Den klassiska valaffischen står sig i konkurrensen med bloggar och Twitter, enligt docenten i journalistisk Bengt Johansson i den här debattartikeln i Expressen. Jag är helt övertygad om att han har rätt (han kunde ha tagit den schweiziska minaretförbudsaffischen som aktuellt exempel på sprängkraften hos ett uppklistrat papper). Jag är också övertygad om att han inte helt och hållet slår in öppna dörrar: det finns gott om naivitet vad gäller de sociala mediernas räckvidd. Facebook/Twitter-vurmen underblåses också av PR-byråer och mediestrateger som i rent egenintresse tycker att det är roligt att jobba med nya verktyg - alternativt har lättare att fakturera för något som många över 40 tycker är svårt att förstå sig på.
De sistnämnda dinosaurierna kan dock trösta sig med att de inte är ensamma: sist jag kollade var det inte fler än 1/5 av svenskarna över 40 år som har ett Facebookkonto. Mycket färre lär dessutom använda det aktivt. Twitter är som bekant ett ännu mer marginellt fenomen, senast visat i den här analysen ("Twitter mest en snackis") som presenterades idag.
Det finns problem med Facebook även om man (som man ska) plockar ut just de budskap som passar mediet till just de grupper som använder mediet. Ett av de mest bekymmersamma är att allt informationsutbyte cirklar runt i ganska isolerade kretsar: vänner sprider lätt länkar och åsikter till vänner, men det sipprar in rätt lite utifrån. Det finns inget torg, inget forum som gör att informationen "tar fart" och sprids från nätverket av vänsterpartister (t ex) till nätverket av slöjdlärare i norra Sverige (t ex).
Johanssons valaffisch-tes kändes klockren för egen del under EU-parlamentsvalet förra året, då jag - för en gångs skull - inte följde valrörelsen särskilt aktivt: en vanlig dag åt jag frukost, tog tunnelbanan till Kungsholmen, jobbade i åtta timmar, åkte hem, handlade, åt middag, tittade på Sportnytt, gick och la mig. Och det var fascinerande hur lite valrörelsen märktes! Det enda "medieformatet" som inte gick att undvika var just - valaffischerna i tunnelbanan. Plus någon enstaka flygbladsutdelning, också i tunnelbanan. Jag inbillar mig att jag inte levde på något unikt sätt, om man jämför med alla 7 miljoner-or-so andra väljare. Hur många söker egentligen aktivt information och hur många måste man tvinga på sitt budskap? Affischer är det enda tvingande mediet som når alla som någon gång lämnar sin bostad. (Högtalarbil, någon?)
Slutsats: använd möjligen Facebook/Twitter för utvalda punktinsatser, men ha inga höga förhoppningar om att valet 2010 vinns där (men det kan självklart vara annorlunda 2014). Det enda riktigt starka argumentet för en hög vänsternärvaro i sociala medier redan i år är faktiskt att etablerade massmedia ger en total oproportionerlig uppmärksamhet åt vad som händer där. Det ynkligaste Facebookupprop kan synas på bästa nyhetsplats - och nyheter tittar/läser ganska många, trots allt. Vi får också anta att de stora massmedierna kommer att uppmärksamma hur "duktiga" partierna är på sociala medier. Där finns det såklart ett självändamål för vänsterpartiet att inte verka omoderna. Men utforma då satsningarna utifrån analysen att det är just en hype, och ingenting som är mogen att ersätta den gamla hederliga valaffischen.
2010-01-21
2010-01-19
Betala och bota
Bra på många sätt med det rödgröna förslaget till ny sjukförsäkring, även om det innehåller en del fulförslag (saker som redan finns idag, som individuella handlingsplaner). Det bästa i artikeln på DN Debatt är att det faktiskt pratas rehabilitering - d v s återgång till arbetsmarknaden - på ett sätt som vänstern ofta försummat att göra. Tidigare har man fått intrycket att vänsterpolitik i sjukförsäkringsfrågan handlar om att människor ska stanna hemma från jobbet så länge som möjligt med så litet inkomstbortfall som möjligt. Målet måste förstås istället vara friskare medborgare som får komma tillbaka till sina arbeten. Att stanna hemma är inte en lösning, det säger bara någonting om var man befinner sig med sin sjukdom eller skada. Den vänster som gärna talar om att se individen måste också vara beredd att se ett brett individuellt spann av rehabiliteringssätt, från 100 procent hemma till 100 procent på arbetet. Självklart alltid med en plan, en strategi, ett program för återgång. Och därmed ett hårt tryck på arbetsgivarna att både sluta slita ut folk och bereda plats för de som är på väg tillbaka. Vem ska stå för det trycket om inte vänstern? Sjukförsäkringsdebatten ger faktiskt ett tillfälle till antikapitalistisk retorik (med alla reservationer för att det offentliga är en stor arbetsgivare bla bla bla), men används oftare för kritik mot statliga regler på en isolerad politisk nivå. Vänstern (d v s Vänsterpartiet med entouraget av småpartier och sossevänstern) har t o m ibland lockats med i kverulanternas klagan mot Försäkringskassan och därmed gjort de borgerliga partiernas nya tumskruvssystem till en fråga om handläggning.
Dagens artikel är bra också därför att den drar en liten med tydlig gräns mot den mest verklighetsfrämmande sjukkassekritiken: alla som kan, har inte bara en rättighet utan också en skyldighet att försörja sig själva. (Är vi inte överens om det, är vi inte överens om hur man bygger ett välfärdssamhälle.) Att bedöma "arbetsförmåga" kommer fortfarande att vara centralt - inte att bedöma hur sjuk man är. Och sist men inte minst: alla kommer inte alltid att få rätt till den ersättning de vill ha, ens i ett rödgrönt Sverige efter 2010 års val. Pretty please: låt detta vara checkfrågor för alla organisationer och enskilda som vill alliera sig med vänstern i de här frågorna, nu och senare. Vänsterpartiet får inte bli ett passivt språkrör för alla som någon gång blivit förbannade på Försäkringskassan - man måste våga ge det tuggmotstånd som det innebär när den enskilda erfarenheten möter den sammanhållna socialistiska politiken. Det behöver inte betyda att man gör sig svagare.
Förhoppningsvis tar vänstern nu sjukförsäkringspolitiken från stadiet av klagosånger om "Arbeit macht frei"-politik på Facebook (sic) till en stenhård, socialistik, konstruktiv alternativ politik. Det enda som återstår att önska då är att man förpackar budskapet lite fräckare: dagens utspel innehöll inte någon enskild del, inte någon åtgärd, inte någon rubrik som stack ut och kunde lägga sig på minnet på något sätt. Snarare levererades hela paketet i rätt torr byråkratton - som ett pressmeddelande från Högskoleverket, ungefär. För i jisse namn: all politik måste döpas, ges ett nyckelord, en titel, ett slagord. Ge väljarna en rimlig chans att komma ihåg de rödgrönas sjukförsäkringspolitik: kör snabbt tillbaka överenskommelsen till partiernas PR-staber.
Dagens artikel är bra också därför att den drar en liten med tydlig gräns mot den mest verklighetsfrämmande sjukkassekritiken: alla som kan, har inte bara en rättighet utan också en skyldighet att försörja sig själva. (Är vi inte överens om det, är vi inte överens om hur man bygger ett välfärdssamhälle.) Att bedöma "arbetsförmåga" kommer fortfarande att vara centralt - inte att bedöma hur sjuk man är. Och sist men inte minst: alla kommer inte alltid att få rätt till den ersättning de vill ha, ens i ett rödgrönt Sverige efter 2010 års val. Pretty please: låt detta vara checkfrågor för alla organisationer och enskilda som vill alliera sig med vänstern i de här frågorna, nu och senare. Vänsterpartiet får inte bli ett passivt språkrör för alla som någon gång blivit förbannade på Försäkringskassan - man måste våga ge det tuggmotstånd som det innebär när den enskilda erfarenheten möter den sammanhållna socialistiska politiken. Det behöver inte betyda att man gör sig svagare.
Förhoppningsvis tar vänstern nu sjukförsäkringspolitiken från stadiet av klagosånger om "Arbeit macht frei"-politik på Facebook (sic) till en stenhård, socialistik, konstruktiv alternativ politik. Det enda som återstår att önska då är att man förpackar budskapet lite fräckare: dagens utspel innehöll inte någon enskild del, inte någon åtgärd, inte någon rubrik som stack ut och kunde lägga sig på minnet på något sätt. Snarare levererades hela paketet i rätt torr byråkratton - som ett pressmeddelande från Högskoleverket, ungefär. För i jisse namn: all politik måste döpas, ges ett nyckelord, en titel, ett slagord. Ge väljarna en rimlig chans att komma ihåg de rödgrönas sjukförsäkringspolitik: kör snabbt tillbaka överenskommelsen till partiernas PR-staber.
2009-11-02
S-högern håller liv i 90-talet
Satt som åhörare på s-kongressen i lördags. Det var både tragikomiskt (partistyrelsen: "låt oss gå åt vänster!" - vilda applåder; partistyrelsen: "låt oss gå åt höger!" - vilda applåder) och bara tragiskt, som när partistyrelsen gång på gång understryker att huvudstrategin i nästa val är att det inte ska finnas några skillnader mellan höger och vänster i svensk politik. Efter varje inlägg från någon partistyrelseledamot viskar jag till bänkgrannen "vilket parti vill inte det"? Hon har aldrig något bra svar.
Partistyrelsen vill att folk ska ha jobb. Partistyrelsen vill inte bry sig om driftsformerna. Partistyrelsen vill "kvalitetssäkra" i välfärden. Det känns som en 90-talskongress. Det känns som den unknaste socialdemokratiska rörelsen i Europa: full fart in mot mitten, just när man trodde att Blairs lågkalorisocialism var riktigt, riktigt ute.
Alla politiska redskap är liberala. Men partistyrelsen är bra på att berätta roliga historier och placera sig i rakt nedstigande led från Palm och Palme. Kanske en och annan anekdot från Fattigsverige. Det definierar dem som socialdemokrater - eftersom politiken inte gör det. Ylva Johansson säger saker som att "Företag ska inte få göra snabba, stora vinster genom att sänka kvaliteten i vården" och hela kongressen frustar av radikalitet. På läktaren genomför vi en argumentationsanalys och hör att följande scenarer är tänkbara:
Företag får göra snabba vinster genom att sänka kvaliteten i vården. (Bara de inte är stora.)
Företag får göra stora vinster genom att sänka kvaliteten i vården. (Bara de inte är snabba.)
Företag får göra snabba, stora vinster om de inte sänker kvaliteten i vården.
Och så vidare.
Mona pratar om att Reinfeldt ökat utanförskapet. Hon säger inte att det är ett värdelöst högerbegrepp. Sedan upprepar hon ett av partihögerns oftast använda slagord: den största orättvisan är mellan den som har ett jobb och den som inte har ett jobb. Den som säger så kan inte vara vänster: resonemanget utesluter klassamhället, ojämlikheten. Dessutom har Monas eget parti framgångsrikt byggt upp en modell som gör att det faktiskt bara är några tusenlappars skillnad mellan den som har jobb och den som inte har jobb. Visserligen har Mona själv varit med och gjort just orättvisan mellan den som har jobb och den som inte har jobb större (och hon vill inte att den ska bli mindre!), men herregud, titta på skillnader i löner, makt och inflytande bland de som har jobb. Det där lilla uttrycket dödar verkligen de sista marxistiska resterna i socialdemokraternas 2000-talsidé.
Och så det stolta talet om att partiet numera inte bryr sig om driftsformerna, utan nöjer sig med att kvalitetssäkra. Finns det alltså inte längre någon socialdemokratisk teori, någon idé om vad som fungerar och inte fungerar? Det här är verkligen politik som snusförnuftig förvaltning, inte som ideologier i strid. Vilket understryks av att "ideologisk" gärna används som ett skällsord: borgarnas utförsäljningar är ideologiska, säger partistyrelsen. Vilket fruktansvärt brott! Genomföra någonting för att man har en idé om vad som är rätt och fel - och inte bara för att det är bokföringsmässigt klokt! Det är bara i ett mycket sorgligt, teknokratiskt parti som ideologi kan användas som skällsord - och det är bara i ett skogstokigt parti som man kan tro att den attityden attraherar väljare. Över podiet svävar Göran Perssons ord om vad som är kärnan i att vara socialdemokrat: att kunna hantera kriser.
Det sorgliga med den här socialdemokratin är att den samtidigt innehåller så många positiva, radikala krafter, som gör så mycket bra - inte minst utomparlamentariskt genom böcker, tidskrifter, idédebatt, studieverksamhet. Men den minoriteten får banne mig skynda sig att komma i majoritet. Annars tar vänsterpartiet sossarna i handen på en skräckfärd mot avgrunden.
Partistyrelsen vill att folk ska ha jobb. Partistyrelsen vill inte bry sig om driftsformerna. Partistyrelsen vill "kvalitetssäkra" i välfärden. Det känns som en 90-talskongress. Det känns som den unknaste socialdemokratiska rörelsen i Europa: full fart in mot mitten, just när man trodde att Blairs lågkalorisocialism var riktigt, riktigt ute.
Alla politiska redskap är liberala. Men partistyrelsen är bra på att berätta roliga historier och placera sig i rakt nedstigande led från Palm och Palme. Kanske en och annan anekdot från Fattigsverige. Det definierar dem som socialdemokrater - eftersom politiken inte gör det. Ylva Johansson säger saker som att "Företag ska inte få göra snabba, stora vinster genom att sänka kvaliteten i vården" och hela kongressen frustar av radikalitet. På läktaren genomför vi en argumentationsanalys och hör att följande scenarer är tänkbara:
Företag får göra snabba vinster genom att sänka kvaliteten i vården. (Bara de inte är stora.)
Företag får göra stora vinster genom att sänka kvaliteten i vården. (Bara de inte är snabba.)
Företag får göra snabba, stora vinster om de inte sänker kvaliteten i vården.
Och så vidare.
Mona pratar om att Reinfeldt ökat utanförskapet. Hon säger inte att det är ett värdelöst högerbegrepp. Sedan upprepar hon ett av partihögerns oftast använda slagord: den största orättvisan är mellan den som har ett jobb och den som inte har ett jobb. Den som säger så kan inte vara vänster: resonemanget utesluter klassamhället, ojämlikheten. Dessutom har Monas eget parti framgångsrikt byggt upp en modell som gör att det faktiskt bara är några tusenlappars skillnad mellan den som har jobb och den som inte har jobb. Visserligen har Mona själv varit med och gjort just orättvisan mellan den som har jobb och den som inte har jobb större (och hon vill inte att den ska bli mindre!), men herregud, titta på skillnader i löner, makt och inflytande bland de som har jobb. Det där lilla uttrycket dödar verkligen de sista marxistiska resterna i socialdemokraternas 2000-talsidé.
Och så det stolta talet om att partiet numera inte bryr sig om driftsformerna, utan nöjer sig med att kvalitetssäkra. Finns det alltså inte längre någon socialdemokratisk teori, någon idé om vad som fungerar och inte fungerar? Det här är verkligen politik som snusförnuftig förvaltning, inte som ideologier i strid. Vilket understryks av att "ideologisk" gärna används som ett skällsord: borgarnas utförsäljningar är ideologiska, säger partistyrelsen. Vilket fruktansvärt brott! Genomföra någonting för att man har en idé om vad som är rätt och fel - och inte bara för att det är bokföringsmässigt klokt! Det är bara i ett mycket sorgligt, teknokratiskt parti som ideologi kan användas som skällsord - och det är bara i ett skogstokigt parti som man kan tro att den attityden attraherar väljare. Över podiet svävar Göran Perssons ord om vad som är kärnan i att vara socialdemokrat: att kunna hantera kriser.
Det sorgliga med den här socialdemokratin är att den samtidigt innehåller så många positiva, radikala krafter, som gör så mycket bra - inte minst utomparlamentariskt genom böcker, tidskrifter, idédebatt, studieverksamhet. Men den minoriteten får banne mig skynda sig att komma i majoritet. Annars tar vänsterpartiet sossarna i handen på en skräckfärd mot avgrunden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)