att V inte ryggar för ett nyval. De har till skillnad från SD tydligt deklarerat vilken fråga som är den enda betydelsefulla för dem. Ger inte Löfven efter, kan skulden för nyvalet falla även på honom.

      Radera
    2. Jag håller helt med om att det lär bli omöjligt för alliansen att bli större än de rödgröna, av diverse skäl. Men jag undrar fortsatt kring föregående fråga som nog är det mest intressanta i svensk politik detta valår. Om alliansen enligt ovanstående svar "fortsätter som 2010-2014", vad har då i realiteten ändrats? Har de rödgröna då alls vunnit?? Blir inte Löfven statsminister är väl "vinsten" i blockstriden inget värd?
      Dessutom, om SD ändå skulle släppa fram en s-ledd regering, hur kommer det att gå varje gång budgetmotionerna ska läggas fram och Alliansen + SD gör gemensam sak a la höstens strid om den staliga inkomstskatten? S har ju redan bundit ris åt egen rygg där så att säga..

      Calle

      Radera
  2. *budgetpropositionerna

    SvaraRadera