Konstigt utspel mot Ilmar Reepalu

Ilmar Reepalus förslag om återkallningsbara medborgarskap igår var förstås horribelt (och skulle kräva att 2:a kapitlet, 7:e paragrafen i Regeringsformen upphävdes). Förutom detta och allt allt annat, så bemöttes utspelet också ganska klumpigt av talespersoner för andra partier, inklusive Vänsterpartiets Christina Höj Larsen som menade att "Socialdemokraterna" kom med ett "populistiskt förslag som spelar rasismen i händerna" och att Reepalu "tar över" SD:s verklighetsbeskrivning.

Vad är det bästa sättet att få ett parti att börja försvara ett tokigt utspel från en enskild, lokal företrädare?

Att motståndarpartier kastar sig som hökar över den företrädaren och börjar råskälla.

Såväl Vänsterpartiet som andra partier hade möjlighet att ge den socialdemokratiska ledningen ett fönster att agera i genom att lugna sig lite med att anklaga "Socialdemokraterna" för att ligga bakom förslaget. Man borde till exempel ha noterat den kraftiga interna kritik som genast blossade upp. Sådan kritik kan lätt komma av sig om anklagelserna utifrån blir alltför hårda. Ingen vill sjunga med motståndaren.

Syftet med politiska uttalanden får inte bara vara att positionera sig, det måste också vara att - till exempel - påverka andra partier i rätt riktning. Det känns säkert jättebra för Höj Larsen att berätta hur dum i huvudet hon tycker Ilmar Reepalu är, men jag förväntar mig snarare att mina företrädare i riksdagen ska maximera vänsterpolitik. Om ett uttalande ens var nödvändigt - man kan verkligen ifrågasätta det - så borde det ha syftat till att bädda för ett avståndstagande från Juholt gällande det konkreta förslaget, inget annat. Nu gick det bra ändå till slut. Men inte tack vare Vänsterpartiet.

Är Martin Hansson en hora?

Svensk fotbollspublik har en gigantisk hangup på domarna. I går ägnade till exempel större delen av Stockholms stadion en halvlek åt att ropa att Martin Hansson är en hora. (Ironiskt nog efter att något alibi intervjuats i paus om Djurgårdens arbete med "värdegrunden".)

Och ni vet hur det är: har publiken en gång känt sig illa behandlade av domaren, blir det vansinnesvrål efter varje kroppskontakt resten av matchen.

Visst, kalla Martin Hansson "hora". Det är inte vackert, men läktarkultur är sällan vackert, och okvädningsord är bara - ord.

Men är det särskilt roligt att titta på fotboll när man har all uppmärksamhet på matchfunktionärerna? När all ens energi går åt till att hitta, och reagera på, domarmissar? Jag menar inte alls att alternativet är den neutrale kulturjournalistens förnäma hängivenhet åt spelet med stort "s". Jag menar att även för den som är villig att dö för sin klubb måste det vara tråkigt att vara uppfylld med så mycket gråt och gnäll, och så lite passion.

För det är ju det de där apvrålen mot domaren är, decibeltalen till trots: gråt och gnäll. Domaren var dum, dum, dum och nu är det jättesynd om oss.

Publikens fixering vid domarna är mycket svensk - jag tror inte att den är lika stor i något annat land i Europa. Kanske handlar det om dåligt självförtroende, om 25:e-platsen på världsrankingen. Om Martin Hansson borde stekas i skärselden för att han blåser straff och utvisning med 40 minuter kvar att spela, då kan väl det bara bero på att matchen därmed anses körd? Om Djurgårdspubliken verkligen trott på sitt lag - verkligen trott på sitt lag - då hade inte domslutet varit skillnaden mellan liv och död.

Hänger Djurgårdens framgångar verkligen på en så skör tråd som ett eller två felbeslut av Martin Hansson? Då är det nog dags att börja bygga ett lag som håller för en genomsnittlig svensk domarinsats.

Och dessutom: hur kan man vara så in i helvete dum att man inte förstår att allt sånt där jämnar ut sig i längden?

Tottenham

Upploppen i Storbritannien skapar reaktioner som är intressanta att fundera på. Jag vet inte säkert vad jag ska tycka. Någon har säkert redan skrivit en bra analys.

De första patetiska rapporterna i SVT beskrev upploppen som någon slags medveten protest mot polisens dödsskjutning; som om det fanns politik i upploppen. Det var redan uppenbart att folk som sket fullständigt i Mark Duggan bara hakade på och hade egna motiv för det de företog sig.

Nä, det är inte så där politik ser ut.

Men det faktum att man är en idiot betyder inte att man valt att vara en idiot.

Efter hand blev svenska medier och (vettiga) debattörer ganska snabba med att lyfta fram allmänna sociala orsaker (arbetslöshet, utanförskap, förlorat framtidshopp) som grogrunden för våldet. Det är ju sant. Samtidigt kan man inte låta bli att undra varför brottskategorin "förortskravaller" ska få sociala förklaringar, medan det alltid råder underskott på sådana förklaringar när det gäller annan kriminalitet. Det finns en social grogrund för enstaka mord också.

Man kunde önska sig bättre balans: spara lite av de sociala orsaksresonemangen i Tottenhamfallet till de mördare och våldtäktsmän som aldrig ses som en produkt av någonting annat än sin egen galenskap.

I orsaksförklaringen fattigdom-upplopp finns också en allför stor reduktionism som jag förstår att många i den skötsamma arbetarklassen kan irritera sig på. Nästan alla i utanförskap avstår från att sätta byggnader i brand. Tvärtom betalar man sina räkningar och hanterar sin frustration på lagliga sätt.

Fattigdom och utanförskap är bara en av förutsättningarna för upploppen. Om man ska prata vetenskapligt: en nödvändig men inte tillräcklig faktor. Det är enkelt att se att det inte uppstår kravaller överallt där det finns fattigdom.

Jag vill se fler förklaringar som pratar om kön, ungdom, avsaknad av civilsamhälle och politisk organisering. Myndigheternas klumpiga oförmåga att skapa respekt för sitt arbete. Eller så banala saker som sommarlov utan meningsfull sysselsättning.

I den alltför enkla sociala förklaringen finns också ett drag av de välbeställda klassernas rädsla för den våldsamma underklassen. "Det är så här det blir", typ. Eftersom man aldrig satt sin fot i en förort förstår man inte hur illa omtyckta de unga våldsamma männen är även i de områdena. Det är inte Tottenham som kravallar. Att se hela områden som homogena enheter känns som något som bara göra på stora geografiska och sociala avstånd - vare sig det är revolutionsromantisk vänster eller ignorant medieklass som uttalar sig.