"Det fanns inga gaskammare"

Chrysi Avgis (Gyllene Gryningen) ledare Nikos Michaloliakos har nu varit ännu tydligare med att hans nynazistiska parti faktiskt är ett - nynazistiskt parti, genom att säga att förintelsen inte har ägt rum:

"There were no ovens, this is a lie ... there were no gas chambers either."

Se där lite vägledning för de borgerliga skribenter som är oförmögna att se det särskilt allvarliga i nazism, utan som likt Peter Wolodarski bär runt på den intellektuella tics som innebär att alltid försöka få extremhögerns och extremvänsterns brott att väga lika. Att aldrig kunna säga nazism utan att säga kommunism. Att alltid vara exakt lika bekymrad för extremvänsterns som för extremhögerns framgångar.

Det är talande att grekerna själva inte relativiserar på samma sätt. Syriza deltar i regeringsförhandlingarna, Chrysi Avgi är paria. Men det är ju lättare att inbilla sig att det är samma slags extremism när man sitter så långt bort.

(Skrev lite längre om svenska högerns relativiserande häromdagen.)

Kom igen nu: framhärdar ni verkligen i att ni är lika oroade av hammare och skäror på partiflaggor som av ett parti som vill minera gränserna, sätta illegala invandrare i arbetsläger och upprätta ett etniskt rent Grekland?

Nazister - aldrig värre än vänstern

Vad är det med den svenska högern?

Hur kommer det sig att man fortfarande är helt oförmögna att tala om högerextremism utan att i samma andetag berätta att det minsann också finns vänsterextremism?

Hur kommer det sig att nazister så sällan, i någon given situation, gör något som är värre än vad vänsterns extremister gör? Det blir alltid väldigt lika, det högerextremister och vänsterextremister gör. Högerns upprördhet är nästan alltid jämnt fördelad. 50-50.

I Grekland har ett parti av blodtörstiga rasister kommit in parlamentet, ett hakkors-prytt parti med medlemmar som deltog i massakern i Srebrenica, som tycker att deras "jobb är att rensa upp", som bevisligen ägnat sig åt att hetsa mot och attackera människor som de inte anser är greker och som ogenerat frontar Mein Kampf och vit makt-musik i partihögkvarteret.

Om detta parti säger Gunnar Hökmark att "Tillsammans med motsvarande kommunistiska strömningar bidrar man till att underminera demokratiska värderingar". Och, i Borås Tidning några dagar senare: "ytterlighetspartier växer sig starka". Johan Norberg skriver om två blodbesudlade ideologier som återuppstått i Grekland. Oviljan att skilja på det ortodoxa kommunistpartiet KKE:s brott å ena sidan - att vara just ortodoxa leninister och att vifta med hammaren och skäran - och nynazistiska pogromer och planerade brott mot de mänskliga rättigheterna å andra sidan, skulle vara skrattretande om det inte handlade om så allvarliga saker.

På webbsajten Frihetssmedjan, som kallar sig "liberal", skriver Torbjörn Jerlerup om partier med "hammaren och skäran eller hakkorset" fått en tredjedel av rösterna i Grekland - "extremisterna". LUF-ordföranden Adam Cwejman pratade också om Greklands "extrempartier" och tyckte att den bästa reaktionen på valet var att fundera på likheterna mellan nazister och demokratiska vänsterpartier. Att Axess chefredaktör Johan Lundberg beskriver genombrottsvalet för Chrysi Avgi som en framgång för "extremistpartier till höger och vänster" är kanske inte lika förvånande, men helt i linje med den borgerliga överenskommelsen att aldrig nämna nazismen utan att nämna kommunismen.

Den kålsuparteorin känns inte så farlig så länge det handlar om studentikosa "vilka var värst"-debatter om 1900-talet. Men att stora delar av högern idag inte kan uttala tanken att det är någonting särskilt illa med en våldsrörelse som vill upprätta etnisk renhet i Grekland, utan tycker att det är ungefär samma sak som att vilja ställa in skuldbetalningarna och bryta med Bryssel - det är vidrigt.