Var är fredsivern?

Vänsterpartiet har så smått börjat utveckla argumenten för sitt ställningstagande i Libyenfrågan (här och här, bland annat). Det är bra. Och nödvändigt för en partiledning som av allt att döma har att hantera en ganska skeptisk medlemskår.

Argumenten är dock inte särskilt bra.

Hans Linde skriver i Flamman 14 april att "ställningstagande[t] måste utgå från den insats vi ser idag, inte en uppsjö av olika scenarier". Det är en välkommen princip, eftersom försvaret för insatsen i stor utsträckning har handlat om scenariot om ett "blodbad" som hade inträffat om inte FN attackerat (den allseende, allvetade Urban Ahlins favoritargument). Även Vänsterpartiet hänvisar gärna till att insatsen nu bör fortsätta eftersom civila attackerades då. En tung krigföring av det här slaget måste givetvis kunna motiveras attack för attack, varje enskild dag, varje enskild timme.

Men om vi verkligen ska utgå från situationen på marken i Libyen idag, är det märkligt att Vänsterpartiet inte har noterat att:

-Det finns en rebellarmé, en väpnad opposition, i landet. Vänsterpartiet fortsätter att prata om "civilbefolkningen" och vill inte låtsas om att situationen i Libyen svårligen kan definieras som något annat än ett inbördeskrig. Vänsterpartiet gör en definition av konflikten som bara är till för att underlätta det egna ställningstagandet. Att Khadaffimotståndarna inte är civila understryks av att de tidigare vägrat diskutera vapenvila. Vilken civilbefolkning som "attackeras med stridsflyg" skulle säga nej till eldupphör? Att rebellerna själva har lärt sig att använda frasen "skydda civila" i alla officiella uttalanden lurar ingen.

-Ingen annan än de själva bryr sig om det snabbt gulnade papper som kallas FN-resolution 1973. Sarkozy, Cameron och Bildt har alla sagt att målet är att avsätta Khadaffi: "[S]o long as Gadhafi is in power, NATO and its coalition partners must maintain their operations", som de två förstnämnda skrev för två veckor sedan tillsammans med Obama, ironiskt nog redan dagen efter att Hans Linde skrev i Flamman att Vänsterpartiet var berett att ompröva sitt stöd "om insatsen utvecklar sig i en riktning där den frångår FN-resolutionens grunder". Ja, ledarna för anfallet tänker uppenbarligen fortsätta bomba även om det inte finns några civila att skydda längre. Är det riktningsförändring nog för Vänsterpartiet?

-De enskilda brotten mot resolutionen sedan länge är flagranta, och inte några "farhågor" (Linde). Kuwait ska skicka 177 miljoner dollar till rebellerna, och Sarkozy har uttalat sig positivt om att bryta mot FN-resolutionen på det viset. Vapen forslas in i landet med Natos goda minne. Militära rådgivare från Storbritannien, Frankrike och Italien är på väg. Nato attackerar libyska regeringstrupper i strid med rebellstyrkor även om striderna pågår långt från områden med mycket civilbefolkning, vilket en amerikansk general försvarade redan i anfallets inledning: "If they are moving on opposition forces ... yes, we will take them under attack". Om detta har inte Vänsterpartiet sagt någonting. Om man nu omhuldar den ursprungliga resolutionstexten, borde man inte försöka bedriva renhållningsarbete - bedriva opinion gentemot den svenska regeringen så att den försöker hålla insatsen på rätt köl? Vänsterpartiet vill väl att den insats de sagt ja till förblir den insats de sagt ja till?

(Det är just insikten om att Natoattackerna har andra mål än att bara skydda civila som fått vänsterbloggaren Jinge att nu kräva att Sverige drar sig ur insatsen. Det hedrar honom att han inte lägger någon prestige i att göra en helomvändning.)

Natoländernas ledare har snårat in sig i en argumentation som innebär att så länge Khadaffi sitter kvar så finns det ett hot mot civila. Det är ju riktigt. Alla despoter hotar civila i sina länder. Men de hot som kan användas för att motivera "krig för fred" från FN ligger - eller har åtminstone legat tidigare - på folkmordsnivå. Det nya prejudikatet kan i värsta fall ha öppnat för ett krig utan slut. För hur ska man kunna sluta kriga, om man med "skydda civila" menar att resolutionen är uppfylld först när man kan garantera att ingen i Libyen boende människa utsätts för regimens förtryck?

Det är en fråga som alla som försvarar resolution 1973 måste klura ut ett svar på.

Jag förstår att Vänsterpartiet inte har förmågan att ta fram egna fredsplaner för Libyen. Men - och låt mig påminna om att kravet på eldupphör är en lika bärande del av resolution 1973 som något annat - man skulle kunna spela en positiv roll genom att i alla fall uppmärksamma och stödja de initiativ till fred som tas, till exempel av Afrikanska unionen. Jag tror att många skulle kunna köpa Vänsterpartiets anslutning till FN-attacken om man samtidigt uppfattade ett desperat sökande efter politisk lösningar och en ivrig fredsvilja - något som borde vara naturligt för ett parti som i historien uppfattat sig som nära lierat med fredsrörelsen. Nu kommer noll sådana signaler.

Läs också till exempel Ryan McCarl och Aron Etzler (som i morgon debatterar Libyen i Stockholm).

Libyen kräver fler åsikter än ja eller nej

Idag beslutar riksdagen om att delta i FN-anfallet mot Libyen, som nu Nato har på entreprenad. Sverige är tydligen typ med i Nato.

Några vänsterpartister har deklarerat att de ska rösta nej, vilket hedrar dem. Vänsterpartiets lättvindiga stöd till insatsen debatterades också i partistyrelsen förra helgen, och det fanns åtminstone ett par avvikande röster där också. Att Vänsterpartiet i sitt enda formella uttalande fortfarande talar om "demonstranterna" i Libyen skänker hela ställningstagandet ett rätt yrvaket intryck.

Jag kan acceptera och förstå att även Vänsterpartiet kommer fram till att ett militärt angrepp är den enda utvägen, men inte att ställningstagande sker så lättvindigt. Inte ett ord om att ens försöka hitta en fredlig politisk lösning. Inte ett spår av kritik mot resolutionstexten, tolkningarna av uppdraget eller vad man själva anser är målet för attacken och vad som ska hända sedan. Vi pratar trots allt om ett parti som skriver så här i sitt partiprogram:

"När respekten för det nationella oberoendet undergrävs och det generella förbudet mot anfallskrig åsidosätts, då öppnas nya vägar för imperialistisk expansion. Alla beslut om militärt våld som en sista utväg för att skydda freden och de mänskliga rättigheterna måste fattas av FN. Det är viktigt att vid ställningstagande gällande internationella insatser inte bara förlita sig på FN mandat, en individuell bedömning måste ske i varje enskilt fall. När så behövs måste Folkrätten och FN-stadgan kunna hävdas gentemot säkerhetsrådet för att stärka FN:s ställning."

Stycket finns till yttermera visso i kapitlet "Grunder för en modern vänsterpolitik", så någon typ av tyngd måste det väl ha.

Om man säger att våld ska vara en sista utväg, ska man då inte åtminstone ställa kravet på sig själv att ha lite fantasi för att hitta andra utvägar? Vänsterpartiet beklagar inte ens att man misslyckats med det, utan framstår som lika trigger-happy som alla andra.

Om man säger att respekten för nationellt oberoende är viktigt, ska man då inte åtminstone resonera som om det nationella oberoendet existerade som ingångsvärde i beslutet?

Om man berömmer sig av att göra en självständig tolkning av folkrätten, ska man då inte åtminstone kommentera det faktum att vi förmodligen har att göra med ett ganska betydelsefullt prejudikat, där gränsen för när FN ska ingripa har sänkts till en mycket låg nivå?

(Om Rwanda behöver vi inte ens diskutera: jag anser inte att man ska sitta passiv när folkmord begås. Men Libyeninsatsen motiveras med alltifrån att det är ett folkmord, att ett folkmord skulle ha skett till att det räcker med skott mot oskyldiga demonstranter eller att diktaturer i största allmänhet bör avvecklas med vapenmakt. I den djungeln av motiv borde Vänsterpartiet mejsla ut sin hållning.)

Natochefen Anders Fogh Rasmussen för längre resonemang om folkrätten än Lars Ohly. Militärstrateger resonerar mer empatiskt än Hans Linde. För mig är det upp-och-ned-vända världen.

Man får gå till den utländska debatten för att kunna andas någorlunda frisk luft. Samma invändning som Aron Etzler reser i en klok ledare i Flamman, rapporterar Juridikbloggen om att juridikprofessor Reinhard Merkel har i Allgemeine Zeitung - att FN de facto ingriper i ett inbördeskrig, inte i ett krig mot en oskyddad civilbefolkning:

"Säkerhetsrådet har i sin resolution skapat ett farligt prejudikat att det är godtagbart att utifrån ingripa i inbördeskrig: helt bortsett ifrån att detta ifrågasätter själva den grund på vilken det westfaliska systemet vilar – att stater även i extreme situationer har rätt att reglera sina interna förhållanden själva, bortsett måhända folkmord – öppnar den för en ovälkommen beskäftig interventionism med politiska, snarare än juridiska, förtecken."

Samma motivering hade ju för övrigt tyska utrikesministern Westerwelle när Tyskland lade ned sin röst i FN:s säkerhetsråd. (När skjutglada svenska debattörer ska försvara angreppet glömmer de dock helst Tyskland, Brasilien och Indien och vill gärna få det till att det bara var Kina och Ryssland som protesterade.)

Understödet till rebellerna i anfallet mot Ajdabija för ett par dagar sedan understryker mycket tydligt att det var länge sedan någon i Nato tolkade FN-mandatet som att bara upprätthålla en flygförbudszon. Om detta har Vänsterpartiet inte sagt flaska. Partiets enda officiella uttalande är fortfarande ett som stödjer en "flygförbudszon" för att skydda "demonstranter". Det ställningstagandet räcker inte. Det krävs åsikter om mycket, mycket mer i Libyenfrågan - helt enkelt eftersom Libyenfrågan innefattar så många, många fler politiska frågor än bara ja eller nej till FN-resolutionen. Vi får se om något händer i dagens riksdagsdebatt.

Vad säger S och V om Libyen?

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har en hel del svar att ge idag om utvecklingen av FN-attacken mot Libyen.

Anser Vänsterpartiet att det som pågår fortfarande inte är en militär intervention?

När Socialdemokraterna tog ställning för en flygförbudszon den 15 mars nämndes Arabförbundets stöd som det som gav politisk legitimitet åt en sådan. När nu Arabförbundet drar tillbaka sitt stöd för det sätt som flygförbudszonen upprättats, vad innebär det för Socialdemokraterna?

Delar Socialdemokraterna och Vänsterpartiet utrikesministerns uppfattning att målet för operationen är att Khadaffi ska avlägsnas från makten - i strid med FN-resolutionen? Står partierna bakom attacker riktade direkt mot Khadaffi?

Anser Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, liksom den amerikanske flottamiralen Gortney, att en flygförbudszon innebär att slå till mot den libyska armén när den attackerar "opposition forces"?

Det finns lika många tolkningar av uppdraget från FN:s säkerhetsråd som det finns deltagande länder. Från att bara "skydda civila" till att störta Khadaffi. Exakt vilket uppdrag anser Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att FN:s säkerhetsråd har gett?

Dags att tala ur skägget!

Det sköna ljudet av missiler - eller?

Missilerna regnar ner över Tripoli och på ett och annat yrvaket håll förstår man nu att en "flygförbudszon" inte innebär att placera ut trafikskyltar i luftrummet. Observera dock att detta enligt Vänsterpartiets linje inte är en militär intervention. Kanske är det därför tystnaden från partiet är så påtaglig - ingenting ovanligt har ju hänt.

Afrikanska Unionen - vars stöd först var ett villkor för attacken men som sedan sidsteppades när de tyckte fel - kräver dock ett omedelbart eld upphör.

Motiveringarna från den svenska vänstern för att stödja angreppet på Libyen når inga intellektuella höjder. "Stoppa galningen" verkar räcka för de flesta. På andra sidan Atlanten, i The Nation, finns i alla fall en radikal ledarredaktion som resonerar om saken. Mycket klokt sägs där om att "flygförbudszoner" har ett dåligt track record, drar uppmärksamheten från andra åtgärder och att FN-resolutionen är så öppet formulerad att det liknar en "open-ended declaration of war".

Jag tycker samma sak som i förrgår. Många människors syn på hur konflikter ska lösas har idag ett alldeles för högt ingångsvärde för "förtryck" och ett alldeles för lågt ingångsvärde för "krig". Det senare är också dödligt och smutsigt - ändå verkar vi se det som ett kliniskt och ofarligt sätt att råda bot på det förra. I ett historiskt perspektiv är det synsättet extremt.

Fel med FN-attack mot Libyen

FN:s säkerhetsråd beslöt om ett militärt angrepp mot Libyen i natt - i svensk diskussion ofta kallat "flygförbudszon". Ekot gör en sorts parodi på PR-journalistik genom att prata om "ingrepp" och "insats".

Sällan har så många mumlat i skägget som i diskussionen om flygförbudszon. The bottom line är att en flygförbudszon innebär ett militärt angrepp i luften, mot flygstridskrafter och luftvärn på marken. Libyens territoriella integritet kränks, det är "mycket svårt" att undvika civila dödsoffer enligt militärstrategiske experten Stefan Ring, upproret komprometteras och vi får ytterligare en spik i kistan för folkrätten.

Nej, man kan inte ha synen att allt som FN gör är i enlighet med folkrätten. Folkrätten bygger på principer. Även FN:s säkerhetsråd kan agera i strid mot dessa principer.

Det finns ett självändamål i nationers självbestämmande. Om det inte finns en principiell tröskel mot att ingripa militärt i främmande länder, kommer världen att bli en mycket, mycket farligare plats att vistas på.

Avsaknaden av en sådan principiell tröskel kommer framför allt att utnyttjas av skurkstater och samvetslösa autokrater.

Att tala om en tröskel innebär också att man i extrema fall klättrar över den tröskeln. Rwanda brukar dyka upp som exempel. Men i jämförelse med Rwanda är antalet civila dödsoffer små (vilket bland annat konstateras i den här Fokusartikeln). Och Khaddafi angriper så vitt jag kan se inte civila, utan beväpnade upprorsmän. De är åtminstone inte civila i någon som helst folksrättslig mening.

Därför blir en flygförbudszon också, som Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle konstaterade, "to take part in a civil war".

Självklart ligger alla mina sympatier hos de libyska upprorsmakarna, men det måste vara deras eget uppror, med skarpt men fredligt stöd från utlandet.

Att vänstern så beredvilligt stöder en flygförbudszon är sorgligt, och beror i bästa fall på att man liksom Vänsterpartiets Hans Linde inbillat sig att det finns en distinktion mellan en flygförbudszon och "militär intervention", i värsta fall på att man är lika stora offer som alla andra för tankeparadigmet om humanitär imperialism - att gränser mellan stater inte har något värde alls när människoliv är i fara.

Det är en princip som är livsfarlig, eftersom den inte bara kommer att tillämpas av goda krafter. Militära interventioner är också nästan alltid i sig dömda att ta destruktiva vändningar, hur mycket man än har motiverat dem med att skydda oskyldiga kvinnor och barn. Det vill säga: det finns ett effektivitetsproblem likaväl som ett principiellt problem.

Man förstod att det var här vi skulle hamna när Expressen jämförde Khadaffi med Hitler på en förstasida för några veckor sedan. Efter den dödskyssen är det bara att invänta Natobomberna.