2013-03-05

Vänsterns valprofil

Ute i partierna pågår nu arbetet med att mejsla ut valprofilerna 2014.

En gammal sanning är att man ska ha några starka profilfrågor med sig ut i valkampen, för att inte bli suddig i konturerna och ointressant.

Jag tror att det stämmer. Och att det inte stämmer.

Låt oss börja med varför det är fel.

1. Valrörelser idag trycker alltmer på vikten av direktkontakter med väljarna. Tanken om ett fåtal tydliga profilfrågor bygger mer på att nå igenom ett mediabrus än på en kampanj med dörrknackningar och samtal på torget. I ett enskilt samtal är det naturligt att fokus ligger på den enskilde väljarens prioriteringar, inte partiets.

2. Stora delar av en kampanj handlar om att specialanpassa budskapet efter mottagaren. På ett möte med pensionärer pratar man pensioner, oavsett vilka de övergripande profilfrågorna är.

3. Sättet att fundera kring profilfrågor blir ofta för sakfrågeorienterat. Det viktiga är faktiskt att ha en profil överhuvudtaget, inte att ha en profilfråga. Väljarna ska känna att partiet är relevant - men det kan de känna genom att man lyfter ett problem eller sätter fingret på en allmän känsla i samhället. Vänsterpartiets framgång 1998 berodde inte på enskilda sakfrågor, utan på att partiet gjorde sig till tolk för ilskan efter 90-talets hårda budgetsaneringsår. Själva parollen - "Dags för rättvisa" - var nog det viktigaste profilskapandet i den valrörelsen.

4. Det är svårt, framför allt för ett litet parti, att etablera sakfrågor som ligger utanför det Socialdemokraterna, Moderaterna och massmedia bestämt är viktigt. Sådana frågor kan man driva i direktkontakter med väljarna, men de riskerar ändå att kännas lite aparta om man aldrig kommer in med dem i den större debatten. Att styra sin egen valrörelse är bra, men man måste vara prestigelös nog att också haka på de stora partierna och bygga sin kampanj lite efter vilka stridsfrågor de väljer.

5. Det finns inget enkelt samband mellan en stark sakfrågeprofil och valframgångar. Folkpartiet hade en av de tydligaste profilerna 2010 (skolfrågan), men de backade ändå.

Skälen för en sakfrågeprofilering handlar inte så mycket om att "nå ut" - sådana saker bestäms mycket mer av tajming och hur man förpackar sin politik. Det finns inget samband mellan hur smal en fråga är och hur många nyhetsnotiser den genererar. Ett brett anslag måste ändå hackas upp i små beståndsdelar och portioneras ut med olika vinklar på olika arenor.

Skälen för att vara konkret är istället framför allt dessa:

1. Rent internt, för en funktionell kampanj, är det praktiskt om de egna valarbetarna kan memorera partiets "tre viktigaste punkter" eller motsvarande. Aktivisterna ska inte behöva klura ut sina egna presentationer. Samtalet med väljarna blir enklare om det finns en begränsad profil och det gör i sin tur att det egna partifolket känner sig bekvämare ute på gator och torg.

2. Väljare behöver inte sakfrågor för att "känna till" ett partis politik - det gör de redan, svenska folket är politiskt allmänbildat - men de behöver sakfrågor för att motivera sitt röstande, någonting att hänga upp röstandet på för sig själva. I en tid av minskad partiidentifikation kan det vara svårt att se sig själv som partianhängare i största allmänhet. Då behöver man kunna säga antingen att man "röstar på Gudrun" (som 1994-2002) eller fokusera på en sakfråga.

Dessa två punkter är egentligen var för sig tillräckliga för att motivera en koncentration på ett fåtal profilfrågor. Men de första invändningarna ovan bör påverka valupplägget: möjligheten till väljaranpassning, en bred förståelse av vad en profil är och en prestigelös flexibilitet.

Kravet för att få kvala in som profilfråga är att det är 1) en fråga som partiet har eller snabbt kan skaffa sig brett stöd i, 2) en fråga där inga andra partier tycker som vi, 3) en fråga som väljarna tycker är viktig eller kan förmås tycka är viktig, 4) en fråga som vi är bra på, och 5) en fråga som vi har förutsättningar att nå ut med på andra sätt än genom direktkontakter med väljarna.

För Vänsterpartiets del tycker jag att valprofilen borde bestå av en breddning av "vinst i välfärden"-frågan (som ju testades redan 2010) till att omfatta valfrihetens baksidor, privatiseringar och marknadsanpassningen av det gemensamma i allmänhet.

Fördelen med det är att det minskar risken att Socialdemokraterna och Moderaterna tar udden av just vinstfrågan med något som uppfattas som en konstruktiv åtgärd.

Dessutom skulle man då göra ett helt paket av de följdfrågor om valfrihet som i debatten ändå följer på vinstförbudskravet. Den borgerliga attackmetoden gentemot Vänsterpartiet i vinstfrågan är ju att flytta fokus till valfrihet överhuvudtaget. Då är det bättre att ta den delen också, än att envisas med att försöka begränsa debatten till vinsterna. Jag förstår motivet: partiet vill hellre hålla diskussionen där det har medhåll av 80-90 procent av folket. Men å andra sidan: om V någon gång har chansen att angripa urspårade valfrihetssystem i grunden - är inte det via vinstfrågan? 

Det hör också ihop rent faktiskt. Problemen med beställar-utförarmodeller och entreprenader varken börjar eller slutar med ohemula vinstuttag. Att Vänsterpartiet börjat svara svävande att "vi har inget emot valfrihet" när vinstfrågan debatteras är inte hållbart i längden. Kritiken är ju faktiskt djupare än så.

En sådan valfråga skulle vara som allra mest relevant för de väljare där Vänsterpartiet har störst möjlighet att göra inbrytningar: bland s-röstarna. Hos dem var "välfärd/sjukvård" viktigast för partivalet 2010. Samtidigt tyder allt på att deras förstahandsval (S) kommer att lägga all vikt på jobbfrågan och kanske förbise den "nu har det gått för långt"-känsla inför utvecklingen inom välfärdssektorn som många upplever.

Att koncentrera sig på den i och för sig ännu mer utbredda vinstkritiken kan vara vanskligt: många av de borgerliga väljare som också är kritiska kommer ändå aldrig att rösta på Vänsterpartiet bara för den frågans skull. Dessutom är det inte orimligt att S faktiskt kan pressas att göra något riktigt vettigt i vinstfrågan.

Profilen som "välfärdsparti" är inte alltid bra. Men när det samtidigt händer, att S mest vill prata innovationer, att marknadskritiken blommar i den allmänna debatten och ingången kan vara specifikt vänsterpartistisk i och med fokuset på problemet med de privata drivkrafterna - är det rätt. Ett offensivt program för välfärdssektorn angriper också andra problem som måste lyftas av någon: segregation och klyftor.

Klimatet då? Och feminismen?

Tja, Vänsterpartiet går alltid till val som ett rött, grönt och feministiskt parti. Det vore vansinnigt att säga att "den här gången går vi bara till val med hälften av vårt partiprogram". Men "klimat" och "feminism" är inga profilfrågor - om anslaget är så brett måste just (som sagts ovan) varje valarbetare uppfinna sina egna valfrågor i mötet med väljarna.

De som vill gå till val på att vara relevanta inom miljö- eller jämställdhetsområdet får i så fall göra samma jobb som om det gällde en "röd" fråga - d v s mejsla ut någonting sakpolitiskt som ligger i tiden och kan ta skruv.

Det gröna draget i 2014 års v-kampanj skulle kunna finnas i jobbfrågan. Vänsterpartiet kommer aldrig att lyckas bli något "jobbparti", men måste förstås ha ett bra svar i en valrörelse som kommer att föras med den högsta arbetslöshetssiffran sedan valrörelsen 1994. M och S kommer med sin prioritering att se till att frågan blir viktig i väljarnas ögon - detta är ju alltid något som partierna själva påverkar. En konkret trepunktslista - där klimatinvesteringar dominerar - skulle dessutom kunna ha kontrastverkan mot den ganska abstrakta debatt som M och S kommer att föra.

4 kommentarer:

  1. Klokt och intressant. Jag tror politikutvecklingsenheten på partikansliet precis jobbar med det här bredare greppet: "marknadiseringen" av välfärden, NPM osv.
    Dessutom har ju de här frågorna tydlig feministisk bäring. Så ja. Klokt.

    /Elisabeth Biström

    SvaraRadera
  2. Styrning av offentliga sektorn (gärna i kombination med privatiseringsdiskussion) är en fråga som jag dels tycker är otroligt viktig men som också känns som att den skulle få återklang hos många i samhället. Se Zarembas senaste serie i DN om New Public Management och felanvänd Lean-filosofi. Det är precis samma avprofessionalisering som gjort skolan till en katastrofal arbetsplats för lärare och som får polisen att jaga pinnar i statistiken (tänk The Wire), för att inte nämna berättelserna från migrationsverket på Merit Wagers blogg. Skulle VP lyckas fånga detta i en berättelse där fokus blir att decentralisera makten att ta beslut till experterna (dvs. läkarna, poliserna, lärarna, etc...) istället för ekonomerna så tror jag att det skulle ge ett brett gehör.

    SvaraRadera
  3. Jag har också tänkt att perspektivet med fördel borde breddas från "vinster i välfärden" till "privatisering-marknadisering". Kritiken mot marknadsfundamentalismen är nog så utbredd och rotad vid det här laget att det finns underlag för det. 2010 fanns det inte på samma sätt. Naturligtvis med "vinster" som given ingång och ankarpunkt för diskussionen.

    Men varför kan v aldrig bli ett "jobbparti"? Inget annat parti har en politik för full sysselsättning. Om inte det enda parti som har det kan profilera sig på det så är väl politik helt meningslöst?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med. Fast vår roll är också - paradoxalt nog - att INTE hålla med om att "de största skillnaderna i samhället går mellan den som har ett jobb och den som inte har det". Det där ersätter ju en jämlikhetspolitik och gör att S och M kan verka vara för rättvisa och utjämning genom att prata jobbskapande. I själva verket är det ju bara första steget.

      Valet 2014 kommer att handla skitmycket om jobb och jag tror att det är absolut fundamentalt att Vänsterpartiet hakar på där, med bra svar med hög konkretionsnivå.

      Radera