Vänstervågen utanför bubblan

Felet är inte att Vänsterpartiet ligger på strax under 7 procent i opinionsmätningarna. Det är en bra siffra, historiskt. Och tendensen är uppåt.

Felet är att, som SCB:s majmätning visade, ökningen nästan helt beror på Fi-anhängare som kommer tillbaka till fadershuset.

Hur kan Vänsterpartiet inte vinna röster från en svagt presterande mitten-vänsterregering som Stefan Löfvens?

Partiet är i opposition samtidigt som det allmänna vänsterskället på regeringen är massivt. LO och Aftonbladet eldar på om investeringar istället för åtstramning. Det är vänsterns agenda som gäller.

Samtidigt vinner Vänsterpartiet inte en enda röst från S just nu, netto. Socialdemokraternas tapp i opinionen sker helt och hållet åt höger. Det Vänsterpartiet vinner från S motsvaras av en lika stor väljarström åt andra hållet.

Hur i jösse namn är det möjligt?

Jag har tre svar på min egen förvåning:

1. Socialdemokraterna tjänar - och har alltid tjänat - på sina vänsteroppositionella. Den som står till vänster i Sverige kan tryggt rösta på Daniel Suhonens, Karin Petterssons eller Karl-Petter Thorwaldssons parti - och bortse från att det samtidigt är Niklas Nordströms och Widar Anderssons parti. Det finns en socialdemokrati för alla. Så gör partiet sin bredd till en styrka. När Socialdemokraternas radikala låter som vänsterpartister, så vinner - S. Vänsterpartiet kan aldrig åka snålskjuts på sådan kritik.

2. Backa till andra stycket här ovanför. "Det är vänsterns agenda som gäller". Men - är det verkligen så? Jag tror vi ser någon slags filter bubble här. Vänsterpartiets anhängare delar radikala uppdateringar som tokiga på Facebook, lajkar progressiva segrar - och blir mer och mer algoritmens fångar, den som sorterar bort allt som vi inte verkar gilla. Till slut sitter man i en bubbla av radikalitet (och lite upprörande rasism och polisvåld) och blir mer och mer förbluffad över att vänstern inte vinner mark. Utanför bubblan pågår en helt annan debatt.

Alla förstår vad "ut i verkligheten" betyder i strikt fysisk mening. Men samma uppmaning är relevant online. Att du aldrig ser några bra högerargument betyder inte att de inte finns. De finns, och påverkar massor med människor just precis nu. Bara på en annan plats än där du tittar.

3. Men okej, det finns vänsterströmningar som inte är en synvilla. När SOM-institutet visar att stödet för skattesänkningar och privata lösningar aldrig varit så lågt som nu, är det ett konkret uttryck för en vänstersväng. Men vänstern måste sluta vara naiv här: vänstersvängar gynnar inte vänstern. Vänstersvängar gynnar de partier som anpassar sig till dem. Vilka partier har anpassat sig till vänstersvängen i Sverige de senaste åren? Nästan alla. Till och med SD har gått från "mångkulturen är omöjlig" till ett tydligt välfärdstema och "hjälpa på plats". Om alla åtta partier svarar på vänstervågen med ett lika stort kliv åt vänster finns det inget behov av att byta parti.

Det är samma fenomen som gör att vi inte alla är moderater idag, fastän 1970 års politiska agenda har skiftat våldsamt åt höger. Partierna är ideologiska dragspel, fullständigt anpassningsbara.

Så nej, det finns egentligen ingen anledning att vara förvånad över att mitten av 10-talet inte är någon klang- och jubelföreställning för vänstern. Vänstervågen är antingen en synvilla eller skickligt triangulerad - så här långt.

Utmaningen i det kortare perspektivet är att se till att inte allt regeringsmissnöje leder till röster på alliansen eller passivitet. Jag var själv naiv - och inne i bubblan - när jag såg framför mig hur Socialdemokratins kräftgång skulle gynna Vänsterpartiet. Men det är uppenbarligen inte vänstersossarna som lämnar. Eller annorlunda uttryckt: det är högerkritiken av regeringen som går fram, inte vänsterkritiken.

Den politiska agendan har blivit mer högervriden sedan förra sommaren: välfärdsfrågorna upplevs som mindre viktiga (se hos Ipsos) samtidigt som invandring och skatter går framåt. Vänsterpartiet förlorar dessutom förtroende i sakfrågorna just nu, särskilt i invandringsfrågan (som partiet varit onödigt tyst i). SCB-materialet från 8 maj ger inga tydliga ledtrådar kring var det hackar någonstans, men man kan till exempel se en nedgång bland offentliganställda, särskilt kvinnor, som skett parallellt med att välfärdsfrågorna kommit i skymundan i debatten.

Det är en klassisk, mekanisk och sann förklaring: det har inte varit vänsterns debatt. Väljarnas ändrade prioriteringar finns där, oavsett ryggdunkningarna på Facebook och Piketty-dokumentärer på SVT. Det är steg ett: att se vårt inte fullt så gynnsamma läge i vitögat. Och sedan börja bygga en vänsterkritik som faktiskt gynnar Vänsterpartiet.

-----

Uppdatering: Filterbubblan handlar förstås inte bara om att allt verkar gå vänsterns väg. Tvärtom, mångas flöden består säkert av hårda höger-vänstermotsättningar. Men det är också en filtereffekt. Utanför är allting mindre politiskt, motsättningarna lugnare, skillnaderna mindre glasklara.

Satsa större, S - men inga reformer talar för sig själva

Det är svårt, det här med sossarna. Å ena sidan är de i rätt dålig form. Det drabbar hela vänstern, och förtjänar att sägas.

Å andra sidan är de inte fullt så dåliga som Expressens kampanjjournalistik vill göra gällande. Det finns något slags lågfrekvent drev mot S som innebär att dåliga opinionssiffror alltid gör att partiets hela relevans ifrågasätts: man ritar grafer som börjar på 50-talet och skriver om industrisamhällets död och föråldrade idéer.

Så skulle man aldrig prata om ett annat parti i kris. När Moderaterna kraschade i opinionen under 2012-2013 frågade aldrig någon om partiet egentligen behövs.

I själva verket är ju Socialdemokraternas idéer trendigare än någonsin - väl beskrivet i exempelvis SVT-dokumentären Den enda vägens politik.

Så problemet är inte tidsandan.

Problemet är knappast heller viljan. Stefan Löfven är ju "förbannad" över de växande klasskillnaderna. (Och jag tror honom.)

Problemet är inte heller att S inte gör rätt saker. Det kommer pengar till bostadsbyggande, till skolan och till järnvägen.

Vad är då problemet? Tja, till att börja med att satsningarna inte räcker. Tankesmedjan Katalys föreslår en underbalansering av budgeten med 185 miljarder, LO med 70. Magdalena Andersson vill "se till att plus och minus går ihop i slutänden".

Ylva Johanssons svar i DN på LO-ekonomernas krav på offentliga investeringar är talande: "vi har ett ansträngt läge ekonomiskt".

Det vill säga: investeringar, välfärdssatsningar, är i S-ledningens ögon fortfarande inget annat än kostnader. Och kostnader ska man akta sig för. Särskilt när läget är "ansträngt".

Det är procyklisk konjunkturpolitik, antikeynesiansk.

Men varför ägnar sig S åt det? Inte ens Paul Krugman, nobelpristagaren i ekonomi, kan hitta några ekonomiska argument, utan tvingas leta i det politiska:

"Centrist politicians [...] often try to demonstrate how serious and statesmanlike they are by calling for hard choices and sacrifice"

Det finns en doktrin som väger tyngre för S än någonting annat: man får inte förlora matchen om "ekonomin" mot Moderaterna. Ingen ska få kalla regeringen ansvarslös. Förtroendet i ekonomiska frågor är det som avgör val.

Fast det är det kanske inte alls. Jag har skrivit om den tveksamma lagbundenheten förut. Och i höstens val gick S framåt, och kom till makten, fastän Moderaterna faktiskt vann ekonomimatchen.

Rädslan för att verka slarvig med pengar ligger som en våt filt över allt S företar sig.

Men låtsas för ett ögonblick att det där släppte. Att regeringen sjösatte LO:s 70-miljarderspaket i höstens budget.

Är det någon som inbillar sig att S skulle lyckas säga något inspirerande om en sådan satsning?

Pengarna är viktiga, men de skapar inte automatiskt uppslutning kring att samhället är på väg åt rätt håll. S lever med en gammal folkhemsskada: föreställningen att reformer talar för sig själva. När folk märker att de får det bättre röstar de på sossarna. Carin Jämtin säger det i anslutning till varje opinionsmätning: när regeringens politik börjar verka, när effekterna märks, då vänder opinionen.

Nä, så funkar det inte.

Folk har ingen aning om varför en svåger plötsligt fick jobb eller varför förskolan plötsligt får tag på vikarier snabbare eller varför Göteborgståget plötsligt går i tid. Inte för att folk är dumma, utan för att vi lever i ett väldigt mycket mer komplext samhälle än för 50 år sedan, i ett samhälle som har genomgått en informationsexplosion och där vi har svårt att investera tid i att förstå dagspolitik.

Och att politiken påverkar samhället är långt ifrån självklart för alla: den där svågern blev förmodligen arbetslös på grund av egna tillkortakommanden - och fick ett nytt jobb för att han, tja, lyckades hitta ett. Det verkar osannolikt att Stefan Löfven skulle ha något med saken att göra.

Det kommer han, om inte annat, blir varse när han står där 2020 med Europas lägsta arbetslöshet och ingen tackar honom, för han förstod inte ens att det fanns en fajt om orsaken.

OK, vårpropositionen kunde inte göra mycket åt att alliansens budget gäller. Men är det förbjudet att börja formulera sig om den egna politiken när man har strålkastarna riktade mot sig? Varför måste väljarna "vänta på höstbudgeten"? Regeringen visste i fyra månader att den skulle stå tomhänt i april. Den kunde ha ägnat den tiden åt att presentera idéer för resten av mandatperioden. "När ekonomin så tillåter", i värsta fall.

Men inte bara stå där och säga att man inte kan.

Och de småreformer som trots allt presenterats har fått allt annat än en omsorgsfull kommunikativ behandling. Jag får ingen hjälp att lägga någonting på minnet, eller att förstå varför någonting görs. Jag hör inte någonting om vilka ideologiska principer som förslagen bygger på eller i vilket pussel de hör hemma. Vad är det vi gör nu igen, med Sverige, vart är vi på väg?

Därför är jag trots allt lite rädd för ett 70-miljarderspaket. Inte för att det vore fel, utan för att borgerligheten skulle vinna debatten. Så ja, det är nödvändigt för S att skaffa sig en djärvare ekonomisk politik. Men att göra det samtidigt som man tror att satsningar förklarar sig själva vore självmord.


Andra texter om Socialdemokraterna:

Finns det någon botten för S?
Skatteglada Svensson
Världens rödaste medelklass

Jo, det är samhället

Antingen försiggår människors handlande inom begränsande samhälleliga ramar, eller så gör det inte det.

Vänstern brukar säga att det gör det.

Och just därför måste samhället ändras, det sociala arvet luckras upp, de förutfattade meningarna brytas. Vi kan inte bara säga åt folk att skärpa sig.

Och vi kan inte heller ha en vänster som väljer att se strukturer bara när det passar. I diskussionen om svenska IS-krigare avslöjade en del vänsteranhängare en syn som sa att nä, just här går gränsen för när samhället faktiskt är oskyldigt och det bara är ett eget val att bli militant islamist.

Samma sak när vänstern pratar om nazistiska rörelser: det kan handla om 15-åriga arbetarkillar med tragiska familjeförhållanden, men just här går ändå gränsen. Dessa människor får inte skylla på några omständigheter. De har valt ondskans idéer och är därmed avskum som ska hatas.

Dagens feminism tryfferas också regelbundet med "men skärp er då"-argumentation. I en intervju i ETC utbrister Maria Sveland:

– Vad är det för jävla fel i huvudet på en man som får för sig att våldta en kvinna?

Jag vet inte, men fanns det inte en politisk teori om detta en gång i tiden? Om genus och könsmaktsordning?

Våldtäkter är inte "fel i huvudet" på folk, våldtäkter är en konsekvens av mäns makt över kvinnor och de bilder av män och kvinnor som följer av, och förstärker, det maktförhållandet.

Att leta sig till militant islamism är inte "fel i huvudet".

Att leta sig till rasistiska rörelser är inte "fel i huvudet".

Det där är en från början till slut liberal syn på samhället. Och liberalerna vet när de har vänstern på gaffeln, de ser när vi tvekar och försöker slå där det gör som ondast. Just i diskussionen om IS-krigarna passade de på: här slutar väl ändå samhällsansvaret, de här människorna kan väl ändå inte skylla på att det inte fanns några fritidsgårdar?

Jag är helt övertygad om att det är livsviktigt att svara: jo. Även dessa människor skulle ha behövt fritidsgårdar. Även för dessa människor begränsade samhället de möjliga valen, de val som alla gör men som oftare leder fel för vissa än för andra.

Realpolitiskt sätter vänsterns liberala irrfärder redan sina spår. En del feminister mumlar gillande när strängare straff för sexualbrott - totalt verkningslöst förstås - kommer på tal. Det är inte så konstigt om analysen börjar med att man ska "fatta" och inte ha "fel i huvudet".