Idén om att betrakta partierna som offentliga institutioner som jag argumenterade emot om häromdagen har uppenbarligen stöd av DN Debatt, och det är ju alltid ett tungt bevis för att den motsatta hållningen är den riktiga. (Vilket för övrigt redan Tage Erlander konstaterar i sina dagböcker för 1957.)
DN:s enda argument är:
Att ta emot bidrag som är så stora att de undergräver självständigheten ska ha ett högt politiskt pris.
En föregivet liberal tidning anser alltså att staten ska tvinga fram ett sådant "politiskt pris". Men är då väljarna alldeles bortglömda? Det politiska priset sätts på valdagen. Då avgöra väljarna själva om det är viktigt eller oviktigt att de vet exakt vilka snorrika företagare som stöder företagarpartierna. Varför är det viktigt att sätta det priset genom lagstiftning, annat än om man lider av något slags sjukligt omsorgsbegär om just de sittande sju riksdagspartierna?
Låt partierna själva avgöra om de är villiga att riskera väljarnas förtroende.
Någon bloggare skriver: "Väljarna har rätt att veta vilka särintressen som finansierar partierna." Nej: om väljarna är intresserade av det så bör de rösta på ett parti som redovisar sina bidrag öppet. Om de vill att deras favoritparti ska ändra sin policy bör de försöka förändra den som medlemmar. Varken väljare, politiker, journalister eller statsvetare ska ställa några krav på politiska organisationer. 99% av all lagstiftning kring "politik" idag handlar också om spelreglerna kring val - inte om kandidaterna eller partiorganisationerna. Juridiken är alltså fortfarande - Gud ske pris - långt ifrån den allmänna opinionen.
Men det är lätt att hitta på andra "krav" som väljarna skulle kunna anses ha rätt att ställa. Och det görs. I själva verket är det en stark trendspaning att vi inom 10-20 år även kommer att ha lagstiftning kring till exempel
-öppenhet om huruvida politiska kandidater är tidigare straffade
-om att man måste lämna sin plats som förtroendevald om man fälls i domstol
-offentlighet även åt partiinterna dokument och kommunikation
-detaljerad redovisning kring hur partierna använt sina partistöd
-"tjänstefel" även för förtroendevalda (d v s en ihopsmältning av synen på tjänstemän och politiker)
-att partierna måste acceptera vem som helst som medlem
Det är hit vi är på väg, och det är därför partistödsdiskussionen döljer en viktig principdebatt. Det finns två olika synsätt. Det dominerande synsättet (DN Debatt) är det patriarkala - "detta är bra och då ska det också gälla" - där man vill lägga det politiska livet till rätta. Det andra, här förträdda synsättet, kan å ena sidan ses som liberalt (åtskillnad mellan stat och organisationer) men också revolutionärt socialistiskt: "låt de borgerliga partierna ruttna i fred - vi har inget ansvar för att rycka upp dem moraliskt" - partierna ansvarar bara inför den klass de är det politiska uttrycket för. Det förvånar mig att så många vänsterdebattörer står på den första ståndpunkten.
2010-02-26
2010-02-24
Lämna moderaterna i fred
Moderaterna lovade fria val men levererade mygel. Det visar på dålig demokratisk ryggrad. Och jag inser att det taktiskt riktiga vore att blåsa på för att försvaga moderaterna maximalt (som Peter Andersson, Svensson, Jinge m fl) . Men när koleriska jurister börjar prata om polisutredning, är det dags att påminna om att partierna får sätta ihop sina listor precis hur de vill: genom lerbrottningsturnering, kobingo, Robinsonplanka - eller genom att någon säljer platserna till högstbjudande. Det finns inga lagar om hur politiska partier ska fungera, ännu mindre att de ska vara demokratiskt uppbyggda.
Därför är också de moderata provvalens genomförande enbart en fråga för moderaternas medlemmar att ha åsikter om. Om de tycker att allt är okej - ja, då är det de facto så moderaterna organiserar sig, och då utgår vi från det på valdagen.
Motsatsen är den obehagliga politikens offentligisering som pågått åtminstone hela 90- och 00-talet: detta att de politiska partierna mer och mer betraktas som offentliga institutioner med plikter gentemot alla medborgare - inte bara sina medlemmar. Partierna antas ha en slags skyldighet att vara schyssta, som om de inte kunde röstas bort på valdagen. Det uttalas att partierna ska vara representativa, fastän det är fullkomligt legitimt att gå till val på en idé om att representativitet är av ondo. Det uttalas att partiledarna borde leva som vanliga människor, fastän de egna partimedlemmarna kanske unnar sina höga företrädare ett gott liv. Det uttalas att partierna måste öka valdeltagandet, fastän de har all rätt att inte tro på massdeltagande. Kravställandet bottnar både i den osynliga premissen att partilandskapet är gjutet i betong (vilket betyder att de gamla partierna måste tvingas rymma alla nya idéer eftersom de aldrig kan straffas ut av kloka väljare) och på en slags kväljande svensk föreställning om ett förnuftigt konsensus om vad god demokrati är, snarare än att man erkänner att det finns avgrundsdjupa ideologiska skiljelinjer även på det området.
Tydligast blir offentligiseringen av politiken i samband med politiska skandaler och frågor om huruvida någon kan sitta kvar på sin post eller inte. Då rasar moderatväljare mot sosseledare i kvällstidningarnas gallupar, som om de hade rätt att vara med och utse motståndarnas företrädare. Det är nästan obegripligt: det närmaste jag kommer en förklaring handlar om en institutionalisering som förvandlat partierna från separata, politiskt definierade organisationer till offentliga leverantörer av godhet och förnuft. Det mest naturliga för en moderat vore ju annars att alltid uttala sig för att den sämsta, mest korrupta sossen satt kvar, om Aftonbladet frågade.
Offentligiseringen blir aktuell också i diskussionen om huruvida partierna borde vara skyldiga att redovisa sina inkomstkällor öppet - som om de vore just offentliga institutioner med krav på transparens. Det är de inte, och bör ha rätt att hemlighålla precis så mycket de själva tror att väljarna tål. Att ge sig ut på det sluttande plan av statlig kontroll av partiväsendet som en lagstiftning skulle innebära känns inte behagligare bara för att andra länder gjort det. För mig är också den politiska taktiken från Baylan och Socialdemokraterna luddig: varför ett sådant här krav? Varför inte bara redovisa varenda öre av de egna inkomsterna och sedan kommunicera ut: "vi är ett sånt här parti - öppet, ärligt - medan moderaterna har hemligheter för er väljare".
Låt moderaterna vara precis sådana moderater de vill vara. Vi har varken rätt eller skyldighet att förändra dem. Vår enda skyldighet är att besegra dem.
Andra om partibidrag: HBT-sossen, Johan Westerholm, Fredrik Olovsson, Claes Krantz.
Därför är också de moderata provvalens genomförande enbart en fråga för moderaternas medlemmar att ha åsikter om. Om de tycker att allt är okej - ja, då är det de facto så moderaterna organiserar sig, och då utgår vi från det på valdagen.
Motsatsen är den obehagliga politikens offentligisering som pågått åtminstone hela 90- och 00-talet: detta att de politiska partierna mer och mer betraktas som offentliga institutioner med plikter gentemot alla medborgare - inte bara sina medlemmar. Partierna antas ha en slags skyldighet att vara schyssta, som om de inte kunde röstas bort på valdagen. Det uttalas att partierna ska vara representativa, fastän det är fullkomligt legitimt att gå till val på en idé om att representativitet är av ondo. Det uttalas att partiledarna borde leva som vanliga människor, fastän de egna partimedlemmarna kanske unnar sina höga företrädare ett gott liv. Det uttalas att partierna måste öka valdeltagandet, fastän de har all rätt att inte tro på massdeltagande. Kravställandet bottnar både i den osynliga premissen att partilandskapet är gjutet i betong (vilket betyder att de gamla partierna måste tvingas rymma alla nya idéer eftersom de aldrig kan straffas ut av kloka väljare) och på en slags kväljande svensk föreställning om ett förnuftigt konsensus om vad god demokrati är, snarare än att man erkänner att det finns avgrundsdjupa ideologiska skiljelinjer även på det området.
Tydligast blir offentligiseringen av politiken i samband med politiska skandaler och frågor om huruvida någon kan sitta kvar på sin post eller inte. Då rasar moderatväljare mot sosseledare i kvällstidningarnas gallupar, som om de hade rätt att vara med och utse motståndarnas företrädare. Det är nästan obegripligt: det närmaste jag kommer en förklaring handlar om en institutionalisering som förvandlat partierna från separata, politiskt definierade organisationer till offentliga leverantörer av godhet och förnuft. Det mest naturliga för en moderat vore ju annars att alltid uttala sig för att den sämsta, mest korrupta sossen satt kvar, om Aftonbladet frågade.
Offentligiseringen blir aktuell också i diskussionen om huruvida partierna borde vara skyldiga att redovisa sina inkomstkällor öppet - som om de vore just offentliga institutioner med krav på transparens. Det är de inte, och bör ha rätt att hemlighålla precis så mycket de själva tror att väljarna tål. Att ge sig ut på det sluttande plan av statlig kontroll av partiväsendet som en lagstiftning skulle innebära känns inte behagligare bara för att andra länder gjort det. För mig är också den politiska taktiken från Baylan och Socialdemokraterna luddig: varför ett sådant här krav? Varför inte bara redovisa varenda öre av de egna inkomsterna och sedan kommunicera ut: "vi är ett sånt här parti - öppet, ärligt - medan moderaterna har hemligheter för er väljare".
Låt moderaterna vara precis sådana moderater de vill vara. Vi har varken rätt eller skyldighet att förändra dem. Vår enda skyldighet är att besegra dem.
Andra om partibidrag: HBT-sossen, Johan Westerholm, Fredrik Olovsson, Claes Krantz.
2010-02-09
Ett dåligt råd
För den som undrar exakt hur perverst distanserad tjänstemannarörelsen blivit från den fackliga grundidén - slå upp senaste numret av Unionens medlemstidning Kollega:
"Cirka 40 000 av Unionens medlemmar tjänar mindre än 20 600 kr i månaden. För dem är bästa tipset: byt jobb."
Nej, det är ingen sarkasm. Redaktören för den stående vinjetten "Lön & avtal" Niklas Hallstedt rekommenderar helt enkelt en individualistisk exit-strategi istället för kollektiv facklig kamp - som om jobbet man lämnade inte skulle tas över av någon annan, med samma dåliga lön! Bekämpar vi låglönejobben genom att turas om att ha dem? Dessutom är det inte lite nonchalant att råda medlemmarna att "byta jobb" i en situation med 9 procents arbetslöshet.
I själva verket luktar det ju klassisk ultrahögerteori, där man låtsas att utbudet av arbetsgivare är obegränsat. Den arbetsgivare som erbjuder för dåliga villkor kommer inte att locka några arbetssökande och tvingas förbättra villkoren. Alla som hört flinande MUF:are dra den litanian räcker upp en hand.
Att byta jobb är verkligen bra när man gör individuell lönekarriär, men redan idén om "lönekarriär" bygger på att alla inte gör den. Det måste väl ett fackförbund begripa?
"Cirka 40 000 av Unionens medlemmar tjänar mindre än 20 600 kr i månaden. För dem är bästa tipset: byt jobb."
Nej, det är ingen sarkasm. Redaktören för den stående vinjetten "Lön & avtal" Niklas Hallstedt rekommenderar helt enkelt en individualistisk exit-strategi istället för kollektiv facklig kamp - som om jobbet man lämnade inte skulle tas över av någon annan, med samma dåliga lön! Bekämpar vi låglönejobben genom att turas om att ha dem? Dessutom är det inte lite nonchalant att råda medlemmarna att "byta jobb" i en situation med 9 procents arbetslöshet.
I själva verket luktar det ju klassisk ultrahögerteori, där man låtsas att utbudet av arbetsgivare är obegränsat. Den arbetsgivare som erbjuder för dåliga villkor kommer inte att locka några arbetssökande och tvingas förbättra villkoren. Alla som hört flinande MUF:are dra den litanian räcker upp en hand.
Att byta jobb är verkligen bra när man gör individuell lönekarriär, men redan idén om "lönekarriär" bygger på att alla inte gör den. Det måste väl ett fackförbund begripa?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)