Om man inte är aktiv nazist - är man då "antinazist"?
De flesta skulle nog säga att det finns en skala däremellan.
Om Karl-Gustaf Hildebrand på 30-talet verkligen brann för den antinazism som tidningsrubrikerna idag säger att han omslöt, då fanns det betydligt bättre föreningar att engagera sig i än Heimdal. Att det fanns brunare sammanslutningar betyder inte att Heimdal var några duvungar.
Trots att Heimdal bröt med det mer öppet pronazistiska Sveriges nationella ungdomsförbund 1933, arrangerade man möten med profilerade fascister som Per Engdahl, Rütger Essén och Per Gyllensvärd. Det förekom också att kända ”nationella” och ”nysvenska” aktivister satt i Heimdals styrelse. ”Sedan den värsta upprördheten lagt sig blev emellertid förbindelserna mellan föreningen Heimdal och SNU åter rätt hjärtliga”, som en föreningshistorik konstaterar. Man firade Karl XII tillsammans när den traditionen återupptogs 1935. Det var möjligt att tillhöra en fascistisk eller nazistisk organisation och samtidigt vara medlem i Heimdal, vilket bland annat fick till följd att fyra öppna fascister 1937 lyckades samla tillräckligt stöd för att bli valda till Heimdals styrelse - en händelse som ibland kallats "kupp" av de besegrade.
Jag vet inte exakt mellan vilka år Karl-Gustaf Hildebrand var medlem. Men jag tror inte att Heimdal 1939 (då han definitivt var en av de ledande) var en väsentligt annorlunda förening än åren tidigare. Man bar inte ridstövlar. Gatuslagsmålen med kommunisterna ägnade sig andra åt. Men åsiktsmässigt är det svårare att dra ett tydligt kritstreck.
Vad vi vet är att Hildebrand 1935 menade att det i nazismens "kamp mot individualismen, dess krav på moralisk resning och offer för det gemensamma, [finns] drag som sammanfalla med kristna värden". Och att han tyckte att Horst Wessel kunde karaktäriseras som en man som "efter bästa förstånd gör sin plikt".
Citaten är från den artikel som Jens Christian Brandt och Leo Lagercrantz skrev i Expressen (23 okt 2000) när de blivit irriterade på de ständiga försöken att återupprätta Hildebrand - en "rentvagning" som började redan 1946.
Så måste man också förstå detta. Hildebrand var en Uppsalaikon och en i alla läger väl sedd liberal. För att bilden ska vara hel är det angeläget att han inte var anstruken av högerextrema idéer på 30-talet. Nej, jag tror inte att det är en slump att försvaret av Hildebrand har kommit från Uppsalaprofiler som Torgny Nevéus och Ola Larsmo. Det ligger lite unken småstadssammanhållning över alltihop.
Egentligen borde det vara givet för alla. Om man på något sätt var delaktig i ett högersammanhang på 30-talet så tillhörde man inte på något sätt något "antinazistiskt" läger - särskilt inte på det sätt vi förstår ordet idag.
Hildebrand var inte nazist, det finns det inget som tyder på. Han talade för det "humanistiska" tillägget till Bollhusmötets invandringskritiska uttalande (invandringskritiken var alla ense om). Gott så. Men "antinazist"? Knappast. Bollhusmötet var i allt väsentligt en intern högeruppgörelse. Det var ju inte "nazister" som stod på andra sidan, utan kompisarna från Heimdal. De gick säkert och drack punsch efteråt.
Om vi ställer så låga krav på vad en antinazist är, då är det ingen idé att kalla sig det.
De flesta skulle nog säga att det finns en skala däremellan.
Om Karl-Gustaf Hildebrand på 30-talet verkligen brann för den antinazism som tidningsrubrikerna idag säger att han omslöt, då fanns det betydligt bättre föreningar att engagera sig i än Heimdal. Att det fanns brunare sammanslutningar betyder inte att Heimdal var några duvungar.
Trots att Heimdal bröt med det mer öppet pronazistiska Sveriges nationella ungdomsförbund 1933, arrangerade man möten med profilerade fascister som Per Engdahl, Rütger Essén och Per Gyllensvärd. Det förekom också att kända ”nationella” och ”nysvenska” aktivister satt i Heimdals styrelse. ”Sedan den värsta upprördheten lagt sig blev emellertid förbindelserna mellan föreningen Heimdal och SNU åter rätt hjärtliga”, som en föreningshistorik konstaterar. Man firade Karl XII tillsammans när den traditionen återupptogs 1935. Det var möjligt att tillhöra en fascistisk eller nazistisk organisation och samtidigt vara medlem i Heimdal, vilket bland annat fick till följd att fyra öppna fascister 1937 lyckades samla tillräckligt stöd för att bli valda till Heimdals styrelse - en händelse som ibland kallats "kupp" av de besegrade.
Jag vet inte exakt mellan vilka år Karl-Gustaf Hildebrand var medlem. Men jag tror inte att Heimdal 1939 (då han definitivt var en av de ledande) var en väsentligt annorlunda förening än åren tidigare. Man bar inte ridstövlar. Gatuslagsmålen med kommunisterna ägnade sig andra åt. Men åsiktsmässigt är det svårare att dra ett tydligt kritstreck.
Vad vi vet är att Hildebrand 1935 menade att det i nazismens "kamp mot individualismen, dess krav på moralisk resning och offer för det gemensamma, [finns] drag som sammanfalla med kristna värden". Och att han tyckte att Horst Wessel kunde karaktäriseras som en man som "efter bästa förstånd gör sin plikt".
Citaten är från den artikel som Jens Christian Brandt och Leo Lagercrantz skrev i Expressen (23 okt 2000) när de blivit irriterade på de ständiga försöken att återupprätta Hildebrand - en "rentvagning" som började redan 1946.
Så måste man också förstå detta. Hildebrand var en Uppsalaikon och en i alla läger väl sedd liberal. För att bilden ska vara hel är det angeläget att han inte var anstruken av högerextrema idéer på 30-talet. Nej, jag tror inte att det är en slump att försvaret av Hildebrand har kommit från Uppsalaprofiler som Torgny Nevéus och Ola Larsmo. Det ligger lite unken småstadssammanhållning över alltihop.
Egentligen borde det vara givet för alla. Om man på något sätt var delaktig i ett högersammanhang på 30-talet så tillhörde man inte på något sätt något "antinazistiskt" läger - särskilt inte på det sätt vi förstår ordet idag.
Hildebrand var inte nazist, det finns det inget som tyder på. Han talade för det "humanistiska" tillägget till Bollhusmötets invandringskritiska uttalande (invandringskritiken var alla ense om). Gott så. Men "antinazist"? Knappast. Bollhusmötet var i allt väsentligt en intern högeruppgörelse. Det var ju inte "nazister" som stod på andra sidan, utan kompisarna från Heimdal. De gick säkert och drack punsch efteråt.
Om vi ställer så låga krav på vad en antinazist är, då är det ingen idé att kalla sig det.
