Det var mer stake i liberaler förr. Voltaire kunde tänka sig att dö för någons rätt att uttrycka sin åsikt - Martin Alquists värsta scenario är att behöva betala skatt för den rätten.
Nej, Martin Alquist, presstödet finansierar inte rasism. Presstödet finansierar utgivning av nyhetstidningar, med en klassiskt liberal syn på hur staten ska definiera det godkända åsiktsspannet: inte alls. Vad som ska vara tillåtet att framföra för åsikter ska avgöras i domstolar. Det vore också ärligare av Martin Alquist - och överraskande påhejare som Nisha Besara - om de faktiskt vågade föreslå att rasistiska åsikter ska förbjudas generellt, istället för att vilja behålla åsiktsfrihet som en innehållslös pose i grundlagen samtidigt som statliga myndigheter i praktiken tillämpar en mycket smalare definition av yttrandefriheten. Alltså: yttrandefrihet bara när det är till intet förpliktigande.
Självklart är det extremt otrevligt att Nationell Idag lyckats bli berättigade till presstöd, men rasistiska åsikter är lagliga. Snälla batongliberaler, ta åtminstone er utgångspunkt i att Presstödsnämnden skulle kunna se över stödet till tidningar som blivit fällda i domstol för brott mot undantagen i tryckfrihetsgrundlagen. Det vore fortfarande inte särskilt liberalt, men det skulle åtminstone handla om juridik och inte om totalt godtycke.
Kan vi inte se till att det inte finns 1 500 personer som vill läsa en nationaldemokratisk tidning istället? Den här rasismen börjar inte med presstöd - presstödet är en konsekvens av att rasismen har vuxit sig stark. Mönstret känns igen: rasistiska organisationer växer och frodas i ett allt ojämlikare samhälle med allt sämre social sammanhållning och klasskänsla, stärkta av en internationell antimuslimsk hets. Borgerliga politiker gör ingenting - vänsterpolitiker marginellt mer. Ju mer etablerade rasisterna blir, desto mer växer de in i samhällets institutioner: de får partistöd, de vill hyra möteslokaler, de vill delta i politiska debatter. Och nu reagerar etablissemanget - genom att ständigt attackera rätten, möjligheten att uttala rasismen. Aldrig bemöta en åsikt i sak - alltid stoppa själva debatten, ifrågasätta arrangörer som bjudit in den och den, förakta publiceringen av detta och detta. Det är så man visar humanistisk resning i debatten idag: genom att ifrågasätta den.
Det är inte bara för att Lars Leijonborg redan för ett par år sedan sa att han "blir mörkrädd" när han såg vilka tidningar som får presstöd, som man förstår att 1) folkpartister är inte mycket för åsiktsmångfald, 2) presstödet till Nationell Idag kommer på sikt att leda till innehållskrav för presstödet som slår bredare än bara mot rasisttidningar. Otrevlig satir, gammelkommunistiska Stalinhyllningar, okänsliga granskningar som upplevs som kränkande av de drabbade. Innehållskravet måste formuleras allmänt, anmälningarna kommer att hagla. I detta ska statliga tjänstemän sitta och utan någon som helst hjälp av juridiken fatta beslut om en åsiktsgräns någonstans mellan Sverigedemokraternas moderata flygel och vit makt-grupperna. Är det tidningstiteln som inte ska få presstöd, eller ska det följa ansvarig utgivare - och vad hindrar i så fall en tidning som skiftar titel och utgivare? De praktiska problemen är många.
Och då har vi inte ens börjat diskutera om detta är ett effektivt sätt att motarbeta Nationaldemokraterna.
2010-04-23
2010-04-22
Därför blir det nej till Förbifart Stockholm
Borgerligheten har, i en paus från kampanjandet för nya folkomröstningar om kärnkraften och euron, förklarat att just en folkomröstning om Förbifart Stockholm vore en principiell vansinnighet. Hederliga statsvetare som Sverker Gustavsson bispringer de rödgröna: juridiskt-formellt är det inga konstigheter.
Återstår då att reta de rödgröna för brist på handlingskraft: Johan Forssell (M) lär inte vara den siste innan valet som ställer den retoriska frågan "Ska vi folkomrösta om allt som oppositionen är oense om?"
Svaret är väl något i stil med "nej". Men samtidigt tror jag att det är klokast att vara ärligt och erkänna att det är ett sätt att lyckas fatta beslut, och inte börja argumentera principiellt om varför folkomröstning är bra i just den här frågan (som Vänsterpartiet i Stockholm gör här: "demokrati som vi vill se den" och så vidare). Bland svårigheterna finns bland annat hur man tolkar utslaget i ett val mellan olika trafiksatsningar. Om det blir ett nej till kollektivtrafiksatsning, kan då inte Stockholm göra några sådana satsningar alls? Efter hur lång tid kan man göra det? Är en viss summa okej? Om det blir ett nej till förbifarten, hur snarlika vägprojekt får man planera för? Och så vidare.
Det riktigt fascinerande i historien om folkomröstningen är hur Socialdemokraterna kunnat gå med på den - jag tror inte att det är någon tvekan om att det blir ett nej. Eftersom:
1. Det blir etablissemanget mot folket. Starka ekonomiska intressen kommer att förespråka förbifarten, men om de utnyttjar sina resurser kommer det bara att slå tillbaka mot dem själva - se EMU-omröstningen. Moderaternas "nya arbetarparti-strategi" är ett annat exempel: man vinner bara genom att vara en underdog idag, när det är status att vara vanlig och folklig och ingen blir imponerad av auktoriteter. Det är en svår situation för Svenskt Näringsliv och andra onda krafter: antingen blåser de på och förlorar, eller så är de medvetet mer diskreta och gör sig motvilligt jämbördiga med motståndaren. (Lösningen ur deras perspektiv kan vara att starta en massa fejk-miljörörelser som bara är låtsat folkliga - men det har sina egna risker.)
2. Styrkan i preferenserna. Valdeltagandet blir lågt och bara de som är riktigt engagerade kommer att rösta. Miljöpartiet kommer garanterat att mobilisera samtliga väljare till valurnorna. Men vem kommer att stå i regnet på ett torg och tala för hela sitt hjärta för en ny motorväg (om han inte har betalt)? Det finns ingen lidelse i ja:et. Jämför det med alla små och stora miljöorganisationer som kommer att bilda nej-front.
3. Ett positivt alternativ. Om det bara vore en fråga om ja eller nej till Förbifart Stockholm vore det ett givet ja: klart det låter bra med en ny väg, och det är väl ingenting som hindrar att man satsar på kollektivtrafiken också. Men Socialdemokraternas stora misstag är att de har accepterat ett alternativ som kommer att vara väldigt lockande för alla som dagligen trängs på en tunnelbana som inte byggts ut en meter sedan 1994 - trots att Stockholmsregionen växt så det knakat befolkningsmässigt. Hela upplägget på folkomröstningen kommer att vara att vi inte kan få både och. Det blir Förbifart Stockholm - eller en lista på kollektivtrafiksatsningar.
Förbifartsförespråkarna kommer troligen ändå att säga ungefär: "Låt oss bygga förbifarten, så ska vi nog se till att satsa på kollektivtrafiken också". Det vill säga kanske ett lite mer svävande löfte än nej-sidans lista, men nej-sidan kommer knappast att kunna förbjuda Socialdemokraterna och borgarna att prata om framtida kollektivtrafikssatsningar. Deras kampanj kommer att bli "Förbifart OCH kollektivtrafik". (Vilket, som sagt, sakfrågan inbjuder till och gör den till ett vanskligt föremål för folkomröstning.) Att bemöta den linjen blir den stora utmaningen för nej-sidan.
Återstår då att reta de rödgröna för brist på handlingskraft: Johan Forssell (M) lär inte vara den siste innan valet som ställer den retoriska frågan "Ska vi folkomrösta om allt som oppositionen är oense om?"
Svaret är väl något i stil med "nej". Men samtidigt tror jag att det är klokast att vara ärligt och erkänna att det är ett sätt att lyckas fatta beslut, och inte börja argumentera principiellt om varför folkomröstning är bra i just den här frågan (som Vänsterpartiet i Stockholm gör här: "demokrati som vi vill se den" och så vidare). Bland svårigheterna finns bland annat hur man tolkar utslaget i ett val mellan olika trafiksatsningar. Om det blir ett nej till kollektivtrafiksatsning, kan då inte Stockholm göra några sådana satsningar alls? Efter hur lång tid kan man göra det? Är en viss summa okej? Om det blir ett nej till förbifarten, hur snarlika vägprojekt får man planera för? Och så vidare.
Det riktigt fascinerande i historien om folkomröstningen är hur Socialdemokraterna kunnat gå med på den - jag tror inte att det är någon tvekan om att det blir ett nej. Eftersom:
1. Det blir etablissemanget mot folket. Starka ekonomiska intressen kommer att förespråka förbifarten, men om de utnyttjar sina resurser kommer det bara att slå tillbaka mot dem själva - se EMU-omröstningen. Moderaternas "nya arbetarparti-strategi" är ett annat exempel: man vinner bara genom att vara en underdog idag, när det är status att vara vanlig och folklig och ingen blir imponerad av auktoriteter. Det är en svår situation för Svenskt Näringsliv och andra onda krafter: antingen blåser de på och förlorar, eller så är de medvetet mer diskreta och gör sig motvilligt jämbördiga med motståndaren. (Lösningen ur deras perspektiv kan vara att starta en massa fejk-miljörörelser som bara är låtsat folkliga - men det har sina egna risker.)
2. Styrkan i preferenserna. Valdeltagandet blir lågt och bara de som är riktigt engagerade kommer att rösta. Miljöpartiet kommer garanterat att mobilisera samtliga väljare till valurnorna. Men vem kommer att stå i regnet på ett torg och tala för hela sitt hjärta för en ny motorväg (om han inte har betalt)? Det finns ingen lidelse i ja:et. Jämför det med alla små och stora miljöorganisationer som kommer att bilda nej-front.
3. Ett positivt alternativ. Om det bara vore en fråga om ja eller nej till Förbifart Stockholm vore det ett givet ja: klart det låter bra med en ny väg, och det är väl ingenting som hindrar att man satsar på kollektivtrafiken också. Men Socialdemokraternas stora misstag är att de har accepterat ett alternativ som kommer att vara väldigt lockande för alla som dagligen trängs på en tunnelbana som inte byggts ut en meter sedan 1994 - trots att Stockholmsregionen växt så det knakat befolkningsmässigt. Hela upplägget på folkomröstningen kommer att vara att vi inte kan få både och. Det blir Förbifart Stockholm - eller en lista på kollektivtrafiksatsningar.
Förbifartsförespråkarna kommer troligen ändå att säga ungefär: "Låt oss bygga förbifarten, så ska vi nog se till att satsa på kollektivtrafiken också". Det vill säga kanske ett lite mer svävande löfte än nej-sidans lista, men nej-sidan kommer knappast att kunna förbjuda Socialdemokraterna och borgarna att prata om framtida kollektivtrafikssatsningar. Deras kampanj kommer att bli "Förbifart OCH kollektivtrafik". (Vilket, som sagt, sakfrågan inbjuder till och gör den till ett vanskligt föremål för folkomröstning.) Att bemöta den linjen blir den stora utmaningen för nej-sidan.
2010-04-09
Bodströms lösning söker ett problem
Firma Bodström (S) och Borgström (S) vill "skärpa synen" på våldtäkt enligt en pseudofeministisk debattartikel i SvD, vilket ska utläsas som fler år i fängelse för gärningsmannen. Det finns förstås inga argument, förutom ett märkligt symbolpolitiskt lingo i stil med:
Sverige får inte hamna i ett vakuum när det gäller att värna personers sexuella integritet och brottsoffers rättssäkerhet.
Nej, bevare oss från vakuum.
Liksom i all modern politik är verkliga effekter av den föreslagna politiken av underordnad betydelse: det är den upplevda effekten - den PR-mässiga slagkraftigheten - som är viktig.
Både Bodström och Borgström vet förstås att återfallen i sexualbrott redan är extremt få (under 5 procent), liksom de vet att effekten av fängelsepåföljd i sig ständigt döms ut av kriminologer. Det som hjälper - och det enda som är intressant för att skydda eventuella framtida offer - är förstås vård; att verkligen förändra människor. Det görs bra idag.
Med den extremt låga återfallsfrekvensen är en diskussion om påföljden för sexualbrott verkligen mycket lite behövd. Fortsätt gör exakt samma som idag! Någon "tuffare", "skarpare" eller "hårdare" syn på sexualbrott kan man väl inte tänka sig - att vi har påföljder som gör att de nästan aldrig upprepas?
De viktiga kriminalpolitiska förslagen kring sexualbrott måste istället handla om hur man stoppar förstagångsförbrytarna. Där hjälper fantasier om avskräckningseffekter lika lite som inom annan brottslighet, och det är outhärdligt irriterande att så få offentliga vänsterfeminister markerar mot "hårdare straff"-retoriken á la Bodström & Borgström. Är human kriminalpolitik bara relevant så länge brotten inte berör?
Sverige får inte hamna i ett vakuum när det gäller att värna personers sexuella integritet och brottsoffers rättssäkerhet.
Nej, bevare oss från vakuum.
Liksom i all modern politik är verkliga effekter av den föreslagna politiken av underordnad betydelse: det är den upplevda effekten - den PR-mässiga slagkraftigheten - som är viktig.
Både Bodström och Borgström vet förstås att återfallen i sexualbrott redan är extremt få (under 5 procent), liksom de vet att effekten av fängelsepåföljd i sig ständigt döms ut av kriminologer. Det som hjälper - och det enda som är intressant för att skydda eventuella framtida offer - är förstås vård; att verkligen förändra människor. Det görs bra idag.
Med den extremt låga återfallsfrekvensen är en diskussion om påföljden för sexualbrott verkligen mycket lite behövd. Fortsätt gör exakt samma som idag! Någon "tuffare", "skarpare" eller "hårdare" syn på sexualbrott kan man väl inte tänka sig - att vi har påföljder som gör att de nästan aldrig upprepas?
De viktiga kriminalpolitiska förslagen kring sexualbrott måste istället handla om hur man stoppar förstagångsförbrytarna. Där hjälper fantasier om avskräckningseffekter lika lite som inom annan brottslighet, och det är outhärdligt irriterande att så få offentliga vänsterfeminister markerar mot "hårdare straff"-retoriken á la Bodström & Borgström. Är human kriminalpolitik bara relevant så länge brotten inte berör?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)