Vänsterpartiet tjuter med vargarna

Så billigt och dåligt av Vänsterpartiet.

Mitt under pågående drev mot Juholt publicerade Lars Ohly igår en debattartikel i Aftonbladet om "bidragsfusk" bland ledande politiker. Ohly nämnde inte Juholt med namn, men begrep såklart i vilket sammanhang artikeln skulle publiceras. Aftonbladets ingress presenterade debatten som aktualiserad av Juholts "bostadsfusk".

Vänsterpartiet har alltså dels bestämt sig för att Juholt är en fuskare, dels bestämt sig för att vara med och tjäna lite politiska poäng på grillningen av S-ledaren.

Fusk eller inte är fortfarande uppe till debatt, till exempel genom Erik Berg här.

Men Vänsterpartiet vill vara med och tjuta med vargarna. Ser man inte att 1) relationerna inom oppositionen skadas på en fråga som på intet sätt handlar om Vänsterpartiets to die for-politik, 2) man spelar med i en mediahets som inga progressiva krafter någonsin kan vilja gynna, oavsett vad som gäller i sakfrågan, och 3) man är med och maler ner ett partiledare som rimligen bara kan ersättas av någon från socialdemokratins högerfalang?

Det är så otroligt futtigt. Och naivt: nästa gång är det vår tur. Arbetarrörelsen har värderingar om jämlikhet och rättvisa, och det är hyckleriet som är bränslet i många av de här skandalerna, inte misstagen i sig. Vi kommer alltid att drabbas värre än borgarna. Det är lite naivt att tro att det enda svaret är att sluta göra fel.

Juholtdrevet

Mycket viktig läsning om Juholtaffären signerad Viktor Tullgren finns här. Det fanns inga klara regler, det finns ingenting som tyder på att Juholt har försökt dölja några verkliga förhållanden - och riksdagsförvaltningen har gått in och ändrat sina informationstexter om boendeersättning mitt under brinnande mediadrev.

Kajsa Ekis Ekman skriver bra i DN i dag också, om drevet (finns inte på nätet): den psykos som innebär att kritiken hela tiden måste "växa", även om det kräver att man upphöjer obskyra kommunalråd till "ledande socialdemokrater" eller korshänvisar till andra mediers spaltmeter i ämnet. Och aldrig är väl en populist som Lotta Gröning, en liberal som Jonas Morian eller en hangaround som Stigbjörn Ljunggren så mycket socialdemokrater som när media vill ha "röster från tunga socialdemokrater". Kunde ni inte ha visat er socialdemokratiska tyngd när det gällde att driva socialdemokratisk politik någon gång, typ i senaste valrörelsen?

I jakten på kritiker blir frågor om bakomliggande intressen förstås raskt överhoppade: nämen vad konstigt att Maryam Yazdanfar kritiserar Juholt - hon som blev avpolletterad som utskottsordförande av honom! Nej, nu är också hennes petning en del av drevet: i gårdagens Aktuellt sa Mats Knutsson att Juholt "anklagas [eller har anklagats, har inte hunnit nagelfara citatet] för att rensa ut personer med utomeuropeisk bakgrund". Han är rasist också! Alla spärrar släpper: journalisternas klassintressen slår ut i full blom. Det värsta av allt är nästan att det skiner igenom hur roligt redaktionerna tycker att det här är: vilken story! Vilka rubriker! Nya avslöjanden! Och ju mer trycksvärta man använder, desto tyngre investerar man i Juholts fall - det blir omöjligt att vända, att låta det lugna ner sig, att det inte blir "värre minut för minut" som Ulf Kristofferson sa i TV4 igår.

Och allt detta samtidigt som vi istället skulle behöva diskutera Socialdemokraternas bedrövliga skuggbudget, den som slog fast att Juholts (briljanta) retorik under våren och sommaren inte på något sätt motsvaras av någon ambition att göra realpolitisk skillnad gentemot regeringen. De minsta skillnaderna i modern politisk historia ska saluföras av den hårdaste antikapitalistiska retorikern sedan Palme eller Carlsson. Det är onekligen en ny form av triangulering. Men väljarna är smartare än så.

Samtidigt hör jag en del vänsterpartister som luftar en viss förhoppning om att utrymmet för V ska öka med ett förborgerligat SAP. Ja, om ambitionen är att ha två jämnstora röda partier i evig opposition. När väljare blir besvikna på sina partier kliver de inte bara glatt över till ett annat: människor desillusioneras och passiviseras. Och skulle Vänsterpartiet på något sätt räcka till som radikal motkraft i samhällsdebatten idag? Det vore förödande om Socialdemokraterna bröts ned som organisation och politiskt alternativ.

Konstigt utspel mot Ilmar Reepalu

Ilmar Reepalus förslag om återkallningsbara medborgarskap igår var förstås horribelt (och skulle kräva att 2:a kapitlet, 7:e paragrafen i Regeringsformen upphävdes). Förutom detta och allt allt annat, så bemöttes utspelet också ganska klumpigt av talespersoner för andra partier, inklusive Vänsterpartiets Christina Höj Larsen som menade att "Socialdemokraterna" kom med ett "populistiskt förslag som spelar rasismen i händerna" och att Reepalu "tar över" SD:s verklighetsbeskrivning.

Vad är det bästa sättet att få ett parti att börja försvara ett tokigt utspel från en enskild, lokal företrädare?

Att motståndarpartier kastar sig som hökar över den företrädaren och börjar råskälla.

Såväl Vänsterpartiet som andra partier hade möjlighet att ge den socialdemokratiska ledningen ett fönster att agera i genom att lugna sig lite med att anklaga "Socialdemokraterna" för att ligga bakom förslaget. Man borde till exempel ha noterat den kraftiga interna kritik som genast blossade upp. Sådan kritik kan lätt komma av sig om anklagelserna utifrån blir alltför hårda. Ingen vill sjunga med motståndaren.

Syftet med politiska uttalanden får inte bara vara att positionera sig, det måste också vara att - till exempel - påverka andra partier i rätt riktning. Det känns säkert jättebra för Höj Larsen att berätta hur dum i huvudet hon tycker Ilmar Reepalu är, men jag förväntar mig snarare att mina företrädare i riksdagen ska maximera vänsterpolitik. Om ett uttalande ens var nödvändigt - man kan verkligen ifrågasätta det - så borde det ha syftat till att bädda för ett avståndstagande från Juholt gällande det konkreta förslaget, inget annat. Nu gick det bra ändå till slut. Men inte tack vare Vänsterpartiet.