S-kongressen: en kopia som är en framgång

"Kommunerna ska få ett avgörande inflytande på om en ny friskola ska få starta."

"Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till vinstuttag, slog kongressen fast. Detta ska ske genom hårdare reglering av kvalitetskrav och skärpta etableringskrav."

Referat från s-kongressen? Ja, fast från den som hölls 2009.

Känslan av karbonkopia är rätt stark. Finns det verkligen anledning för s-vänstern att kalla detta en framgång? I fallet med föräldraförsäkringen tycks det som om man snarare backat: 2009 talade man om en tredelning inom befintlig försäkring - 2013 skapades av allt att döma en möjlighet för partiledningen att gå mot en tredelning genom att helt enkelt bygga ut "pappadelen". Om man väljer att överhuvud taget öronmärka fler månader: det är ju bara "ett sätt". Fredrik Jansson kritiserar bra i Folkbladet idag.

Men jo: visst kan man kalla det en framgång. 2009 hölls s-kongressen under finanskrisens radikaliserande påverkan och med det riktningsgivande rödgröna samarbetet igång. 2013 var förutsättningarna sämre: vänstern anses ha haft sina chanser efter debacklen i valet 2010 och under Håkan Juholts partiledarperiod. Stefan Löfven och Magdalena Andersson har sjösatt en tydligt höger-mittenprojekt. Man hade kunnat tänka sig en kongress som fullföljde det högersteget. Det gjorde den inte.

Istället sitter Stefan Löfven fortfarande med ett papper som säger att vinstintresset är ett problem.

Hur ska han hantera det?

I gårdagens Agenda fick vi ett svar. Där uppträdde en starkt defensiv Löfven som tonade ned betydelsen, underströk undantagen och betonade att det absolut inte var något hinder att göra vinst heller i framtiden.

Det fungerar såklart inte att driva politik på det sättet. Även om partiledningen fått en politik i knät som de inte är bekväma med, måste de våga vinna debatten. Det sämsta som finns är att ta ett radikalt beslut och hoppas att det inte märks. För lita på att KD kommer att uppmärksamma att S vill bestämma hur vanligt folk ska lägga upp sin föräldraledighet. S-ledningen får inte låta sig drivas på defensiven.

För att tala cyniskt: Det är en otrolig skillnad mellan att smussla undan en fråga genom att inte lyfta den aktivt (funkar) och att svara undvikande i intervjuer och debatter (funkar inte).

Vänsterpartiet hade sin motsvarande stund av defensiv undfallenhet när det gällde kravet på 200 000 nya jobb i valrörelsen 2006. Det går inte att be om ursäkt för ett sådan förslag. Antingen driver man det inte. Eller så gör man det. Och då gör man det fullt ut. Något mellanläge gives icke.

Slutligen: många kommentarer efter kongressen konstaterar att det var en tillställning fokuserad på intern enighet. Och det var den ju till den milda grad, att arbetsordningen var skräddarskydd för kompromisser. Genom institutionaliseringen av förhandlandet i korridorerna, blev debatterna i plena meningslösa och omröstningarna en formsak. Den största vinsten med det blev förstås att de diametrala motsättningarna i till exempel vinstfrågan aldrig blev exponerade inför media. Men demokratiskt känns metoden mer än lovligt tveksam: eftersom alla inte deltog i alla arbetsgrupper, blev uppgiften för ombuden till stor del att bara rösta igenom kompromisser som de inte haft någon möjlighet att påverka. Dessutom innebär ju metoden att man på förhand bestämmer sig för att aldrig välja väg tydligt. Med institutionaliserad hänsyn till minoriteten - för andra partier finns den hänsynen som en faktor i kloka ombuds huvuden - garanterar man att resultatet blir ljummen vaniljglass.

Den kongressordningen skulle jag verkligen vilja höra en debatt om.