För en hanterbar vision

En vision är ett storslaget idealsamhälle. En ideologi är en djupt känd övertygelse.

Nä.

Undra på om folk är rädda för politik med sådana definitioner. Vi blåser upp begreppen och gör dem alldeles för storartade och oanvändarvänliga.

I utmärkta politikpodden Vreden diskuterade för ett tag sedan två socialdemokrater och två vänsterpartister just "visioner". Samtalet inleddes med att socialdemokraterna var påtagligt obekväma med visionsbegreppet och verkade se det som något vänstern kunde ägna sig åt. Socialdemokratin koncentrerar sig för sin del på politik som vardagligt hantverk.

Så dags insåg man att de hade blandat ihop "vision" med "utopi", eller kanske med "revolution". Man behöver inte vara socialist, eller ens särskilt poetiskt lagd, för att ha en vision. Tiotusen nya bostäder, uppnådda klimatmål, Europas lägsta arbetslöshet - det är också visioner. En vision handlar bara om att ställa ner en käpp i marken en bit bort och säga "det är hit vi ska nu".

Sådana visioner är helt nödvändiga för att vinna politiska sympatier. Men om man inte själv tror att de är visioner, är man nog lite medskyldig till att många upplever politiken som torftig och själlös.

Socialdemokraterna borde se att man kan knåda fram inspirerande politiska projekt ur den politiska materia man har i händerna. Man kan kalla det provisoriska utopier eller medellånga perspektiv eller vad man vill.

Vänsterpartiet borde också bygga upp fler visioner ur dagspolitiken, men så att säga från andra hållet, genom att förkorta horisonterna lite grand. Poängen med en vision är inte att ha något att sträva efter, utan att förverkliga den.

Ouppnåeliga visioner har bara den som är rädd för att förlora.

På samma sätt som vi upphöjer och krånglar till begreppet "visioner", handskas vi med "ideologi". Det blir antingen ett snillrikt uttänkt teoretiskt system eller, som i Gustav Fridolins Almedalstal, en inre, spontan riktningsgivare, en ryggradskänsla.

Med de definitionerna tror jag vanliga väljare känner sig rätt främmande inför att någonsin kunna ha en ideologi. Vem kan pressa fram en ryggradskänsla i det här komplicerade samhället? Och vem vågar ansluta sig till ett teoribygge som inte går att överblicka?

En ideologi har man när ens åsikter i olika frågor hänger ihop; när man har dragit en slutsats om vad som verkar vettigt. Att till exempel säga att privata utförare är sämre än offentliga, istället för att varje ny morgon vakna upp och säga "bara kvalitet spelar roll - vi får se vem som är bäst idag" - det är att ha en ideologi. Det handlar om inte om något som är frikopplat från sakpolitik: ideologi är sakpolitik med samband.

Till skillnad från Gustav Fridolins mysticism kan ideologier alltid förändras med ny empiri. Det var på medeltiden som vetenskapens uppgift var att ge "stöd" åt idéerna. Även den ryggradskänsla som Fridolin pratade om måste ju utsättas för verklighetsprövningar då och då.

Kanske beror uppförstoringen av ideologier och visioner på en felaktig tolkning av det svenska 1900-talet. Det var bara delvis arbetarrörelsens visioner som byggde välfärdsstaten: den uppstod ju i de flesta industriländer som ett svar på kapitalets moderna behov. Dessutom inför hotet att en alltför nedtryckt arbetarklass skulle satsa på det sovjetiska alternativet. Visionerna var inte så viktiga som vi nostalgiskt gör dem till. Socialdemokraterna har vunnit lika många val på rädslan för den borgerliga anti-visionen som på sina egna framtidsbilder.

Men är det inte bra med ideologi och visioner?

Jo, och det är just därför som de måste vara hanterbara. En jordnära vision är medborgarvänlig, för den kan mätas och vägas mot uppoffringen. En sådan vision kan man ställa krav på. Fluffiga visioner som egentligen är utopier ("ett folkens Europa", "föregångslandet Sverige") är tomt prat som ökar avståndet mellan väljare och folkvalda.

De höga kraven på vad som bildar en ideologi skrämmer bort från partiengagemang. Det blir inte mindre skrämmande om man säger att ideologier sitter så starkt att inte ens vetenskap biter på dem.

Mittfårans bild av ideologier är att de är ett slags skygglappar, som bärs av prestigeskäl och som förhindrar konstruktiva lösningar på problem. De som förespråkar blockpolitikens upplösning säger ungefär samma sak. På något sätt bidrar väl vänstern till den bilden om vi gör det till märkvärdigare än det är att ha en ideologi.

S måste välja rödgrönt

I Sverige finns det bara ett parti som tycker att regeringen ska sluta regera och lämna över till oppositionen: Vänsterpartiet.

I ett internationellt perspektiv är det udda. Även i utpräglade samarbetsdemokratier är det sällsynt med en opposition som innan ett val ger sitt godkännande till ett eller två av regeringspartiernas politik.

Alla väljare vet att ett valresultat kan tvinga fram samarbeten över blockgränsen. Men att S närmar sig Fp (framför allt) och C redan nu bakbinder partiets attacker på regeringen, demoraliserar alla egna som trott att målet varit ett "Alliansfritt Sverige" och signalerar att det inte finns något regeringsdugligt alternativ.

Det säger också att Socialdemokraternas profilering i skolfrågorna inte är något att bry sig om: sätter sig Folkpartiet i en S-regering finns det inte en chans i helvetet att de släpper ifrån sig utbildningsdepartementet.

Socialdemokraternas partiledning säger att de lärt sig av 2010. Men de vill inte lära sig av 2006 - när media mördade alla politiska diskussioner med frågor om hur vänstersidan skulle svara på alliansbygget. De vill inte heller lära sig av 2008. Då blev det intern storm när Mona Sahlin ville slippa Vänsterpartiet.

Det är väl synd att kalla Leif Nilsson i Smedjebacken för en intern storm. Men risken finns att många fler av de socialdemokratiska kommunalråd som idag finns i framgångsrika rödgröna styren runt om i landet har en annan bild av Vänsterpartiet. Risken finns att fler frågar sig varför just de svenska socialdemokraterna ska utgöra ett mystiskt nordiskt undantag, när Vänsterpartiets motsvarighet sitter i regeringen i Finland, Norge, Danmark - och tills nyligen på Island.

Risken finns också att alla inte har köpt högerfalangens tolkning av valresultatet 2010: att problemet var koalitionen med Vänsterpartiet. Den tolkningen finns inte hos SCB (få som lämnade S tyckte att det rödgröna samarbetet var problemet) och inte heller hos statsvetaren Johan Martinsson, som visat att väljarna inte var särskilt bekymrade över vänsterns medverkan. Det finns också allvarliga logiska problem i idén om det förödande v-samarbetet: S stora fall i opinionen började till exempel innan det rödgröna samarbetet presenterades.

Både hos Novus och hos Demoskop är en rödgrön regering den som svenskarna helst av allt vill ha. Det är dessutom en regering som i dagsläget skulle kunna bildas. Men oppositionsledaren eftersträvar hellre en mindre populär regering som det i de flesta opinionsundersökningar inte finns majoritet för. Det är att göra det svårt för sig. Svekdebatten som skulle uppstå om Stefan Löfven inte använde en S-V-Mp-majoritet för att bilda en rödgrön regering skulle han ha svårt att klara. S-väljarna sätter nog större värde på ett regeringsbyte än på föreställda trovärdighets- och statsmannapoäng i att öppna sig för högersamarbeten.

Det är inte samma sak att samarbeta i mitten 2014 som 1995, efter den värsta krisen i modern tid. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten 2014 som 2005, innan alliansens bildande satte en tydlig högerstämpel på de borgerliga småpartierna. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten när högern sätter agendan - som Ingvar Carlsson gjorde - som att göra det när det blåser tydliga vänstervindar. Det är inte samma sak att samarbeta i mitten när Fukuyama nyss förklarat ideologierna för döda, som att göra det när fler än någonsin kallar sig antingen "höger" eller "vänster".

Det där är en sossesjuka: att betrakta strategier som en gång fungerat som tidlösa framgångsrecept.

Strategin att tydligt deklarera att det finns en regeringsvillig opposition, däremot - den ska tydligen bara få en chans i historien.

Ta över Sd-väljarna med egen politik

Dags i Almedalen för Sveriges bästa oppositionspolitiker, Jimmie Åkesson.

Sett till väljaropinionen är det ju så. Ingen parti har ökat så mycket sedan förra valet.

Det är också ett tal från en av landets mest välbetalda politiska pampar, en makthavare, som leder ett högerparti som garanterar fortlevnaden för Europas tröttaste regering -  utan att ens lyckas sätta särskilt stort avtryck.

Jag tror att sådana beskrivningar måste få större utrymme vid sidan av bilden av enfrågerasisten Jimmie Åkesson, en bild som Miljöpartiet nu ska förstärka genom att ”ta debatten” om invandring med Sverigedemokraterna.

Även om främlingsfientlighet är Sd:s enda starka profilfråga och även om deras väljare åsiktsmässigt skiljer ut sig i den frågan, finns det ingen anledning att tro att just dessa väljare är totalt endimensionella. Det är trots allt bara två tredjedelar av Sverigedemokraternas väljare som svarar att invandring är en ”viktig” fråga för partivalet. (Det remarkabla i sammanhanget är faktiskt att en tredjedel inte ens nämner invandringsfrågan – inte att två tredjedelar gör det.) Och de som nämner den säger faktiskt inte att det är den allt överskuggande frågan. Och – för att slutföra tankekedjan – de som har den som den allt överskuggande frågan kan förmodligen påverkas att ersätta den med andra frågor.

Tar vi Sverigedemokraternas väljare på allvar – och det har skrivits mycket klokt om att göra det de senaste åren – måste vi, precis som för andra väljare, tro att det är samhällsutvecklingen i stort som motiverar deras röstande. (I det perspektivet är det inte så konstigt att järnrörsskandalen inte ledde till några tappade röster. Om inte du och jag byter parti på grund av att någon företrädare gör bort sig, så gör nog inte sverigedemokratiska väljare det heller.)

Sd:s främlingsfientlighet slår inte an därför att det är en fördom som möter fördomar, den slår an därför att det är en politiskt begriplig förklaring och ett förslag på lösning. Givet att Sverigedemokraterna lyckas med två ganska avancerade reptrick - att maskera sitt stödröstande med regeringen och att skadebegränsa partimedlemmarnas rasistiska "klavertramp" - är den viktigaste orsaken till att Sverigedemokraterna gått framåt är att de är ett skickligt oppositionsparti. Den naturliga ordningen i en demokrati har alltid varit att oppositionen går framåt mellan valen: det som har varit avvikande sedan 2010 är ur det perspektivet inte Sverigedemokraternas och Miljöpartiets framgångar, utan Socialdemokraternas och Vänsterpartiets rätt futtiga sympativinster.

Regeringen är mindre populär än på länge och folk ser rätt mörkt på framtiden. Sverigedemokraterna är duktiga på att fånga upp det missnöjet. Anders Borg gör sitt bästa för att få väljarna att tro att jobbkrisen är något som kommer utitrån, utom räckhåll för regeringen; att det är ekonomi, inte politik. Sverigedemokraterna säger tvärtom att det är möjligt att göra något: de säger att krisen, och problemen inom välfärden, är politiskt skapade och lovar att det går att ändra på genom att rösta annorlunda 2014.

Samtidigt ägnar sig den övriga oppositionen (förutom Vänsterpartiet) åt uppgörelser med regeringen och flirt med mittenpartierna. Det har de sina goda skäl för, men det skickar inte några signaler om ett tydligt alternativ till alliansen. Uppgörelserna gör det också svårt för Löfven, Fridolin och Romson att skälla Åkesson för regeringsunderlag. Det är de ju själva till och från. Det är synd, eftersom det är någonting som de politikermisstroende Sd-väljarna skulle behöva höra.

Att inte heller regeringen vill utmåla Jimmie Åkesson som makthavare är självklart, men de bidrar å sin sida till hans outsider-image genom att inte erkänna honom som höger. Det innebär att de i praktiken placerar Sverigedemokraterna precis där Sverigedemokraterna själva vill placera sig: som en oberoende, tredje kraft – huserande i en helt egen politisk dimension. Den hjälpen skulle upphöra om bara högern kunde ta ordet ”högerextremism” i sin mun.

Hur ska Sverigedemokraterna bekämpas då?

Det ska de inte: deras väljare ska vinnas tillbaka.

Skillnaden är ganska stor. Det är skillnaden mellan att debattera invandring med Jimmie Åkesson i en tevestudio eller att driva en egen politik mot de samhällsförhållanden som skapar efterfrågan på ett rasistiskt parti över huvud taget. Det är, rent retoriskt, skillnaden mellan att vända sig till Jimmie Åkesson och försöka få honom att begripa hur fel han har eller att vända sig till Jimmie Åkessons väljare och utgå från deras perspektiv. Politik kan locka fram både goda och dåliga sidor hos folk. Sverigdemokraternas väljare är inte för evigt förlorade. Det gäller bara att vinna dem för andra problemformuleringar - men det bygger också på att man inte bara berättar hur fel det är med den problemformulering som de tills vidare fastnat för. Man måste bygga en annan fiendebild (som Stefan Arvidsson kallat det) från grunden.

Det var det Håkan Juholt gjorde så bra under sin korta partiledartid: istället för att magisteraktigt försöka undervisa en annan partiledare, talade han om problemen i Sverige idag som han tyckte att de borde uppfattas. Som om han inte hade hört vad Jimmie Åkesson sagt överhuvudtaget. För detta fick han skäll för att inte vara tillräckligt mycket antirasist. Med en sådan definition av antirasism är bara den antirasist, som tar debatten på rasisternas villkor.

Att ha bättre argument i ädel debatt har aldrig varit det enda sättet att ta ner en politisk motståndare. Titta gärna på hur Socialdemokraterna framgångsrikt marginaliserade kommunistpartiet under större delen av 1900-talet. Det är en slags mönstermodell för hur Sd borde bemötas: tig ihjäl partiet - men scanna noga av var de vinner väljare och möt dem med egna reformer.

Förutom att "ta debatten" genom att flytta agendan, är det viktigt att inte få det att verka som om det bara finns en alternativ röst när invandrings- och integrationsfrågor väl dyker upp. När Socialdemokraterna och Vänsterpartiet deltar i råskället på Jimmie Åkesson i SVT:s partiledardebatter skapar man bilden av ett enat etablissemang mot en ifrågasättande uppstickare. Men så är det ju egentligen inte: Vänsterpartiet är ju jättekritiskt mot segration och restriktiv flyktingpolitik: regeringen förtjänar att stå till svars lika mycket som Jimmie Åkesson. En sådan strategi – förutom att den inte får hela politikområdet att kretsa kring Åkesson – gör det också tydligt att regeringen inte börjat tillhöra de goda bara för att Sd lyckades komma in i riksdagen. Att Sd lyckats ta kål på alla andra konfliktlinjer inom invandringsområdet är ett stort misslyckande för de andra partierna.

Den som ska ta debatten med Sverigedemokraterna får inte heller utgå från att allting partiet säger ska bemötas genom att hävda den exakta motsatsen. Två exempel: att påstå att det inte finns någon ”svensk kultur” måste framstå som helt kollrigt för varje väljare som någon gång rest utomlands. Att inte alls diskutera i termer av ”svenskt” är att göra det väldigt svårt för sig. Vad det gäller att ta strid för är ju snarare att svenskheten är både föränderlig och konstruerad av människor med vitt skilda bakgrunder - precis som alla andra nationella särarter i världen.

Ett annat ogenomtänkt argument är att hävda att någon nationell gemenskap inte alls behövs, bara för att Sverigedemokraterna vill bygga en sådan efter etniska skiljelinjer. Men välfärdsstaten har alltid varit beroende av en gemensamhetskänsla, till exempel runt ett modernt politiskt projekt, som har gett förutsättningar för solidaritet och ansvarstagande. Det är inte nationen som ska vara kittet – men ett kitt behövs.

Det finns så mycket som vi inte kan påverka: hur Jimmie Åkesson hanteras med silkesvantar av pressen, hur media medvetet försöker skapa snackisar i frågor där de vet att de aktiverar den främlingsfientliga kommentarsfältsarmén, hur samtiden etnifierar snart sagt alla samhällsproblem, hur andra partier väljer usla motstrategier o s v. Men det Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har helt och hållet i sina egna händer är att lita på att Sverigedemokraternas väljare är nåbara och helt enkelt se till att bli bättre oppositionspartier.