Mer systemkritik

I Flamman den 14 februari uppmanar Hans Arvidsson Vänsterpartiet att inte glömma "maktfrågorna". Jag tycker han har ett par bra poänger. Vänsterpartiet sladdar ofta ner i att betrakta allt elände som ett resultat av det borgerliga maktinnehavet: man kritiserar Försäkringskassan, men inte det tunga arbetsliv som skickar dit folk.

Det gäller för övrigt vänstern i allmänhet. Det blir lätt för mycket politik, i ivern att få ett regeringsskifte 2014. Men systemkritiken och antikapitalismen blir lidande.

Det pågår nuförtiden en invadering av löntagares privatliv. Det är inte längre accepterat att bara utföra sina arbetsuppgifter. Att anställda ska vara "företagets viktigaste ambassadörer" är en idé som kommer från marknadsförings- och managementsfärerna. Konsekvensen är att du inte får se knasig ut på Facebook efter arbetstid.

Hälsohetsen gentemot löntagare är en annan del. Den är så intensiv eftersom den delvis är lösningen på den fråga som plågat borgerliga ekonomer i ett halvt sekel: hur ska produktiviteten i tjänstesektorn hänga med tillverkningsindustrin? Nu har företagen hittat svaret: förbättra dina anställdas fysik. Och säg att det är för deras egen skull.

Här finns plats för systemkritik som skulle kunna landa väl inte bara hos arbetare, och inte bara bland fackligt aktiva. Vänsterpartiets arbetslivskampanj - som kanske omvandlas till profilfråga i valet 2014 - får akta sig för att bli för snäv; makten på arbetsplatserna är ingen facklig fråga, till exempel. Och den arbetsrättsliga vinkeln är bara en av flera. Dessutom krävs det självsanering: i fråga om hälsohetsen är Vänsterpartiet runt om i landsting och kommuner en del av problemet. Det är precis i sådana små frågor som "snusfria arbetsplatser" som fajten står om vem som har rätt att bestämma vad på jobbet.

Att prata makt är att prata socialism, skriver Arvidsson, och citerar att ett socialistiskt partis uppgift är att "förena all verklig rörelse bland arbetande med socialismen".

Det är kanske också en svag punkt hos Vänsterpartiet? Nu handlar det mesta om att skapa rörelse. Tända upprorseldar. Försöka ruska liv i alla liknöjda jobbskatteavdragstagare. Men den som håller med om Vänsterpartiets kritik kan sedan försvinna lite varstans politiskt. Svårigheten är att lyckas med alla steg: först att omvandla passivitet till missnöje. Sedan att se till att missnöjet inte riktas inåt, utan blir samhällskritik. Sedan att ta den samhällskritiske i handen och erbjuda en mer allmängiltig karta: den socialistiska samhällssynen.

Ett parti som verkligen föresatt sig att "förena all verklig rörelse" kanske skulle vara bättre på att kanalisera och använda det engagemang som redan finns. Vänsterpartiet behöver inte starta några revolutioner från scratch. Det finns redan rörelse i samhällskroppen. Den kan man ansluta till, vara öppen inför. Många rörelser kan kritisera utvecklingen i samhället, men Vänsterpartiets uppgift är att vara Vänsterpartiet. Partiets bidrag måste vara att föreslå lite systematik i all vår ilska.