Rödgröna nycklar

Man avundas inte direkt de som sitter och planerar den gemensamma rödgröna valkampanjen. Miljöpartiet går så bra i opinionsmätningarna att de kommer att ha starka incitament att profilera sig själva, Socialdemokraterna vill hellre presentera oppositionens alternativ som en "s-ledd regering" än någon slags jämlik trojka - vilket (V) och (MP) i någon mån bör ställa upp på, men inte till priset av att luften går ur hela "rödgrönaprojektet", vilket ju inte heller skulle gynna (S), vilket betyder att (S) måste skyddas från sin egen partiegoism. Samtidigt ligger (V) farligt nära 4-procentsspärren, vilket minskar vår entusiasm över att försvinna i mängden i en trepartikoalition..och så vidare!

Så med all ödmjukhet inför de som ska sy ihop det där - här några helt oorginella och ofullständiga förslag till nyckelpunkter för en hygglig oppositionskampanj:

Att samtliga partier påminner sig om vinsterna med ett starkt rödgrönt gemensamhetstema i valet - just på grund av det ovan skrivna. Får man föreslå ett stort plakat på alla stabskontor?

Att framför allt (S) "sålt in" samarbetet internt, för att minimera antalet LO-påhopp på Miljöpartiet och antalet Widar Andersson-påhopp på Lars Ohly. Detta måste förstås redan vara gjort. Samarbetet får gärna vara något mer än en bräcklig brygga på partiledarnivå - låt oss slippa granskande reportage om rödgrönt misstroende gentemot varandra ute i kommunerna.

Att partierna visar öppenhet gentemot varandra så att inga enskilda valkampanjer krockar tema/strategimässigt, och att de trimmat in gemensamma svar på sannolika frågor om samarbetet.

Att Mona Sahlin tillåts att spela ledarrollen fullt ut, för att inte skrämma mittenväljare i onödan. Hon är ju dessutom den givna statsministerkandidaten. Ett högt förtroende för Sahlins ledarförmåga (där hon ju ligger efter Reinfeldt i vareviga mätning) gynnar hela koalitionen. Ohly, Eriksson och Wetterstrand måste låta Mona skina mest.

Att hela den rödgröna oppositionen ställer upp på att lansera Sahlin i en "nu har du chansen att vara med och rösta fram Sveriges första kvinnliga statsminister"-kampanj.

Att man lyckas förutsäga vad som kommer att ifrågasättas av Mats Knutsson och Lena Melin och ha bra svar på det. Gissningsvis: Förmågan att komma överens. Den interna entusiasmen. Om man ”kommer ut i medierna” (d v s den klassiska rundgångs-idiotin från mediernas sida). Mängden konkreta besked. Osäkerheten kring fördelningen av ministerposter. Huruvida man bara kopierar Alliansen (där Mats och Lena redan fått upp vittringen rejält efter "vi kan också åka tåg"-episoden 2009).

Att man inte upprepar 2006 års valrörelses obegripliga misstag att nästan aldrig påminna om 1998-2006 års samarbete. Och ändå håller i minnet att väljare tenderar att vara märkvärdigt ointresserade av vad som har hänt, jämfört med deras intresse av vad de tror kommer att hända. Vi kommer inte att vinna valet på någon slags "kolla vad de har ställt till med"-faktasamling.

Att det finns beredskap för att det dyker upp osolidariska interna kritiker i medierna i slutskedet av valrörelsen. Det är t ex nästan säkert att Kjell-Olof Feldt runt den 1 september kommer att kritisera samarbetet med ”kommunisterna” på DN Debatt. Och då är det förstås (S) som måste försvara (V). Hårt.

Att man inser att ju mer tiden går och valkampanjen växlar upp, desto mer kommer trycket inifrån att öka på att köra ”som vanligt”, och partierna kommer mer och mer att behandlas som enskilda partier i utfrågningar etc i medierna. Förtroendet för, och kännedomen om, koalitionen måste byggas tidigt, för att ha råd att släppa på bromsen i valspurten.

Att man - i den mån det finns tid kvar för det - hittar gemensamma uppträdanden som är tillräckligt ”överraskande intima” för medierna, skiljer ut oss från borgarna och samtidigt säger någonting om koalitionens varumärke. Satsa t ex på att partimedlemmar har en stor gemensam träff istället för bara partiledarna. Man fick aldrig känslan av att Alliansen byggde underifrån.

Att man lyfter väljarkommunikationen. Alliansen körde 2006 ut sitt koncept ganska envägsinriktat. Engagera folk istället, både på allvar och med glimten i ögat. ”Sätt ihop det rödgröna laget” – vilket parti ska få olika ministerposter? ”Vad tycker du att en rödgrön regering ska driva för frågor?” Satsa på den största insamlingen av åsikter (mätbart) i mannaminne. Sociala medier är inte väljarkommunikation i sig, det är innehållet som avgör om det handlar om kommunikation eller inte. Det finns en rätt tragisk internet-sophög av envägsinriktade kandidatbloggar från 2006 och 2009 års val som kan tjäna som avskräckande exempel. ("Titta jag kommunicerar med väljarna: jag låter en av mina pressekreterare skriva av ett av partiets pressmeddelanden en gång i veckan!") Tyvärr ser den här punkten mörk ut: på den rödgröna gemensamma bloggen på www.rodgron.se har de två senaste inläggen fått sammanlagt 67 svar - en del av dem raka, artiga frågor - utan att ha fått ett enda svar från "Lars, Mona, Peter och Maria". Katastrof.

Att man lyckas formulera en tydlig tre menings-beskrivning av de rödgrönas gemensamma alternativ. En röd tråd. Basen i berättelsen. (Kommer nog att misslyckas, eftersom man inte ens lyckades etablera ett namn med ett budskap - but please surprise me.)

Att man lyfter fram ett rödgrönt "skyltfönster" – någonstans i landet där ett rödgrönt samarbetet varit extra långvarigt, intimt och framgångsrikt.

Att man redan har lyckats ha en öppen diskussion om kulturskillnaderna för att hantera spänningarna inom samarbetet. Det är till exempel en gigantisk skillnad mellan S-Mp-styrkeförhållandet (och synen på varandra) i Norrbotten jämfört med Stockholm. Hur ska hyperdemokratiska vänsterpartister (se statsvetaren Katarina Barrlings avhandling om partikulturer) stå ut med (i våra ögon) pamparna och översittarna hos sossarna, som vill bestämma allting själva? Nota bene: inte "hur ska vi få sossarna att sluta vara som de är" utan "hur ska vi stå ut" - för det är ingen mening med att försöka hinna förändra varandra.

Att man visualiserar att de rödgröna partiledarna är 50-50 i könsfördelning, Alliansen 75-25, och att oppositionens statsministerkandidat skulle bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Ta vara på det, så är jämställdhetsmatchen redan vunnen.