Göteborgs tabloiddemokrati

Tidningen GT har samlat in namnunderskrifter för att få till stånd en folkomröstning i Göteborg om stadens nya trängselskatter - och meddelar idag att de lyckats. Till ackompanjemang av det vanliga larvet om att folkomröstningar på något sätt skulle vara mer demokratiska än den representativa demokratin.

Ulf Bjereld har inga demokratiska betänkligheter i en kommentar. Tidningar har ju kampanjat i politiska frågor förut. Ja, det kanske de har: namninsamlingar och upprop för alltifrån lägre bensinpriser till enskilda asylärenden. Ibland är det samma tidning som både skapar, utformar och rapporterar om en folkstorm.

Men att privata företag organiserar insamling av namnunderskrifter är inte jämförbart med att trycka en färdigadresserad protest-talong. Det senare är legitim opinionsbildning. Här däremot trampar ju GT rakt in i formell konstitutionell process: en rimlig jämförelse ligger snarare i storleksordningen att Aftonbladet skulle ha valsedlar för sossarna som bilaga och sedan tillhandahålla gratis busstransporter till vallokalerna för alla som visade upp rätt valsedlar. Eller, för den delen, att Volvo och Preem organiserat namninsamlingen mot trängselskatten. Omständigheten att GT är en tidning gör inte deras initiativ mindre problematiskt. Men det förvirrar kanske några som är rädda att få pressfrihetssläggan i skallen.

Det är med stor säkerhet en mycket mer oskuldsfull bild av medborgarinitativ som lagstiftarna haft för ögonen när detta blivit en möjlighet. Det här ska vara en möjlighet för engagerade medborgare - inte för privata mediakoncerner. I USA har företag länge kunnat köpa namnunderskrifter av professionella namninsamlingsföretag för att få till stånd omröstningar. GT:s initativ pekar mer mot en sådan situation än något annat. Det är oroande. Någonstans blir det mer resurserna än engagemanget som avgör vad som hamnar på den politiska dagordningen.

Här är vänstern!

"Vart tog vänstern vägen?" är rubriken när Ekots lördagsintervju idag tar något slags helhetsgrepp på Jonas Sjöstedts första år. Det är en orättvis utgångspunkt som mer har att göra med överdrivna förväntningar.

För det han faktiskt har åstadkommit är ju inte dåligt. I mätningarna av partiledarförtroende har han bättre siffror än Lars Ohly någonsin nådde. Han var välkänd redan innan han tillträdde (SOM-institutet) och har snabbt skapat ett massivt internt stöd. Det är ett fantastiskt utgångsläge.

Vänsterpartiet växer så det knakar medlemsmässigt och inte ens om man bara tittar på opinionssiffrorna är det så pjåkigt: de bästa opinionsinstituten ger i skrivande stund 6,6 och 6,7. Några har samtidigt under fem, och i poll of polls ligger partiet ungefär på valresultatet 2010. Det måste ändå ställas mot att man sommaren 2011 trycktes ned mot fyraprocentsspärren. Det realistiska målet måste fortfarande vara att bryta nedgången och 2014 få en valframgång för första gången på 15 år.

Och partiet har gjort politiskt avtryck. Under våren och sommaren bidrog man till skällandet på Anders Borgs procykliska finanspolitik, som ledde till åtminstone lite större fokus på stimulanser i höstbudgeten. I frågan om vinst i välfärden har V pressat S till ett kompromissförslag - en klassisk roll för V, som inte ska förringas - samtidigt som man kraftigt har förstärkt sitt förtroende hos väljarna på politikområdet "privatiseringar".

Uppsvinget under drevet mot Juholt var kortvarigt, men en investering i framtiden, då många s-väljare tycktes vänja sig vid tanken att kanske rösta på Vänsterpartiet i nästa val. I SCB:s novemberundersökning var det fler som hade V som näst bästa parti än på tre år. Det är framflyttning i det fördolda.

Självklart finns det också förväntningar som inte infriats. Partiet har fortfarande svårt att vara snabba, fräcka och förpacka sina utspel rätt. Åtminstone fram till i somras låg Jonas Sjöstedt i botten på synlighetslistan tillsammans med Jimmie Åkesson. Att man räknade på ett mindre reformutrymme än regeringen i sin skuggbudget hade säkert sina skäl, men det blir onekligen svårare att nu blåsa till strid om jobb- och konjunkturpolitiken. Och om Vänsterpartiet i grunden är emot bindande budgetregler och balanskrav, hade det inte funnits något bättre tillfälle än i somras att lyfta den kritiken - varenda ekonomiskribent och nationalekonom tycktes beredda till omprövning i skuggan av eurokrisen.

På sikt kommer nog ändå Vänsterpartiet att fortsätta växa, om så bara i kraft av att vara det enda tydliga vänsteralternativet i svensk politik. Löfvengänget har som väntat blivit tydligare med högersvängen och kommer att fortsätta tappa väljare till vänster. Arga vänstersossar finns det alltid gott om, men hösten 2012 har de varit argare än någonsin.

Det leder till andra styrkeförhållanden mellan arbetarrörelsens partier, men tillsammans har man fortfarande nästa valseger i en liten ask, som det ser ut nu. Dessutom stundar ett maktskifte i Stockholm, enligt SCB:s senaste siffror. SR får väl problematisera om de vill. För mig ser nettot mest ut som framgångar.

Förlorat slagläge

Sommaren vibrerade av debatt om vinst i välfärden och regeringens ovilja att satsa i krisen. Det var vänsterns agenda – i båda fallen med allierade långt in i de borgerliga leden. Sedan dess har vinstfrågan mötts av hård motoffensiv, desarmerats av S och lagts åt sidan av V. Den konjunkturpolitiska debatten fick sitt antiklimax när regeringen framstod som minst lika villig att spendera som både V och S. ”Budgetfyrverkeri” muttrade de senare. Kanske kommer regeringen försöka matcha S också om vinster i välfärden. Oppositionen leder, men det är de tappade initiativens höst. Varselvågen rullar. Den hade fått rätt, som tidigare i höst vågat tala om ett liv bortom Borgs reformutrymme.

(Ledarstick publicerat i Flamman 29 november)