Ann-Marie Lindgren skriver om att den "respekt för företagsekonomiska realia" som Stefan Löfven utstrålar knappast är främmande för socialdemokratin som parti, eller som idé. Det är ett bra påpekande.
Så här är det ju:
Det är inte o-socialdemokratiskt att Löfven talar om samverkan med näringslivet eller innovationspolitik. Det är klassisk socialdemokratisk praktik, även om man historiskt tidvis har skymt den praktiken med en vänstrig retorik. Bredden på retoriken har alltid varit större än bredden på praktiken.
(Ett av de reella problemen under Juholt var glappet mellan retorik och politik. Skillnaden nu är att S har en partiledare som inte lovar en knivsudd mer än den ekonomisk-politiske talespersonen levererar.)
Om SvD:s ledarsida "välkomnar" att S "plötsligt" pratar om näringslivet (som här) ska man uppfatta det för vad det är: medveten propaganda. Det ska se ut som om borgarna haft frågorna för sig själva, och S först nu har insett att de måste göra likadant. Det är inte lite fräckt.
S har dock själva ett ansvar för bilden att partiet först 2012 insett "företagsekonomiska realia". Man använder alltför ofta den retoriska figuren "omvändelse-förnyelse". Den syftar till att ge publiken en känsla av fräsch nystart, men innebär (förstås) också att man kapar banden till historien på ett sätt som måste få folk att tvivla på att det Ann-Marie Lindgren skriver verkligen stämmer.
Det finns väldigt få element i dagens socialdemokratiska politik som man inte kan se som logiska i en socialdemokratisk idékontext. Vinst i välfärden är egentligen bara funktionssocialistisk grundkurs tillämpad även på offentlig sektor. Magdalena Anderssons passiva ekonomiska politik skär sig mer mot en idealiserad bild av klassisk keynesianism än mot en reellt existerande Gunnar Sträng.
Att någonting inte är o-socialdemokratiskt betyder dock inte att frågan om höger eller vänster är "felställd", som Lindgren skriver. Man borde snarare beskriva det som att socialdemokratin som idé innefattar möjligheter till båda en herrans massa vänster och en herrans massa höger. Just nu är det uppenbart att man tynger på högerbenet. Det sitter fortfarande på en socialdemokratisk kropp. Höger och vänster går inte att bortse ifrån: den dimensionen finns i alla partiers diskussioner, var de än befinner sig på skalan. Det är lätt att förneka ("nej, hos oss är alla åsikter lika mycket vänster"), men i praktiken kan var och en utan problem - och man gör det helt intuitivt - sortera partiinterna ståndpunkter längs en skala. Det är inget bekymmer, eftersom höger och vänster speglar klassamhällets motsättningar. Vår intuitiva förståelse av höger och vänster betyder bara att vi är medvetna och välorienterade.
The bottom line: Socialdemokraterna ska gärna ha smisk för sin fantasilösa normpolitik. Men ingen kan ta ifrån dem att den är helt och fullt socialdemokratisk.
Och när det gäller idén om att arbetarrörelsen historiskt varit fullkomligt ointresserade av näringslivets möjlighet att skapa tillväxt - vilket propagandan om S "omvändelse" implicerar - måste vi bita ifrån allihopa.
2012-05-03
2012-05-02
6 skäl till att Stefan Stern har fel
Valförlusten 2010 var s-vänsterns fel. Håkan Juholt var s-vänsterns fel. Och om någonting ska sätta käppar i hjulet för Stefan Löfven, är det s-vänstern.
Analysen är Tomas Nordenskiölds i Dagens Industri (2/5). (Och det är verkligen ingen orättvis sammanfattning av mig.) Det spelar alltså ingen roll vilken falang som för tillfället styr S - det är alltid s-vänsterns fel. Daniel Suhonen sitter bakom kulisserna och drar i spakar och vrider på rattar, och får hela partikroppen att tungt gnissla än åt ena, än åt andra hållet.
Man får säga att Stefan Sterns spinn har satt sig. Framför allt det om att valet 2010 avgjordes till Socialdemokraternas nackdel i samma ögonblick som Mona Sahlin bjöd in Vänsterpartiet i samarbetet. Det är ett dåligt underbyggt påstående, som har mer med Stefan Sterns personliga prestige att göra än något annat.
1. Socialdemokraterna var i fritt fall opinionsmässigt redan innan s-v-mp-samarbetet presenterades den 7 december 2008, bland annat eftersom finanskrisen blommade ut den hösten. Om det fanns ett samband med regeringsfrågan, handlade det om att Mona Sahlin verkade velig och otydlig genom att tvingas backa från Stefan Sterns huvudlösa linje att bara alliera sig med MP.
2. Om S verkligen backade hösten 2008 på grund av tveksamhet till att ta med V i regeringen, betyder inte det automatiskt att det var ett betydelsefullt skäl att inte rösta på Socialdemokraterna i september 2010.
3. Bara 9 procent av de som bytte parti från S 2006 till något alliansparti 2010 uppgav det rödgröna samarbetet som orsak (sid 64 i SCB:s valundersökning, här). 12 procent uppgav Mona Sahlin som orsak. De allra flesta menade att beslutet handlade om politik.
4. Att Lars Ohly ingick i regeringsunderlaget betyder inte att Mona Sahlin var tvungen att be sitt eget lag odla marxistskägg. Mig veterligen var det fortfarande den departementsfjunige Thomas Östros som baxades fram som alternativ till Anders Borg. Att Lars Ohly ingick i regeringsunderlaget betyder inte heller att han gjorde störst avtryck i det rödgröna politiska alternativet. "Över huvud taget präglas oppositionens budget av en anpassning till regeringens politik", som DN:s ledare skrev. Det är den budgeten som Stefan Stern menar borde ha tagits fram utan Vänsterpartiet. Det står skrivet i stjärnorna om det alternativet hade lyckats hitta något politiskt utrymme alls att stå på utan att hamna exakt på Anders Borgs budgetsiffror.
5. När S, V och MP hade över 55 procent tillsammans vintern 2007-2008 trodde knappast väljarna att Vänsterpartiet inte var aktuella att styra landet efter valet 2010. Ett rödgrönt samarbete hade ju funnits 1998-2006. Stefan Sterns förklaring förutsätter att alla dessa väljare ändå försattes i kollektiv chock över att V skulle få inflytande.
6. Om inte ett totalt rödgrönt samarbete hade sjösatts 2008, hade det kunnat bli en medial storm i valrörelsen 2010 om bristen på sammanhållet alternativ på oppositionens sida. Alliansens lagbygge krävde ett lika starkt lag på andra sidan. Stefan Stern bortser från att hans alternativ hade haft mycket starka nersidor.
Analysen är Tomas Nordenskiölds i Dagens Industri (2/5). (Och det är verkligen ingen orättvis sammanfattning av mig.) Det spelar alltså ingen roll vilken falang som för tillfället styr S - det är alltid s-vänsterns fel. Daniel Suhonen sitter bakom kulisserna och drar i spakar och vrider på rattar, och får hela partikroppen att tungt gnissla än åt ena, än åt andra hållet.
Man får säga att Stefan Sterns spinn har satt sig. Framför allt det om att valet 2010 avgjordes till Socialdemokraternas nackdel i samma ögonblick som Mona Sahlin bjöd in Vänsterpartiet i samarbetet. Det är ett dåligt underbyggt påstående, som har mer med Stefan Sterns personliga prestige att göra än något annat.
1. Socialdemokraterna var i fritt fall opinionsmässigt redan innan s-v-mp-samarbetet presenterades den 7 december 2008, bland annat eftersom finanskrisen blommade ut den hösten. Om det fanns ett samband med regeringsfrågan, handlade det om att Mona Sahlin verkade velig och otydlig genom att tvingas backa från Stefan Sterns huvudlösa linje att bara alliera sig med MP.
2. Om S verkligen backade hösten 2008 på grund av tveksamhet till att ta med V i regeringen, betyder inte det automatiskt att det var ett betydelsefullt skäl att inte rösta på Socialdemokraterna i september 2010.
3. Bara 9 procent av de som bytte parti från S 2006 till något alliansparti 2010 uppgav det rödgröna samarbetet som orsak (sid 64 i SCB:s valundersökning, här). 12 procent uppgav Mona Sahlin som orsak. De allra flesta menade att beslutet handlade om politik.
4. Att Lars Ohly ingick i regeringsunderlaget betyder inte att Mona Sahlin var tvungen att be sitt eget lag odla marxistskägg. Mig veterligen var det fortfarande den departementsfjunige Thomas Östros som baxades fram som alternativ till Anders Borg. Att Lars Ohly ingick i regeringsunderlaget betyder inte heller att han gjorde störst avtryck i det rödgröna politiska alternativet. "Över huvud taget präglas oppositionens budget av en anpassning till regeringens politik", som DN:s ledare skrev. Det är den budgeten som Stefan Stern menar borde ha tagits fram utan Vänsterpartiet. Det står skrivet i stjärnorna om det alternativet hade lyckats hitta något politiskt utrymme alls att stå på utan att hamna exakt på Anders Borgs budgetsiffror.
5. När S, V och MP hade över 55 procent tillsammans vintern 2007-2008 trodde knappast väljarna att Vänsterpartiet inte var aktuella att styra landet efter valet 2010. Ett rödgrönt samarbete hade ju funnits 1998-2006. Stefan Sterns förklaring förutsätter att alla dessa väljare ändå försattes i kollektiv chock över att V skulle få inflytande.
6. Om inte ett totalt rödgrönt samarbete hade sjösatts 2008, hade det kunnat bli en medial storm i valrörelsen 2010 om bristen på sammanhållet alternativ på oppositionens sida. Alliansens lagbygge krävde ett lika starkt lag på andra sidan. Stefan Stern bortser från att hans alternativ hade haft mycket starka nersidor.
2012-05-01
Som man frågar får man svar
Borgerlighetens sista suck: grovt vinklade opinionsundersökningar?
Tja, åtminstone tecken på desperation - och gravt väljarförakt. Alternativen "lagstadga" respektive "låta föräldrarna välja själva" är en väldigt....kristdemokratisk beskrivning av alternativen i frågan om föräldraförsäkringen. All föräldraförsäkring kommer alltid att vara "lagstadgad". Ingen tar ifrån någon valfriheten (förutom om man vill utnyttja försäkringen). Dessutom är föräldraförsäkringen inte bara en fråga för föräldrar. Den påverkar många fler och har mycket större betydelse än så. Det är bara kristdemokratisk strategi till att göra det till en familjefråga (vilket tyvärr en del radikaler hakar på genom att smala in det till jämställdhet mellan mammor och pappor, eller barns rätt till sina pappor - skrev om det för ett tag sedan).
Självklart ska också Vänsterpartiet och Socialdemokraterna använda opinionsundersökningar i kommunikationen, men det kan slå tillbaka om det är uppenbart att man betraktar valmannakåren som en fårskock.
Centerns fråga om lägre ungdomslöner för någon vecka sedan var lika absurd. Till skillnad från Novus, som roddade KD:s undersökning, gav United Minds ifrån sig råmaterialet. (Det är ett demokratiskt problem att ingen får se frågorna och metodiken. Man får hoppas att åtminstone journalisterna fick det.) Där var frågan formulerad så här:
"Idag hävdar somliga att nivån på ingångslönerna gör det svårt för unga människor att komma in på arbetsmarknaden eftersom de är nästan lika höga som för en person med flera års arbetslivserfarenhet. Andra hävdar att de ingångslöner som finns är bra, även för ungdomar. Tror du att lägre ingångslöner skulle göra att fler arbetslösa ungdomar lättare får ett jobb?"
"Hävdar somliga" - för att ge intryck av att det är en etablerad, rumsren idé. "Unga människor" - som om ingångslöner bara gällde de som kom direkt från gymnasiet. "Nästan lika höga" - jo, tjosan: i byggbranschen skiljer det i snitt nästan 10 000 mellan medellönen för unga och äldre. Extremt tendentiöst, nästan ljug. Och så kronan på verket: själva frågan som får det att låta som om ingångslönerna inte var lägre redan idag. Notera också det lilla förstärkningsordet "lättare": frågans begriplighet är redan fullständig utan det, till och med högre. Man kan till och med tolka frågan som om "lägre ingångslöner" syftar på alternativet till en högre ordinarie lön, och inte på sänkta ingångslöner, vilket det ju är fråga om.
Opinionsföretag verkar på en kommersiell marknad, så man ska inte vara förvånad, men det är ändå smått vidrigt att de går med på att formulera sådana här frågor. Bara att hoppas att fördumningen inte lönar sig.
(Göran Johansson har kommenterat Ipsos undersökning om ingångslöner som DN körde för ett tag sedan. Lika styrd den.)
Tja, åtminstone tecken på desperation - och gravt väljarförakt. Alternativen "lagstadga" respektive "låta föräldrarna välja själva" är en väldigt....kristdemokratisk beskrivning av alternativen i frågan om föräldraförsäkringen. All föräldraförsäkring kommer alltid att vara "lagstadgad". Ingen tar ifrån någon valfriheten (förutom om man vill utnyttja försäkringen). Dessutom är föräldraförsäkringen inte bara en fråga för föräldrar. Den påverkar många fler och har mycket större betydelse än så. Det är bara kristdemokratisk strategi till att göra det till en familjefråga (vilket tyvärr en del radikaler hakar på genom att smala in det till jämställdhet mellan mammor och pappor, eller barns rätt till sina pappor - skrev om det för ett tag sedan).
Självklart ska också Vänsterpartiet och Socialdemokraterna använda opinionsundersökningar i kommunikationen, men det kan slå tillbaka om det är uppenbart att man betraktar valmannakåren som en fårskock.
Centerns fråga om lägre ungdomslöner för någon vecka sedan var lika absurd. Till skillnad från Novus, som roddade KD:s undersökning, gav United Minds ifrån sig råmaterialet. (Det är ett demokratiskt problem att ingen får se frågorna och metodiken. Man får hoppas att åtminstone journalisterna fick det.) Där var frågan formulerad så här:
"Idag hävdar somliga att nivån på ingångslönerna gör det svårt för unga människor att komma in på arbetsmarknaden eftersom de är nästan lika höga som för en person med flera års arbetslivserfarenhet. Andra hävdar att de ingångslöner som finns är bra, även för ungdomar. Tror du att lägre ingångslöner skulle göra att fler arbetslösa ungdomar lättare får ett jobb?"
"Hävdar somliga" - för att ge intryck av att det är en etablerad, rumsren idé. "Unga människor" - som om ingångslöner bara gällde de som kom direkt från gymnasiet. "Nästan lika höga" - jo, tjosan: i byggbranschen skiljer det i snitt nästan 10 000 mellan medellönen för unga och äldre. Extremt tendentiöst, nästan ljug. Och så kronan på verket: själva frågan som får det att låta som om ingångslönerna inte var lägre redan idag. Notera också det lilla förstärkningsordet "lättare": frågans begriplighet är redan fullständig utan det, till och med högre. Man kan till och med tolka frågan som om "lägre ingångslöner" syftar på alternativet till en högre ordinarie lön, och inte på sänkta ingångslöner, vilket det ju är fråga om.
Opinionsföretag verkar på en kommersiell marknad, så man ska inte vara förvånad, men det är ändå smått vidrigt att de går med på att formulera sådana här frågor. Bara att hoppas att fördumningen inte lönar sig.
(Göran Johansson har kommenterat Ipsos undersökning om ingångslöner som DN körde för ett tag sedan. Lika styrd den.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)