Det finns få naturlagar i politiken, men en kanske är denna: under ett regeringssamarbete mellan ett stort parti och ett litet parti, kommer det lilla partiet att förlora röster.
Så när alliansens småpartier kämpar med att hålla huvudet ovanför vattenytan är de sannerligen inte ensamma. Det enda svenska undantaget som dyker upp i huvudet är Miljöpartiet som ökade lite grand både 2002 och 2006 trots samarbetet med Socialdemokraterna.
Om sålunda någon kräver av Annie Lööf, Jan Björklund och Göran Hägglund att de ska öka partiernas stöd, har man felaktiga förväntningar. Som liten samarbetspartner handlar det om att minimera förlusterna. Problemet är att många bedömare och interna kritiker inte ser allianssamarbetet sådant det verkligen är: som Moderaterna med stödpartier. Istället lever man i föreställningen att samarbetet sker mellan jämbördiga parter, någon slags borgerlig jazzkvartett där alla har rätt till lika långa solon. Men så var det bara när alliansen bildades efter det moderata katastrofvalet 2002. Alliansens förutsättning var Moderaternas 15-procentiga väljarstöd. Bara ett så svagt parti kunde acceptera att plötsligt vara "ett av fyra".
Nu är styrkeförhållandena annorlunda och det har Moderaterna utnyttjat. Mittenpartierna som nu gnäller över moderat dominans borde förstås själva ha bundit upp Fredrik Reinfeldt i fastare spelregler när hans parti var som svagast. Man hade till exempel kunnat komma överens om att oavsett valresultat i framtiden dela lika på ministerposterna.
Fredrik Reinfeldt är hur nöjd som helst med den nuvarande situationen. Han behöver inte starkare mittenpartier: huvudsaken är att de klarar fyraprocentsspärren, och det lär de göra i en nation av inbitna stödröstare. Nu för tiden omfattar dessutom Moderaterna i sig all den politiska bredd som behövs för att göra ett borgerligt regeringsalternativ aptitligt. Tidigare kunde Folkpartiets och Centerns partistrateger säga att deras socialliberalism och deras gröna politik behövdes för att komplettera M:s batong- och betonghöger. Nu har dels Moderaterna blivit lika bra sossar som sossarna, dels har mittenpartierna frivilligt gjort sig av med den egenart som tidigare var deras bästa argument för att få en mer framträdande plats i högerblocket än deras storlek egentligen motiverade.
Behöver, å andra sidan, mittenpartierna Moderaterna?
Tacka tusan för att de gör. Utan projektet "de nya Moderaterna" hade högerblocket varit rökt för länge sedan. Det, och ingenting annat, är orsaken till de senaste sju årens regeringsinnehav. Alliansbildandet var smart, men utan Moderaternas upplevda uppmjukning hade det aldrig blivit någon borgerlig regering. Frågan är om inte mittenpartierna borde vara tacksamma över att Moderaterna varit så dominerande de senaste åren - då har de ju sluppit situationen att sänkta löner, Nato- och EMU-medlemskap, nedmonterad arbetsrätt och plattskatt uppfattats som annat än perifert svammel. Väljarna har kunnat vara säkra på att det är Anders Borg som styr, oavsett hur mycket annat ungdomsförbundsmässigt gläfs de hör om att "staten ska vara så liten som möjligt".
Moderaternas framgångar har dessutom blivit så stora att de är självgenererande. Många allmänborgerliga väljare lockas säkert av tanken på att för första gången i modern historia peta ner Socialdemokraterna från positionen som Sveriges största parti. Det är helt enkelt spännande med ett riktigt stort och starkt borgerligt parti. Som på kontinenten.
För alliansen som idé - en allmänborgerlig samling - räcker det idag med en medlem: Moderaterna. Det förbättrar inte direkt småpartiernas möjligheter att hävda sig.
Frågan är om Fredrik Reinfeldt ens är särskilt rädd för scenariot att de andra partierna trillar ur riksdagen. Enligt SCB:s senaste undersökning av "nästa bästa parti"-sympatierna skulle högst 1/5 av mittenpartiernas röster, om de raderades ut, hamna hos de rödgröna. Det är mindre än tre procentenheter till S och Mp.
Maramö, då?
Det är obegripligt hur man med så lång förberedelsetid inte såg till att presentera något verkligt steg framåt. Att säga "nystart" står sig slätt mot att genomföra en nystart, till exempel genom ett antal nya reformförslag. Politik kan inte vara enbart poser.
Därmed blev skadan dubbel. Redan Annie Lööfs inbjudan i somras innehöll ett erkännande att alliansen var trött och seg. Att dessutom inte hitta den där "refresh"-knappen på själva mötet är en mindre katastrof. Framför allt lär förhållandet till Sveriges politiska journalister ha fått sig en törn. Trampa snömodd i tre dagar för en bild på korvgrillning?
Alliansen i valet 2014 kommer säkert att präglas av den strategi som Moderaterna redan berättat om: att gå i opposition mot sig själva. Det betyder inte att göra som Annie Lööf - ifrågasätta den egna geisten - utan att prata i termer av återstående arbete. Centerledaren har med all önskvärd tydlighet visat att det är bäst att Moderaterna tar hand om det strategiska arbetet. I så fall kan Alliansen fortfarande vinna valet. Det är också det enda som lär kunna hålla ihop den efter september 2014.
2013-02-26
2013-02-23
Mer systemkritik
I Flamman den 14 februari uppmanar Hans Arvidsson Vänsterpartiet att inte glömma "maktfrågorna". Jag tycker han har ett par bra poänger. Vänsterpartiet sladdar ofta ner i att betrakta allt elände som ett resultat av det borgerliga maktinnehavet: man kritiserar Försäkringskassan, men inte det tunga arbetsliv som skickar dit folk.
Det gäller för övrigt vänstern i allmänhet. Det blir lätt för mycket politik, i ivern att få ett regeringsskifte 2014. Men systemkritiken och antikapitalismen blir lidande.
Det pågår nuförtiden en invadering av löntagares privatliv. Det är inte längre accepterat att bara utföra sina arbetsuppgifter. Att anställda ska vara "företagets viktigaste ambassadörer" är en idé som kommer från marknadsförings- och managementsfärerna. Konsekvensen är att du inte får se knasig ut på Facebook efter arbetstid.
Hälsohetsen gentemot löntagare är en annan del. Den är så intensiv eftersom den delvis är lösningen på den fråga som plågat borgerliga ekonomer i ett halvt sekel: hur ska produktiviteten i tjänstesektorn hänga med tillverkningsindustrin? Nu har företagen hittat svaret: förbättra dina anställdas fysik. Och säg att det är för deras egen skull.
Här finns plats för systemkritik som skulle kunna landa väl inte bara hos arbetare, och inte bara bland fackligt aktiva. Vänsterpartiets arbetslivskampanj - som kanske omvandlas till profilfråga i valet 2014 - får akta sig för att bli för snäv; makten på arbetsplatserna är ingen facklig fråga, till exempel. Och den arbetsrättsliga vinkeln är bara en av flera. Dessutom krävs det självsanering: i fråga om hälsohetsen är Vänsterpartiet runt om i landsting och kommuner en del av problemet. Det är precis i sådana små frågor som "snusfria arbetsplatser" som fajten står om vem som har rätt att bestämma vad på jobbet.
Att prata makt är att prata socialism, skriver Arvidsson, och citerar att ett socialistiskt partis uppgift är att "förena all verklig rörelse bland arbetande med socialismen".
Det är kanske också en svag punkt hos Vänsterpartiet? Nu handlar det mesta om att skapa rörelse. Tända upprorseldar. Försöka ruska liv i alla liknöjda jobbskatteavdragstagare. Men den som håller med om Vänsterpartiets kritik kan sedan försvinna lite varstans politiskt. Svårigheten är att lyckas med alla steg: först att omvandla passivitet till missnöje. Sedan att se till att missnöjet inte riktas inåt, utan blir samhällskritik. Sedan att ta den samhällskritiske i handen och erbjuda en mer allmängiltig karta: den socialistiska samhällssynen.
Ett parti som verkligen föresatt sig att "förena all verklig rörelse" kanske skulle vara bättre på att kanalisera och använda det engagemang som redan finns. Vänsterpartiet behöver inte starta några revolutioner från scratch. Det finns redan rörelse i samhällskroppen. Den kan man ansluta till, vara öppen inför. Många rörelser kan kritisera utvecklingen i samhället, men Vänsterpartiets uppgift är att vara Vänsterpartiet. Partiets bidrag måste vara att föreslå lite systematik i all vår ilska.
Det gäller för övrigt vänstern i allmänhet. Det blir lätt för mycket politik, i ivern att få ett regeringsskifte 2014. Men systemkritiken och antikapitalismen blir lidande.
Det pågår nuförtiden en invadering av löntagares privatliv. Det är inte längre accepterat att bara utföra sina arbetsuppgifter. Att anställda ska vara "företagets viktigaste ambassadörer" är en idé som kommer från marknadsförings- och managementsfärerna. Konsekvensen är att du inte får se knasig ut på Facebook efter arbetstid.
Hälsohetsen gentemot löntagare är en annan del. Den är så intensiv eftersom den delvis är lösningen på den fråga som plågat borgerliga ekonomer i ett halvt sekel: hur ska produktiviteten i tjänstesektorn hänga med tillverkningsindustrin? Nu har företagen hittat svaret: förbättra dina anställdas fysik. Och säg att det är för deras egen skull.
Här finns plats för systemkritik som skulle kunna landa väl inte bara hos arbetare, och inte bara bland fackligt aktiva. Vänsterpartiets arbetslivskampanj - som kanske omvandlas till profilfråga i valet 2014 - får akta sig för att bli för snäv; makten på arbetsplatserna är ingen facklig fråga, till exempel. Och den arbetsrättsliga vinkeln är bara en av flera. Dessutom krävs det självsanering: i fråga om hälsohetsen är Vänsterpartiet runt om i landsting och kommuner en del av problemet. Det är precis i sådana små frågor som "snusfria arbetsplatser" som fajten står om vem som har rätt att bestämma vad på jobbet.
Att prata makt är att prata socialism, skriver Arvidsson, och citerar att ett socialistiskt partis uppgift är att "förena all verklig rörelse bland arbetande med socialismen".
Det är kanske också en svag punkt hos Vänsterpartiet? Nu handlar det mesta om att skapa rörelse. Tända upprorseldar. Försöka ruska liv i alla liknöjda jobbskatteavdragstagare. Men den som håller med om Vänsterpartiets kritik kan sedan försvinna lite varstans politiskt. Svårigheten är att lyckas med alla steg: först att omvandla passivitet till missnöje. Sedan att se till att missnöjet inte riktas inåt, utan blir samhällskritik. Sedan att ta den samhällskritiske i handen och erbjuda en mer allmängiltig karta: den socialistiska samhällssynen.
Ett parti som verkligen föresatt sig att "förena all verklig rörelse" kanske skulle vara bättre på att kanalisera och använda det engagemang som redan finns. Vänsterpartiet behöver inte starta några revolutioner från scratch. Det finns redan rörelse i samhällskroppen. Den kan man ansluta till, vara öppen inför. Många rörelser kan kritisera utvecklingen i samhället, men Vänsterpartiets uppgift är att vara Vänsterpartiet. Partiets bidrag måste vara att föreslå lite systematik i all vår ilska.
2013-02-11
Barnsliga reaktioner på Svegfors
Mediamänniskor är det stingsligaste som finns. Har ni sett någon sitta i Aktuelltstudion och försökt lyfta mediekritik? Det är nobben direkt. Vadå, säger Anna Hedenmo, skulle det vara vårt fel?
Aldrig rinner professionalismen så fort av en journalist som när någon försöker göra deras fält till föremål för debatt. Att kritisera media är att försöka smita undan frågan. Alla sådana försök viftas eller fnissas bort. Utan undantag.
Lika barnsliga reaktioner hörs nu på Mats Svegfors svartsynta debattartikel. Höhö, skulle dubbelt så långa texter vara dubbelt så bra?
Svegfors säger faktiskt ingenting om långa texter, han pratar om att kvalitetsjournalistik trängts undan. Det är både långa och korta texter som fått stryka på foten.
Dessutom verkar det ha gått kritikerna förbi att de senaste åren varit en renässans för det långa välskrivna reportaget (i tidskrifter). Att sätta likhetstecken mellan långa texter och innehållslöst pladder håller inte.
Och på samma sätt är det väl svårt att hävda att textens undergång i dagspressen beror på att svenska journalister blivit något slags virtuoser i korthuggen prosa.
Seriöst, är det svaret på Svegfors brandfackla? "Vi skriver så vackra aforismer idag".
När Svegfors räknar tecken är det en metod för att lyckas säga något om svenska mediers utveckling. Det kan vara en bra eller dålig operationalisering, men den betyder inte att "två tecken är bättre än ett tecken". Alla utsagor om stora sammanhang måste i grunden bygga på någon slags handfast data.
Andra är välkomna att presentera andra metoder för att lyckas säga något om dagspressen. Svegfors bygger i alla fall inte på anekdotisk bevisföring. Kan någon försöka mäta exakt hur fantastiskt det är att webben och sociala medier tar över istället? Det där är ju bara en tankemässig snuttefilt. Det kommer nog nåt på nätet istället.
Dagens Nyheters ledarsvar bemöter Svegfors genom att tala om - televisionens ägarförhållanden. Det finns fler kanaler nu! Det är den viktiga frågan.
Jasså. Fast nu var det ju en annan fråga Svegfors lyfte; den om vad vi får oss till livs i morgontidningarna. (Dessutom har dagspressmarknaden gått åt motsatt håll jämfört med teve, om man prompt ska diskutera ägandet och konkurrensen.)
Svegfors har en angelägen fråga som svenska journalister borde vara intresserade av att diskutera - inte deras arbetsgivare, men de som verkligen brinner för att få göra ett gott journalistiskt jobb. Drygt 40 procent av alla journalister håller trots allt med om att kommersiella drivkrafter blivit mycket starkare (pdf, s 62) de senaste åren. DN:s ledarsida citerar Ingela Wadbring, men hennes forskning täcker givetvis inte in alla aspekter av journalistisk kvalitet. En nyhetsartikel kan - för att ta ett exempel - fortfarande vara sakorienterad och välskriven, men den kan vara skriven på ett företags PR-avdelning.
Det är lätt att påstå att allting var bättre förr, skriver DN. Visst är det så. Men den som kommit till slutsatsen att det inte var bättre förr, kanske kan kosta på sig att också lägga till frågan: är det tillräcklig bra idag?
Våra krav på journalistik växer förstås i takt med alla andra stigande förväntningar. Om allt är lika bra idag som 1960, är det inte konstigt om folk är missnöjda.
Aldrig rinner professionalismen så fort av en journalist som när någon försöker göra deras fält till föremål för debatt. Att kritisera media är att försöka smita undan frågan. Alla sådana försök viftas eller fnissas bort. Utan undantag.
Lika barnsliga reaktioner hörs nu på Mats Svegfors svartsynta debattartikel. Höhö, skulle dubbelt så långa texter vara dubbelt så bra?
Svegfors säger faktiskt ingenting om långa texter, han pratar om att kvalitetsjournalistik trängts undan. Det är både långa och korta texter som fått stryka på foten.
Dessutom verkar det ha gått kritikerna förbi att de senaste åren varit en renässans för det långa välskrivna reportaget (i tidskrifter). Att sätta likhetstecken mellan långa texter och innehållslöst pladder håller inte.
Och på samma sätt är det väl svårt att hävda att textens undergång i dagspressen beror på att svenska journalister blivit något slags virtuoser i korthuggen prosa.
Seriöst, är det svaret på Svegfors brandfackla? "Vi skriver så vackra aforismer idag".
När Svegfors räknar tecken är det en metod för att lyckas säga något om svenska mediers utveckling. Det kan vara en bra eller dålig operationalisering, men den betyder inte att "två tecken är bättre än ett tecken". Alla utsagor om stora sammanhang måste i grunden bygga på någon slags handfast data.
Andra är välkomna att presentera andra metoder för att lyckas säga något om dagspressen. Svegfors bygger i alla fall inte på anekdotisk bevisföring. Kan någon försöka mäta exakt hur fantastiskt det är att webben och sociala medier tar över istället? Det där är ju bara en tankemässig snuttefilt. Det kommer nog nåt på nätet istället.
Dagens Nyheters ledarsvar bemöter Svegfors genom att tala om - televisionens ägarförhållanden. Det finns fler kanaler nu! Det är den viktiga frågan.
Jasså. Fast nu var det ju en annan fråga Svegfors lyfte; den om vad vi får oss till livs i morgontidningarna. (Dessutom har dagspressmarknaden gått åt motsatt håll jämfört med teve, om man prompt ska diskutera ägandet och konkurrensen.)
Svegfors har en angelägen fråga som svenska journalister borde vara intresserade av att diskutera - inte deras arbetsgivare, men de som verkligen brinner för att få göra ett gott journalistiskt jobb. Drygt 40 procent av alla journalister håller trots allt med om att kommersiella drivkrafter blivit mycket starkare (pdf, s 62) de senaste åren. DN:s ledarsida citerar Ingela Wadbring, men hennes forskning täcker givetvis inte in alla aspekter av journalistisk kvalitet. En nyhetsartikel kan - för att ta ett exempel - fortfarande vara sakorienterad och välskriven, men den kan vara skriven på ett företags PR-avdelning.
Det är lätt att påstå att allting var bättre förr, skriver DN. Visst är det så. Men den som kommit till slutsatsen att det inte var bättre förr, kanske kan kosta på sig att också lägga till frågan: är det tillräcklig bra idag?
Våra krav på journalistik växer förstås i takt med alla andra stigande förväntningar. Om allt är lika bra idag som 1960, är det inte konstigt om folk är missnöjda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)