Hatar sossar kvinnor?

Jag undrar om inte Jenny Madestam måste börja prioritera bort en del mediemedverkan. Nu hasplar hon ur sig snart sagt vad som helst överallt. Klar Stigbjörn-varning.

I senaste numret av Chefstidningen uttalar hon sig om bristen på kvinnor i svensk politik, och i synnerhet på framträdande positioner:

"En förklaring är Socialdemokraterna. Det är de som har regerat och de som har möjlighet att få fram en kvinna som statsminister. Även om de säger sig vara ett feministiskt parti och jobba för jämställdhet så finns det en oerhörd hierarki, som i alla partier, och också en extrem kollektivism, vilket socialdemokratin delvis bygger på. Den här kollektivismen innebär att individer inte får utrymme, till exempel kvinnor som är duktiga."

Jisses!

Man brukar kritisera nationalekonomin för att vara modellbunden och alltför ointresserad av empiri. Här har vi ett bra exempel på att statsvetenskap kan vara likadan. Madestam har en jättefin förklaring till att kvinnor inte kommer fram inom socialdemokratin. Men det håller ju inte för minsta konfrontation med verkligheten.

-Historiskt finns det mycket små skillnader när man tittar på andelen kvinnliga statsråd i borgerliga och socialdemokratiska regeringar. (Och inom parentes sagt: vad då "det är de som har regerat"? Lägg av. Har man doktorerat måste man väl först ha läst A-kursen? Borgarna satt i regering under kriget, större delen av 50-talet, hade stort inflytande under lotteririksdagen 73-76, tog över till 1982, hade en parentes 1991-94 och sitter nu sedan fem år tillbaka.)

-Det första kvinnliga statsrådet var en socialdemokrat, Karin Kock. Överraskande nog - för Madestams tes - valde sedan inte Gunnar Hedlund att ta in någon kvinna i regeringen 1951-57, utan det dröjde tills 1976 innan vi fick den första högerkvinnan på en statsrådstaburett. Då hade socialdemokratin hunnit ha en hel bukett.

-Den första helt jämställda regeringen utsågs av Ingvar Carlsson 1994.

-Danmarks första kvinnliga statsminister är socialdemokrat. Norges första kvinnliga statsminister var socialdemokrat. Finlands första kvinnliga statsminister var centerpartist. Inga överväldigande bevis för att borgarna är särskilt ivriga att lyfta fram kvinnor. Och de har haft chanser.

-Socialdemokraterna hade Mona Sahlin som statsministerkandidat 2010. Det dominerande borgerliga partiet har aldrig varit i närheten av att lansera en kvinnlig statsministerkandidat. Kvinnor har bara fått leda småpartier som centern och folkpartiet.

-De enda nuvarande partier som aldrig haft en kvinnlig partiledare är högerpartier: Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Fick Madestam någon slags formerande hallelujaupplevelse när Karin Söder valdes till Sveriges första kvinnliga partiledare på centerstämman 1986, som är svår att släppa? För något annat exempel på hur borgerligheten gått i bräschen är svårt att hitta. (Detta legendariska, framgångsrika partiledarskap som inspirerade en hel generation svenska kvinnor under - ett helt år.)

Stringensen i Madestams teoribygge kan väl också ifrågasättas. Kollektivism eller inte så måste ju företrädare utses: SAP har aldrig letts av något slags hippie-stormöte. Och att kollektivismen skulle kväva just kvinnliga individer känns som en darrig tes.

För övrigt borde Madestam läsa Lars Trägårdhs och Henrik Berggrens utmärkta Är svensken människa? där de på ett förtjänstfullt sätt visar hur svenska välfärdsreformer alltid syftat till individuell autonomi och oberoende. "Kollektivismen" förstådd som en våt filt av gemenskapstvång existerar mest på MUF-kurser.

Ja, kvinnor har länge motarbetats inom de politiska partierna, också inom socialdemokratin. Men påståendet att det särskilt är socialdemokraternas fel är veckans i särklass sämst underbyggda påstående.

Ofantliga sektorn (m)

Alliansen startar nya myndigheter i rasande fart. Bara sedan 2008 har över 50 nya bildats. Visst, en del försvinner också, men utan de stora domstolsnedläggningarna 2010 hade nettot varit en klar ökning av antalet myndigheter. Det är slående hur lite den borgerliga fiendskapen mot staten syns i praktiken. När man ska regera landet märker man att även högerpolitik måste administreras. I synnerhet högerpolitik, faktiskt. För med avregleringar följer också ett större behov av tillsyn, kontroll och bevakning av de nya marknaderna. Färskaste exemplet: myndigheten Vårdanalys, som ska granska vården ur ett patientperspektiv. Nya problem, ny byråkrati.

(Ledarstick publicerat i Flamman 13 oktober.)

Om redaktionen på Agenda

SVT:s ledning har en tendens att se statskontroll i varje argument från politiskt håll. ”Vi är public service, vi behöver inte lyssna på någon”, är den ständiga undertonen. Helt riktigt: ni behöver inte. Men ni får. Redaktionen för Agenda kunde haft större ödmjukhet inför det helt nya politiska landskapet: på ena sidan en regering, på andra sidan en opposition där tre inte vill ta i den fjärde med tång. Partierna har till yttermera visso ingen skyldighet att ställa upp i SVT. SVT har däremot en skyldighet att spegla den svenska politiska debatten. Misslyckandet är helt och hållet deras.

(Ledarstick publicerat i Flamman 13 oktober.)