Vänstern, Vårberg och kriminalpolitiken

Vänstern när den är som sämst: narkotikan flödar i södra Stockholm. Polisen pratar om en 8-åring som langar i Vårbergs centrum. Vänstern upprörs inte. Vänstertidning avslöjar att det där med 8-åringen inte var sant. Vänstern får tokspel. Svartmålning! Överdrifter!

Varför inte försöka hålla fokus på problemet - narkotikaförsäljningen? Det här debattmönstret är så tröttsamt när vi diskuterar kriminalitet och polis: vänstern är tyst, tills en överdrift eller ett misstag eller en felsatsning eller en misslyckad polisinsats kan kritiseras. Vänstern - felfinnarna.

Under upploppen i Stockholms förorter förra sommaren kritiserade vänstern försöken att stoppa dem, vad som utlöste dem - man gav uttryck för alla känslor förutom genuin upprördhet över själva upploppen. Polisinsatsen var inte bra skött, och skulle ju ändå inte lösa någonting på sikt. Så lät det åtminstone fram till dess man upptäckte att de som faktiskt bodde i förorterna hade fokus på något helt annat: de ville inte ha sina områden förstörda och gick man ur huse för att stoppa vandaliseringen. Det var inte första gången som en vänster som bara är felfinnare hamnar i offside i förhållande till den allmänna meningen.

8-åringen sålde inte knark. Men betyder det att det inte finns något problem med att en 8-åring driver omkring i sällskap med knarklangare? Och betyder det att det inte är något problem att narkotikaanvändningen ökar bland ungdomar? Kan vänstern någon gång dröja kvar i den stora bilden? Ja, det är sant att arbetarklassförorter ofta skildras stereotypt i media. Men inte heller det är huvudproblemet. Huvudproblemet är att förorter är utarmade på kultur och fritidsaktiviteter, att det finns utbredda sociala problem och att människor är otryggare där.

Svensk vänster är också världsbäst på att säga att polisinsatser inte löser någonting. Det är delvis sant: på lång sikt är det bara tryggare och mer stimulerande uppväxtmiljöer som kan leda till mindre narkotikamissbruk. Men vi har inte polisen för "lång sikts" skull. Vi har polisen därför att på kort sikt så leder varje beslag och varje stoppad langare till att narkotikan får svårare att nå missbrukaren. Och för att den pinsamma hemskjutsningen eller informationsbesöket i skolan faktiskt också påverkar.

Vem argumenterar vänstern emot när den säger att polisinsatser inte löser någonting på sikt? Enigheten om det är mycket stor i det svenska samhället (tack och lov). Men människor vill också att någonting händer på kort sikt när de går förbi drogförsäljarna vid tunnelbanan. Och när skolor brinner är man inte i första hand intresserad av bättre skolor i förorten, utan släckta skolor. Vänstern är så ivrig att prata lång sikt att det låter som om man är helt oberörd av det kortsiktiga. Eller till och med som om det fanns en motsättning mellan kortsiktiga och långsiktiga åtgärder. Ingenting kunde vara mindre sant.

Efterklokt om Thomas Quick

Det skrivs mycket om Thomas Quick i dagarna. Rättsskandal, säger folk.

Det har de rätt i. Men riktigt så obegripligt som en del vill göra gällande är det ju inte att Sture Bergwalls alter ego blev dömd. Han var inte bara en mentalpatient i mängden som erkände brott han inte begått. Han var en dömd sexualbrottsling, rånare och våldsverkare som gav sig fan på att lura folk att han var en mördare. Erkännandena byggdes under med noggranna studier av mordfallen. Och det var verkligen inte osannolikt att någon med Bergwalls förflutna skulle kunna vara skyldig.

Det gör det förstås inte acceptabelt att slarva fram åtal och domar på det sätt som gjordes. Men de starka brösttonerna idag är faktiskt lite pinsamma.

Inte många artiklar nämner Bergwalls tidiga brottshistoria idag. Hans liv är givetvis tragiskt, men att han blivit landets mest ryggdunkade brottsling (kolla hejaropen på Twitter) känns ändå lite magstarkt.

Det finns ingen anledning att göra Bergwall till världens bästa kille bara för att han blivit oskyldigt dömd.

"De skapade ett monster" var Aftonbladets rubrik i fredags. Men Bergwall var ju delaktig i skapandet. Fattar man inte det blir allting obegripligt. Morden var likartade. Man fick intryck av att Bergwall berättade detaljer som han inte borde kunnat läsa sig till. Folk inom rättsväsendet är ju inte idioter. Utgår vi från det får vi ingen vettig debatt nu.

Skriva brev är fel - men vad är rätt?

Ilmar Reepalu har som representant för Malmösossarna skrivit brev tillsammans med Sverigedemokraterna, skriver Dagens Arena. Lika ofrånkomligt som det är att man ibland röstar likadant som SD, lika motbjudande är det att göra politiska utspel tillsammans med dem. Vänsterpartiet var snabbt på bollen och fördömde brevskrivandet.

Men vänta nu. Vänsterpartiet vet mycket väl att Ilmar Reepalu kommer att spotta ur sig sådana här grejer med jämna mellanrum. Varför har man inte, sedan förra gången det hände, tagit sig tid att utarbeta en alternativ strategi mot den grova brottsligheten i Malmö? Så hade man kunnat säga: "Det här är åt helvete, Ilmar", men också "Det här är det rätta svaret på brottsligheten". Att bara säga det första är inte att "göra politik" - det är bara att tillfredsställa sitt eget behov av radikalism. (För att pressa fram socialdemokratiska avståndstaganden är det antagligen helt kontraproduktivt.)

Och seriöst: från Vänsterpartiet förväntar jag mig en kriminalpolitik på en mycket vassare nivå än att miljonprogrammen ska rustas upp, som Christina Höj Larsen skriver i sitt pressmeddelande. Hela det sociala program som Höj Larsen beskriver är förstås helt nödvändigt för att dra undan mattan för brottsligheten på sikt. Men det behövs också handfasta, lokalt anpassade förslag idag, mot de kriminella organisationer som redan är etablerade. De ställer inte in verksamheten för att miljonprogrammen tilläggsisoleras.

Också lite märkligt att Vänsterpartiet ytterligare etnifierar frågan genom att låta den migrationspolitiska talespersonen göra utspelet. Man hade också kunnat välja att visa hur snett ute Reepalu är genom att faktiskt kommentera det som ett uselt försök till aktiv kriminalpolitik. Om vi bara pratar rasism när andra etnifierar brottsligheten, när ska vi då någonsin få tillfälle att lägga fram vår kriminalpolitik?

Med en egen strategi så slipper vi också det väljarresonemang som man kan befara går ungefär så här: Ja ja, de skäller på Ilmar, och det där kanske inte var så smart - men han försöker ju i alla fall göra något.

Uppdatering 21/3: Det finns faktiskt något som liknar en lokal strategi från Vänsterpartiet, presenterad bland annat i en debattartikel i Skånskan. Desto märkligare att göra utspel på riksnivå utan att ha koll på den. Riktigt så fattigt på konkret politik som i Höj Larsens pressmeddelande är tydligen inte partiet.

Journal från ett häkte

Hon fick inte veta varför hon greps av polisen. Hon pressades att inte kontakta någon advokat. Hon hölls vaken i sin cell på ett sätt som påminner om tortyr. Den friade narkosläkarens berättelse i Läkartidningen är skrämmande läsning om svensk polis. Att JK och Riksåklagaren reagerar är bra. Och tanken svindlar: om polisen beter sig så här mot en läkare, hur beter de sig då mot personer med lägre status i samhället? Hur många oberättade berättelser går det på varje välartikulerad person som är med om det här? Upprättelse för läkaren skulle kunna vara viktigt för flera.

(Ledarstick publicerat i Flamman 5 januari.)

Frys ut dem!

Fotbollsvåldet diskuteras igen efter attacken mot en domare i måndags.

Ett första steg mot att minska problemen är att inse att huliganer faktiskt bryr sig om fotboll. Poängavdrag och utfrysning från klubben är effektivare än större polisiära resurser. Idag är inte klubbarna tydliga nog gentemot fansen. En klack kan bete sig hur som helst under en match – det tar bara till slutsignalen, så springer laget fram och tackar för stödet. Och efter en incident kan fördömandet från en klubbledning vara hård – men i högtidstalen har man ändå ”världens bästa fans”.

Mer långsinthet efterlyses faktiskt. De fredliga fansen får finna sig i att bli hopklumpade med våldsverkarna, eller till slut agera mot dem.

(Ledarstick publicerat i Flamman 28 april.)

Soft on crime

Trianguleringens tid är väl förbi i svensk politik: socialdemokraterna pratar om att valet är ett val mellan två helt olika samhällsmodeller (även om Ilija "Vi tycker själva idén med Vårdvalet är bra" Batljan gör sitt bästa för att sudda ut skillnaderna mellan vänster och höger i Stockholms landstingspolitik).

Men på det kriminalpolitiska området verkar det finnas en intensiv skräck för att framstå som "soft on crime". Alliansens arbetsgrupp i rättsfrågor - där bland annat återfallsförbrytaren i trafikbrott Johan Pehrson ingår - presenterade på DN Debatt igår en åtgärdslista med bland annat skärpta straff för "återkommande och flerfaldig brottslighet". Det borde vara lätt att kritisera, eftersom det är totalt tom symbolpolitik: längre straff gör inte samhället tryggare - det gör bara bättre vård. "Tough on crime" - ja, det är man väl om brottsligheten minskar? Inte genom att föreslå verkningslös inlåsning som ser bra ut på bild.

För alliansen är metoden huvudsak. Expressen illustrerade det på ett alldeles utmärkt sätt i en ledare för ett par veckor sedan:

"Det innebär inte att hårdare tag nödvändigtvis leder till färre brott. Men vad kritikerna blundar för är att det faktiskt kan finnas andra, högst rimliga skäl att vilja skärpa straffen."

Och mellan raderna, skälet: det känns liksom bra. Där fick de.

Det är i det skenet man måste läsa idén om s k "eftervård" för sexualbrottslingar. Det är politisk parodi på hög nivå: eftersom den ordinarie påföljden, i enlighet med borgerlig ideologi, inte får ha några som helst vårdande inslag utan bara handla om inlåsning, ska "vården" ske efteråt, separat. Det vill säga: okej med vård, men utnyttja för allt i världen inte strafftiden till det. Det är ett väldigt rolig kompromiss mellan vatten-och-bröd-moderaterna och de få kvarvarande humanisterna i folkpartiet och centern.

Sexualbrottsförslagen är talande på andra sätt: alliansen pratar om att skärpa straffen för återfall i brott - trots att sexualbrottslingar har extremt låg återfallsfrekvens (som jag skrev om här). Om det finns något brott där man inte behöver diskutera återfall, så är det just sexualbrotten. Men det är ett tacksamt brott att "ta krafttag mot", PR-mässigt.

Med en borgerlig politik som handlar om att tillfredställa primalkänslor borde de rödgröna kunna formulera en mer politisk kritik än den här. Alliansen vill utreda för mycket (de rödgröna skjuter mer från höften, eller?) och en tuffaste-sheriffen-i-stan-kommentar om "fyra förlorade år i kampen mot brottslighet". Kom igen: ni har en samlad kriminologkår bakom er, och det är ändå försvinnande få väljare som uppger att frågor om lag och ordning är viktiga för deras val - varför inte sluta vara så ängsliga och bara köra över borgarna?